En nöjesreporter går förbi, talande i telefon.

– Ja hej, jag ringer från Aftonbladet, en liten tidning i Stockholm.

Brunbrända Anne och Pether har varit i var sitt varmt och soligt land och fyllt varsin jämn fin siffra som slutar på noll. Idag fick alla tårta.

Den där glansiga mörka i mitten, den var god. Obs att den passar sig bara för hårda kaffedrickare som C och jag. T fick spasmer. – Det skulle vara en tetårta åt dig, säger jag. – Det behövs fan en red bull-tårta, säger T.

Detta med mamma = sociala medier-expert gav en liten sidodebatt. Om huruvida man ska adda glinen på Facebook eller ej.

I höstas kom ett mejl från en förälder i mitt barns klass. Föräldern ville inte att hennes dotter skulle skaffa Facebook-konto. Och ville nu höra med oss andra, har våra småttingar tjatat om FB? Eller finns de kanske där redan?

Det utbröt viss mejl-diskussion. Sedan skickade jag ett frejdigt mejl till hela föräldragruppen och berättade att MITT BARN inte var ett dugg intresserad av sånt och inte ens visste vad Facebook är.
Och FÖRRESTEN så var det ju 18 års åldergräns, visste jag.
För jag hade skrivit en ARTIKEL om detta ett år tidigare.

Då kom det ett mejl till mig. Enbart till mig. En pappa i klassen upplyste mig försynt om att både mitt barn och hans barn sedan en tid fanns på Facebook.
Och åldergränsen var tydligen ändrad. 

Humdidum… När man är en beskäftig idiot får man vara glad över bra vänner.

Jag skickade genast request om att bli vän med min avkomma, sprang hem och försökte ha ett ÖPPET och INTRESSERAT samtal med avkomman, för det har jag också skrivit i artiklar att man ska ha.

Det blev till att skicka ett mejl till alla föräldrar och säga att ”Hoppsan, så det kan gå men ungen fanns redan på FB”.

Jag hade inget emot att mitt barn fanns på Facebook. Mina barn är fria själar.
Jag hade bara nånting emot att jag framstod som att jag är Mamma Dålig.
Eller att det framkom. 

PS. Mer att läsa för den intresserade: gammal artiikel där tonårsexperten säger ”Kräv att bli addad av ditt barn”.

Aaaah. Detta kan verka yrvaket. Men jag säger bara Schulman show!
Detta gillar jag: de diskuterar en 11-årig fashionista som framträtt i TV4:s Förkväll. 

Debattchefen (Karin M), Petter och Calle (den yngre av Schulmännen) sitter där och vill antagligen säga det de flesta tänker: MEN GUD SÅ SJUKT, LÅT BARNEN VARA BARN!!!!

Men det kan man inte säga.

Man kan inte håna ett barn och kränka dess rätt till en fri vilja.
Man kan inte döma folk.
Man får inte sätta sig på höga hästar och låta hästarna bajsa ner på människor, särskilt inte på korta människor.

Och detta är tre personer som ser bjälkarna i sina egna ögon.
Okej att Chloe går med en 15000 kronors handväska på premiär med sin mamma.
Men jag, säger Petter, klär ju upp min son i sneakers.
– Vilka är vi att sitta och döma? 

Ja. Det är ju same same – but ändå very different.
Ett eller två par sneakers är faktiskt ingenting jämfört med att pådyvla sitt barn en hel livsfilosofi kokad på Prada och Balenciaga.
Jag avundas dem inte alls där de smyger omkring på minfältet och försöker hitta ett ställe att stå på.
Det är ”möjligen lite omdömeslöst”. Det är ”inte hälsosamt”.

Sedan får Debattchefen en snilleblixt som löser hela problemet:
– Skillnaden är att din son kan leka i sina sneakers!

Frågetecknen kring den allestädes närvarande Fröken Bovary hopar sig.
Lina bloggade häromdagen om mysteriet – med följden att ännu fler började fråga.

Redaktionelle utvecklingschefen framkastade teorin att Frk Bovary var mitt alter ego.

Men då kan han ju inte ha läst hennes blogg.
Eller så har han – skrämmande tanke – gjort det och känner igen sig!!!
Bovary-bloggen är nämligen i sina stunder ett slags The Office.
Fast svenskare, roligare och – tror jag – sannare. 

