Det bjöds på tårta. Fint så här efter semestern då man levt på vatten och bröd, huggit ved och burit vatten och kämpat för att hålla vikten (hehe).

And what´s the occasion? Jo, den 1 500 000:nde läsarkommentaren är skriven.

Den skrevs söndag kväll och exakt vilken det är går inte att fastställa.

– En gissning är att den handlade om Zlatan. Eller Björklund, hälsar tårtgeneralerna Julia, Anna och Göran.

I lunchmatsalen har dom börjat med månadens medarbetare. Ja, det är inte så att de utser någon av alla oss Aftonbladetmedarbetare utan självklart någon egen stjärna. Den gångna månaden har det varit Johan. Nu är spänningen stor, vem blir det nästa månad?

Jag hade kunnat få en gratislunch om jag sagt att jag trodde det skulle bli Johan igen.

Men dumt nog sa jag att det nog blir tronskifte…

Who am I som inte har ätit där på hur länge som helst…?

Nåja, här är mina medarbetare den här månaden:

Ankan till höger – och våra två new kids on the block, Mysia och Catharina (som kommer få närmare förklaringar snart).

– Sara, dra in magen lite!

Så kan man säga till Sara. Hon har en särskild sense of humour och idag är hon tillbaka från semestern, precis som jag. Joggingkläder eller festblåsa, man vet aldrig vad det ska bli. Idag blev det i alla fall fest!

Och detta är Chefen. Jag kallar henne så. Rätt och slätt Chefen.

Åsså är det jag och Bok-Cessan som just nu är ute på uppdrag.

En liten Lika som bär, kanske, så här mellan lunchen och redaktionsmötet?

Hmmm, tänka tänka tänka… Snart kommer jag på nåt.

Ja! Jag vet: Franz Kafka – och den vanartige brorsonen i Sopranos; Christopher Moltisanti!

Att sakna sitt jobb kan vara tecken på ett torftigt liv. Eller ett bra jobb. Eller sjukt bra kollegor. Eller alltihop på en gång. Eller bara vanlig otålighet, lite höstsjuka. Efter en förlängd sommar kan allting faktiskt gärna återgå till ett lite mer normalt tillstånd.

Jag tar det step by step. Först skulle jag springa Bellmanstafetten med kollegorna. Som en försmak inför att börja jobba. Sedan fick jag ett fint erbjudande av grannarna här på gränden; att springa en sträcka i deras stafettlag på torsdagen. Så då fick det bli som för att vänja mig vid tanken på att springa på lördagen.

Nu är det klart och jag sprang på 25 och 50 i torsdag och idag sprang jag på 26 och nånting-som-jag-tydligen-inte-vill-minnas-just-nu. Hahahaha.

Sedan cyklade jag och min Göteborgs-pappa till Grimsta som ligger långt ute i Hässelby och såg Brommapojkarna få stryk av Åtvidaberg och det kändes väldigt väldigt folkrörelseaktigt att komma från Kirunagatan och cykla över fälten där i Hässelby för överallt kom det gubbar på cykel. Och det är något fint med gammal folkrörelse och bruksorter och deras stolta fotbollslag (och därför var det ju fint att det var åtvid som spelade idag). Och det är något väldigt fint över Stockholms västligaste utposter, Vällingby och Hässelby. Det är social ingenjörskonst, tror jag. (Men det är också tydligen stockholmare som namngivit gatorna enligt temat jävligt långt bort; Kirunagatan, Pajalagatan, Abiskogatan, Åregatan…).

Men det tråkiga med allt det gamla fina är att det mest var fint för männen. Och mycket uselt finns det i samhället med jag är ändå glad att jag lever nu och inte på femtiotalet. Jag vet att min pappa hade kanonkul då. Men jag har lite svårt att tänka mig min farmor Ebba springa 5 km i ett mixed stafett-lag i svartrosa tights. Och fira på kvällen med Chateau Blablabla.

Allt detta kanske blev sjukt off topic – men på måndag är jag (kanske) tillbaka i fållan.

With love.

Plötsligt blir det alldeles stilla runt nyhetsdesken.
Mejlen har lagt av, alla är som förlamade.

