Det var en sån galen dag igår. En crazy day bland många andra.

Räven raskar över redaktionen och om det är nån som undrar så är Räven spysjuka (men jag hade Räven förra vecka så jag slipper, men andra var drabbade igår så mycket kan jag säga utan att bryta mot någon sjukhussekretess).

Blogghataren satt bredvid mig och suckade och sa till alla som kom förbi att Helena har fått en spruta och är stressad och kan inte prata.

Och några timmar försenade skulle vi sedan ut och springa i skogen. Det var min nygamla kollega och vän Smedis som hade den briljanta idén.

Alltså det var briljant tidigare i veckan.

Och nu efteråt är det ju fullständigt lysande. Men när det är en crazy day så har man förstås glömt halva cat suiten och man får åka hem och sedan ut i skogen och hela dagen bara rinner iväg och jag kör hela tiden mot gult. Och det kändes som att det var det jag hade gjort hela dagen.

Men sen sprang vi och tog ikapp allt vi missat. Det blev ungefär fem år på en mil. Det hann bli mörkt. Som tur var hann det inte också bli ljust.

Idag fyller Wendela år. Två år, gudbevars. Och nu skulle vi utbrista HURRA VAD VI ÄR BRA. Som man brukar på födelsedagar. I alla fall när det är något som man är lite en del av men som inte riktigt är en själv som fyller år. Då går det ju an.

Men ve och klagan, en fick en spruta av doktorn, en blev sjuk och en hoppar in på nyhetsdesken idag.

Så vi får återkomma med tid och plats för klang- och jubelfesten.

Men tack för alla grattis på FB!

Har ni tänkte på vad fint allting är nuförtiden?
Alltså i språkbruket.

Det är inte bara sandpapper och eventuellt vädret som kan vara fint.
Alla har fina dagar med fina vänner eller ibland till och med finaste vännerna.
Slår vad att alla ni som läser detta har minst en vän som i detta nu har ordet fin i någon böjning i sin statusrad på Facebook. Till exempel.

Och obs att 2010 ska fint inte utläsas sarkastiskt.
Inte som fiiiiin, som i fisförnäm.
Det är verkligen fin. I ordets bästa betydelse.

Till exempel godhjärtade vackra vänliga vänner.

Och det är bra. Men lite anmärkningsvärt att ett uttryck plötsligt smyger sig in på modet igen nästan utan att vi märker det.

Jag avverkade raskt ”Små citroner gula” under två semesterdagar, en bok som skriker begynnande 2000-tal. Huvudpersonen kommer hem sent en kväll och slötittar på Hallmark, need I say more. Det är kanske nästan till och med 1990-tal över det tv-valet. Men ändå. I den boken används ’fine’ (uttalat fajn) i den där lite avmätta okej-betydelsen. ”Är det verkligen så du vill ha det, så fine…”
Vilket betyder att det inte är så jättefint egentligen.

Och då slog det mig att det där ständiga fajnandet har försvunnit. (Tips: Blir du nån gång bjuden på maskerad med tema 00-talet så kan du gå omkring och säga fajn!)
Och in på glitterscenen har istället fin och fint trätt.
Svenskt uttalat och med en mer uppriktig och oironisk betydelse.

Fint, på nåt sätt.Baristan på Centralens fik var sjukt glad över att hon lyckades göra trippelhjärta i skummet. – Det är nästan så man vill ta en bild! Men bara nästan, jublade hon. Jag var lite sur kund den dagen och sa: – Och den ska jag bara dricka upp! Man kan säga att hon tyckte det var fint, medan jag var mer inne på fajn-attityden. (Men bättrade mig sedan och tog den här bilden!)

I skoldebatten i SVT igår stod hon plötsligt öga mot öga med sin ungdoms kärlek.

Miljöpartiets Maria Wetterstrand var under sin gymnasietid ihop med Natanael Derwinger (bilden), programledare under gårdagkvällen.

Enligt Wetterstrand var det inga problem att bli utfrågad av exet.

Men tänk er tanken att ni kommer till tandläkaren, blir uppropade och när ni ligger där i stolen kommer en före detta in och ska börja rota i munnen.

Eller om motparten i en viktig förhandling är han eller hon som slet ditt hjärta itu en gång i tiden.

Har du varit med om något liknande? Mejla din berättelse till wendela@aftonbladet.se!