Detta är det charmigaste stockholmarna vet.

Södermalm.

Sööööder. 

Olika redaktioner gör olika saker.

Allt om Stockholm afterworkar på ett city-smart och urbant sätt.

De frejdiga typerna borta på nöjesredaktionen sitter i en skinnsoffa och spelar Green day- Rock band.

Och när 2/3-Wendelaredaktion förfestade i lördags så hände det på en uteservering med utsikt över busstorget i Alvik. (Note to icke-innerstadsmensch: Det ligger väster om Kungsholmen, utanför biltullarna.)

Sedan efterfestade vi halvliggande i en soffa på Imperiet.

– Ni kan ju inte komma från Södermalm! hojtade en kille.

Det hade han ju rätt i. Men det kändes inte som en komplimang.

Ett tag trodde vi att en ytterligare en kollega skulle ansluta till oss.

Men det verkar ha hakat upp sig på vägen.

Det var nåt med vakterna.

Oh, vilket party!

Ordförande bjöd på ett sjudundrande kalas.

Det blev lite som en smygstart på LOVE.

Alla var genialiska och vackra.

Det var så där så att man inte ville att kvällen skulle ta slut.

Och det höll den på att inte göra.

Det kommer ut fem personer och vecklar ut ett vitt tygtstycke på marken på andra sidan Arenavägen. Precis intill det där spåret där man aldrig sett spåret av något tåg.

Hur tänker dom nu?

Hade det varit sjuttiotal hade dom väl tagit fram en sprayflaska och skrivit KROSSA KAPITALISMEN.

Hade det varit åttiotal hade de smörjt in sig i Hawaiian Tropic och pressat.

Hade det  varit nittiotal hade de reclaimat trottoaren.

Men nu, jag vet inte. Vi får se.

Det är inte lätt att hitta en klassisk badanka.

Au naturel, utan motor, fjärrkontroll, ljus- eller ljudeffekter.

Men till slut, i en förort, fann jag.

Låt gå för att alla hade keps eller hjälm.

Även badankor måste väl få utvecklas.

Det finns alla sorter i vår herres ankdamm.

– Fan va man börjar bli vuxen, säger kollegan och nickar mot glassen.
Det tar ett tag innan jag fattar. Men sen hör jag det klockrena slaget när hammaren träffar huvudet på spiken.

Vi har köpt glass hos Ben & Jerry här nere i gallerian. Det finns New York Super Duper Chunky Funky with Choco Hunky Dory. Och sånt.
Kollegan har valt Vanilla Fudge. Den ”renaste” smaken dom hade.
Eller kanske bara det kortaste namnet?

Och plötsligt minns jag. Triumfglass-kiosken på Avenyn och Himmelsk Röra och Stracciatella och Polka och andra glassiga fantasier.
Och så pappa, han tog – vanilj.

Mamma tog ingenting. Hon hade jobbat i glasskiosk som ung och förätit sig. Eller hade hon verkligen det? Fanns det glasskiosker på den finska bonnalandet på 50-talet?
Det kanske bara var lite vanlig kvinnlig försakelse, ärvd från små karelska pirogbakande tanter.
Som min pyttelilla mormor. Satt i sitt lilla kök på en liten pall och rökte medan vi satt inne i rummet och åt.

Nuförtiden kommer jag på mig själv med att ofta strunta i glassen.
– Vi cyklar till Blomsterlandet och köper glass! ropar jag.
Oj, vad vi cyklar. Sedan köper jag glass till barnen och kanske en pion till mig.
Men ofta får man ju slumpen från sexåringen.

Hos Ben & Jerry frågar jag:
– Har du nån med marschmallows och chokladbitar i?

Jag hade hört talas om detta med mobilfinger och diagnosticerat mig själv som antingen döende eller drabbad av mobilarm.
Eller faktiskt mobilkropp, halv sådan.

Jag gick till Friskvårdaren.
Allt hon tog i var som fiolsträngar.

– Går det bra? frågade Friskvårdaren medan hon bl a vevade runt min arm.

– Jhhhaahh, svarade jag på flämtande inandning.

Sedan, när jag låg med ansiktet ned i hålet på massagebänken kom det:

– Hur är det med pektelefonen, använder du den mycket?

Jo, det gör jag ju. För mycket. Och bara med pekfingret.

Och hon sa inte ordet men fritt sammanfattat har jag pekmobilkropp.

Det är som mamma sa – fult att peka. I alla fall gör det ont.

Jag har helt fel med det där om uruguayanska vevmojänger.

Efter att ha konsulterat expertis i huset vet jag följande:

– Sydamerikanerna blåser i något som heter vuvuzelas

– Saken vi hade (se bild) liknar mer en harskramla som används vid klappjakt på harar

– Fast en harskramla är gjord i trä, vår är gjord i brun plastic

Lina ska jaga kaniner.

Idag fyller hon år, vår fantastiska f d Wendela-kollega numera klubbordförande Anna.

Väldigt jämnt och fint. Slutar på noll, börjar på fyra.

Vi visste att kollegan Annica skulle ligga i bakhåll på Annas office med bullar och sång på morgonen.

Så vi planerade istället buller och bång. För att få Wendela-style på det hela behövde vi något som liknade ett brandlarm.

– Det är bara att tända en cigg, så går larmet, inga konstigheter, sa Lina.

Men ifall av ciggbrist tjackade vi en sån där mackapär som sydamerikanska fotbollsfans vevar med på läktaren och stegade upp.

Anna tyckte det var mycket festligt att fylla år.

– Jag går runt och berättar för alla att det är min födelsedag idag. 

Grattis!

Vårruset har ni kanske hört talas om. Det springs lite här och var, olika dagar i olika städer. Idag i Stockholm.

I år springs också BLOGGRUSET. Där ställer olika tjejer som heter saker som Egoina, Izza, Mini och Blondinbella och sånt upp.

Och nu är det inte alls så att vi är ett dugg avundsjuka att vi inte var inbjudna.

Men vi hade ju sprungit designer-handväskan av allihopa (utom möjligen Marathonbloggen, det ska ju medges).

Eller så hade vi hamnat i en egen klass, veteranklassen (eftersom jag drar upp medelåldern här, hehe).

Men rus som rus.

För att anlägga moteld planerar vi just för aktiviteter som eventuellt kan skapa ett slags rus.

Kanske bloggrus.