Men då händer det något: Blogghataren ringer. Jag tänker att han ska ringa och klaga på tummarna. Eller retas för bristen på tummar. Eller ge oss en muntlig tumme. Eller fråga om jag kunde lägga ut en bild på tjejerna på redaktionen. Eller kanske en på en fjäril i min trädgård…

Men han vill veta hur lång tid det tar att köra från Stockholm till Göteborg. Frun säger si, Blogghataren säger så. Han ringer en säker källa. Och jag säger:

– Exakt ! fem timmar. Om ni stannar och äter – sex timmar. Om ni stannar för att fika och kissa – sju timmar.
– Å fi saatan.

Så klart var det frugan som hade rätt.
Fattar inte varför han ringde alls egentligen. 

Det är oundvikligt, ikväll åker man dit: det blir att titta på Allsång på Skansen.
Och inte är det för att titta på Gösta Linderholm, vars hit frk Schmidt sjöng på lunchen.
Ne. Det är ju Jakob Hellman.

Måste bara övertyga det franska entourage som anländer i afton om det nödvändiga och väldigt svenska i det här.
Allsång.
Tout le monde-chanson. 

Nu hände detta obehagliga, att jag slängde upp dörren till damtoaletten – och där stod en människa.
En kvinna som tack och lov inte hade dragit ned byxorna.
Men sånt händer ju också ibland och då är det riktigt obehagligt.

Inte det att jag i princip har något emot neddragna byxor. Beroende på person så kan det gå an.

Det är mer den här skyldiga känslan.
Av att ha klampat rakt in hos någon utan att fråga om lov.

– Åh, ursäkta! ropade jag och kände mig skyldig skyldig skyldig.

Frågan är om det egentligen är jag som känna mig skyldig, om man tänker på vilka skydligheter man som privatperson har att värna sin egen integritet.

Men men, så här kan det vara för oss som känner något slags odefinierbar skuld så fort vi ser en polisbil.

Inte okej!

Idag är det torsdag för mig.
Förvirrande nog påstår folk att det är måndag.
Och så kommer dom till jobbet, i horder, pigga och exekutiva.

Nyhetschefen ringer vaktis om en nedfallen tv-skärm.

Nu står han bredvid mig och grejar. Medan jag sitter och känner mig skyldig i lönndom.
– Ska jag hjälpa dig med något, säger jag.
– Njae. Dom e så bängliga dom här, säger han.
– Mhm.
– Jag får nog byta arm.
– Mhm…
– Näe, jag får gå och leta upp en ny arm, säger han och går iväg och jag tänker att jag borde också gå och leta upp en ny arm.

Dålig idé att sätta sig framför tv:n när man ska upp i svinottan. Men nu blev det så: sommarens kanske elfte brittiska deckare.

Denna gång cold case-gruppen som har en psykologkvinna i sin stab och som leds av den åtminstone för kvällen koleriske Peter Boyd.

Och här kommer ett stalltips för deckartittande: om en kvinna i en tv-deckare har den minsta tillstymmelse till flirt med seriens manlige hjälte så kommer hon antingen bli 1. mördad eller 2. visa sig vara mördaren.

Igår blev Boyd förtjust i en blond kvinnlig journalist. Och detta är ju en innovation för hon blev varken mördad eller mördare.

Men hon mördade mördaren.

Pretty fantastic!

Om detta behöver man kanske inte säga att det har att göra med könsmaktsordningen och yada yada.

Det är nog bara så att det är för komplicerat om kommissarierna Morse, Frost, Wallander och allt vad de heter plötsligt stadgar sig.

De ska ju vara egensinniga och klipska drufsar.

Och den kvinna som står ut vid deras sida kan ingen manusförfattare hitta på.

Flirta aldrig med den här mannen. Åtminstone inte om du är kvinna och bor i en BBC-serie. Det kan vara dödskyssen…

Denna tisdag på jobbet lider mot sitt slut.
Och vad jag behöver just nu:

1. sömn
2. en kväll utan att det t ex uppstår diplomatisk kris mellan mina två avkommor på grund av att den ena tappar en glasspinne (utan glass på) ner i den andres chips
3. en ny arm
4. ett hejdundrande namnsdagsfirande

Och av allt detta gissar jag att önskning 2 har störst sannolikhet att gå i uppfyllelse.
Faktiskt. Det var bara ett tillfälligt kärnvapenkrig mellan supermakterna igår.
Och jag var som vanligt Hans Blix och Folke Bernadotte i en och samma person.