Men i resten av landet använder vi främst bänkar att sitta på. 

Det delades ut stipendier här för veckan.
Bok-Cessan och jag hade redan intecknat pengarna, vi hade high fivat varandra uppe i matsalen några veckor tidigare.
En enig stipendienämnd skulle tilldela oss rubbet.
Trodde vi.

Vi hade nämligen kommit på världens bästa idé: en LITTERÄR RESA.

Nu tror ni kanske att vi skulle resa i Lubbe Nordströms spår genom Lort-Sverige eller ragla runt i S:t Petersburg som Raskolnikov.

 Men nix, vi skulle åka till Teneriffa – som huvudpersonen Bitterfittan.

Jäklar vad vi blev upprymda när vi kom på det!
Det var då Bok-Cessan slängde upp näven för en high five.

Vi skickade in ansökan och ibland sa Bok-C att ”vi får ta en lunch och diskutera vår resa snart”. Men när dagen kom insåg jag att ingen i stipendienämnden kollat så att vi var på plats just den här dagen.
Och nä, det blev ingen Bitterfitte-resa för oss.

 Å andra sidan – det kanske var en välgärning.
Tänk om SOO hade stått där med micken och läst upp våra namn och att vi får pengar för att resa i BITTERFITTANS spår. Och så skulle man trippa fram där mellan de hårda brudarna på nyhetsredaktionen och killarna på sporten som inte vet att Bitterfittan är en ROMAN av Maria Sveland och därför tro att vi är två VANSINNIGA kvinnor i våra mest vansinniga åldrar.

Jeeeezus.

Vi kanske ska tacka stipendienämnden att vi slapp detta.
Världen är kanske inte redo för våra absurditeter.

 Och nä. Vi e inte bittra.

PS. Bilden till höger är ett MONTAGE.

Nu ska onödiga postfack bort.

Somliga medarbetare har därför fått ett sånt här meddelande.

Nu är vi några glada som undrar: hur ska postfackslösa få ett exemplar av kexchoklad när det vankas?

Det har vi ju glömt att säga: tack för alla tummar! Alldeles särskilt för de vi fick i fredags.

… med bästa semesterschemat ever.

Nu vet ni exakt vad ni har att vänta er.

Bloody Mary in the morning.

Nä, skoja bara.

(* Citat från Cina Rönn, 2004)

Den 23 december 1999 vid lunchtid satte jag mig på en bänk i Solna centrum. En halv minut senare kommer en trio pensionärer, två ladies och en kraftigt skakande rollatorman.
Tanterna ber mig att resa mig.
Nej, fel, de ber inte. De beordrar mig att flytta på mig.

Och – detta hatar jag mig själv för – jag sneglar på de till synes friska ohöggravida människorna bredvid – och sedan reser jag mig upp och går.

Egentligen borde jag ha sagt:
– Ursäkta men jag ska föda barn imorgon och just nu behöver jag sitta här och vila. Nån annan kan säkert resa sig.
Om dom inte gett sig skulle jag ha sagt:
– Lämna mig ifred, era ligister – eller jag kallar på polis!

Men nähä. Jag lommade iväg. Eller vaggade iväg.

Fast med facit på hand, ungen kom inte ut förrän tre dagar senare. Så pensionärerna gjorde rätt.

Och förresten, jag kanske bara var fet, hur skulle de kunna veta?

Här begicks brottet.

Häftig ordväxling pågår mellan Lilla O och Stora E.

Plötsligt ropar E triumferande och med pekfingret riktat mot lillasyster:

– GAMMELSMURF!

Sedan går det undan. Gallskrik tillbaka och en höjd näve. (Men Stora E slår inte på riktigt. Det gör han aldrig, han bara hotar med stryk.)

– Vadå gammelsmurf? undrar jag.

– Om jag säger Gammelsmurf måste hon vara tyst. Annars får jag slå henne, förklarar Stora E.

Aha. Ett för mig tidigare okänt lagrum i skolgårdens lag. Och andra tecknet senaste tiden på att Gammelsmurf lever.

Undra förresten vad som händer om man ropar Homer Simpson?

Det finns saker som inte kommer ur ens hjärna.

Som när jag låg i soffan en fredagkväll och kollade folks statusar på FB lite slappt och såg att en chef som befann sig i Asien hade varit och klippt sig för en spottstyver och glatt poserade på bild, brundbränd, fryntlig och snaggad.

Åsså alla dessa tjejer som skrev ”Guuu va snyggt”.

Och jag vet inte vad jag tänkte då, men jag skrev : ”Ser ju inte klokt ut!”
Lite som kompensation, tror jag.
Sedan skrattade jag åt mig själv och gick och la mig.

På lördagmorgon fick jag en déja vu. Iiiiiih!!!!! Skrev jag verkligen sådär?

Gick in på FB och såg att det verkligen var jag som verkligen hade skrivit så.

Jag skrev nåt fegt litet ”Skoja bara” eller så.
Men skadan var liksom redan skedd.
Jag lyckas inte ens i mina tankar trassla mig ur detta.
Jag kan inte försvara mig med att 40-åringens själ har lite kantiga sätt att streta emot ibland. 
Och är jag nu statistiskt sett en näthatare?
Om enkäten kommer – har du någon gång skrivit en nedsättande/negativ kommentar till någon annan via sms eller internet? – då måste jag ju svara ja. 

Och framför allt, vad ska jag göra? Åka till Thailand, snagga mig och lägga ut en bild på Facebook?

Så får han chansen att ge igen. För det kommer vara öppet mål, believe me.

Ny vecka. Sara is back.

Kan bli en bra vecka. Med tanke på Saras förmåga att i förbigående berätta att hon har en satanist i familjen. Eller plötsligt utropa att sperman hon väntar på har fastnat i Holland.

(Det senare rörde sig om hästsperma och hände under askveckorna, bör kanske påpekas.)

Men i alla fall. Det blir en bra vecka.