Som tvärtom-sälar blir människor när det blir varmt. Kommer från torra land mot klippor och stränder. Bildar små kolonier. I Stockholm är kampen hård om närkontakten med vattnet. Då åker man till en annan kommun. 

VM i vaktmästeri! 
Lilla O, 6 år, tittar på fotboll och Uruguay släpper in ett mål. – Oj, vilken dålig vaktmästare!
 

Nu ska jag berätta vad vi gör på lunchen.

Vi sitter ett gäng överbetalda och understimulerade personer, alla hade typ 5,0 i slutbetyg när vi slutade högstadiet eller eventuellt gymnasiet, sedan tyckte vi att vi kunde allt och slutade plugga och blev journalister och liknande.

Vi sitter på en takterrass och äter på fint porslin och det faktum att två – efter en stund tre – personer sitter med solen gassande i nacken gör att vi diskuterar skillnaden i betydelserna av orden red necks och hill billies.

Vi anar att båda begreppen är anstrukna av white trash.

Dessutom undrar vi varför det finns black trash metal men inte white trash metal. Och hur skulle det i så fall låta? (Vi gissar banjospel.)

Sedan pratar vi om människor vi träffat på. Eller ja, inte alltid vi själva, utan ibland människor som människor vi känner träffat på. Det rör sig om personer som bor på ställen dit vi ibland åker på besök eftersom det är från sådana ställen somliga av oss kommer. Och då är vi jävligt rädda.

För där står folk och snicksnackar på macken och berättar i förbigående att helgen var jobbig för kärringen bråkade men det löste man med ”en rak höger och en rak vänster”.

Och så finns det folk med t-shirtar där det står ”Riktiga män rakar sig med motorsåg”. Eller ”Varför finns det kondomer med jordgubbssmak när alla vet att musen gillar ost”. Eller ”Gul snö kan vara utspilld öl.”

Detta är människor vi hört talas om finns och vi vet också att när dom är på festival eller marknad så står dom i kö till ståndet som säljer t-shirtar med tryck som ska bevisa kvinnohat och låg-intelligens. Lite hö-hö-stil, ni vet.

Och nu kan man skratta åt oss för att vi sitter där och spekulerar och tror att vi är snillen. Och det gör vi också. Men ärligt talat tänker jag att det är fint att sitta på en terrass omgiven om människor som garanterat inte delar ut raka högrar och vänstrar.

Och jag tror inte de rakar sig mot motorsåg heller.

Och nu skulle jag vara lite självironiserande. Men jag känner att jag blev inte det.

Så varsågoda och hata mig.

Här sitter Blogghataren och bläddrar.
Varenda jävla tidning ska han igenom. Till och med annonsbilagorna.
Inte tänker han på att jag sitter här med min onda Iphone-arm och lider i draget.
– Kan du bläddra bakifrån i tidningarna istället? säger jag.
– Mutter, mutter… 

Nu när den allmänna värnplikten för män avskaffas är det dags att ta nästa steg på väg mot jämställdhet.

Och det görs möjligt tack vare en uppfinning av Hiromi Ozaki: mensmaskinen!

Med hjälp av ett metallbälte med en blodbehållare kan den som vill prova på hur det är att blöda. Elektroder ser också till att bäraren får ont i magen.

Frågar än bara hur man framkallar grinighet, sötsug och vissa andra åkommor som jag har hört kan drabba menstruerande människor.

Till saken hör att Hiromi Ozaki är konststudent vid Royal Collage of Art i London.

Så kom nu inte och säg att det inte är nån konst att ha mens.

En fjäril måste varje blogg med självaktning ha. 

Nu har vi varit i leksaksaffären och fyndat: vattenballonger.
Den direkta orsaken var att Stora E igår kväll sa:
– Jag vill ha antingen en ny sparkcykel eller nya ballonger.

Det kan verka märkligt sagt av en tioåring.
Men är inte alls konstigt. Alla ballonger vi ägde och hade har nyligen mött sitt öde som vattenballonger. Så nu behövs det nya i vårt hushåll.

Dessutom tappade Lilla O och kompis M en ballong fylld med vatten inne i huset häromdagen.
Och jag fick typ spelet och körde ut dem. Sen kom Lilla O in och sa ”Mamma, nu är M ledsen på dig.”
Så det var bara att gå ut och göra en pudel. En kungspudel. Med lejonklippning.

Så jag ligger lite på minus, hemmavid. Måste muta mig tillbaka till kärlek.

På lunchen, när Blogghataren och jag släntrade förbi leksaksaffären, gick jag in för att köpa ballonger. Det visade sig finnas särskilda vattenballonger. I förpackningen finns också en nätkasse så de kan frakta runt sina sattyg i grannskapet.
Blogghataren var på shoppinghumör, köpte likadana till sina barn.

Nu grubblar vi på vad som skulle hända om vi fyllde en av ballongerna här på jobbet, gick upp på nian och släppte ned den till femman.

Troligen inte värst mycket.
Ingen lyfter ju ett ögonbryn när Lasse Anrell går omkring med en vuvuzela på redaktionen.

Så här lätt är det att komma in på jobbet:

Först inpasseringskort till garaget.

Sedan ett annat kort plus kod från garaget till själva huset.

Sedan kort och kod i hissen.

Sedan kort och kod in till receptionen.

Sedan kort och kod in till redaktionen.

Åsså, förstås, innan det ett nytt vapen mot inkräktare: kaktusar.

Nu ska vi döpa ett Bellman-lag. Alltså ett sånt där stafettlag som springer 5×5 km ute i bushen en lördag till hösten.
Sånt där som är så roligt långt före – och sen står man där och ska springa sträcka två och väntar på typ Spiderman som ska lämna över pinnen och så håller man på att kräkas av prestationsångest och undrar varför man gör så här mot sig själv.

Nåja. Till ångesten är det långt.

Lagnamn ska vi hitta genast.

Föreslog The Nicknames – eftersom tre av fem löpare heter Nicke i lite olika utföranden och stavningar.

Men – jag och den andra kvinnliga löparen då???

Kanske The Flicknames…?

Dagens händelse: varmvattenbrist i huset får oanade konsekvenser. Papptallrikar och plastmuggar i kantinen!