Idag tar jag dock en gång för alla död på idéen om att det är jag.
Jag har nämligen intervjuat Fröken Bovary och Ketchupmamman aka Karin Lindell till en artikel om morsor på nätet.
(And I´m not talking to myself.) 

Jag hittade en liten glömd del av världen.
Gömd bakom ett skåp.
En plats i världen som nog inte ens fastighetschefen känner till.

Känns lite poetiskt att hitta nya platser en fredagförmiddag.

Då gör det inget att man framstår som en galning.

Åsså kolla in bilden på freaket som är rädd för ryssen.

Vad är det med kalmariterna?

Hemtjänsten fick problem med spöken.
Och ett gruppboende hade ”övernaturliga väsen”. På besök, får man förmoda.

Men kommunen gjorde som kommuner gör: klassar det som arbetsmiljöproblem.

Men ändå. Man undrar vad det är med kalmariterna.
Särskilt som vi har en Kalmarbördig redaktionschef här som med jämna mellanrum går i spinn när han drar sin historia om när han såg ett spöke.

Så man undrar ju.

Kanske ska kolla med Fotbollsfrun om hon sett nåt.

FOTNOT: Efter påpekande från redaktionelle utvecklingschefen; han som sett spöken är inte redaktionschef längre. Han är något annat slags chef.

Ni har redan säkert läst att Katrin och Bingo har fått en son – Ringo.
Och kanske tänker ni att det var ett corny namnval. Och snacka om att hon kommer säga fel:
– Nu ska du gå och lägga dig, Bingo, jag menar Ringo! Nej inte du Bingo, jag sa Ringo…
Etc etc.

Fast jag tänker mer på att Katrin jämte de klingande rullande namnen Bingo och Ringo låter så… ja, prosaiskt.

Och vad ska nästa eventuella barn från firma Rimér-Zytomierska heta?

Enkelt. Det är bara att välja mellan mina kollegors förslag:
– Zingo
– Dingo
– Lingo
– Ingo
– Pingu

Men då blir det ingen symmetri i familjen.

Det får bli något som rimmar på Katrin.

Nej, det är inte snällt.

Men Samarin, det rimmar nästan.

Eller helt enkelt Katrina.

En gång i tiden bloggade de sig jorden runt på Aftonbladet.se. Nu har de fått barn, grattis!

Vi diskuterar en artikel. Pernilla aka Nya Chefen vaknar till:

– Vad ÄR Hollywoodsex? frågar hon.

– Stråkarna! Har du aldrig hört stråkarna? Plötsligt står det en symfoniorkester i sovrummet…

– Så här: ba ba ba baaaa? säger Nya Chefen och härmar Ödessymfonin.

– Eller voff, så tänds det en brasa och tjoff så ligger det en björnskinnsfäll på golvet, fantiserar hon vidare.

– Eller så får man plötsligt så där dimmiga ögon så att allt ser lite softat ut, säger Ankan.

– Ja eller så ser man plötsligt snygg ut, säger jag.

När jag var liten satt jag på stora släktmiddagar där pappa och hans bröder höll hov.
Det var mest skrönor, i huvudsak om vansinnigheter utförda av min pappa.
Men roligt brukade det vara.

En gång började de träta om huruvida man blir miljonär om man stryker med fingret på insidan av äggskalet när man knäckt ett ägg.

Jag var liten – men stor nog att häpna över att de på visst allvar diskuterade skrock.
Vuxna rationella människor som övervägde om magiska handlingar fungerar!
Det var liksom i klass med att knacka sig själv i ryggen när man trampade på A-brunnar eller räkna till tre på K-brunnar.

Jag hann bli vuxen innan jag frågade pappa om saken. Och nej då, det var inget skrock. Dom kände en som gjort så och han hade blivit miljonär.

Det handlade om att få ut varenda droppe av äggvitan.
Men, sa pappa, skillnaden är så liten så det kan omöjligen göra någon till miljonär (han angav till och med mängder så han hade uppenbarligen testat).

Tilläggas bör att pappa och hans bröder var bagare. Så det här äggknäckandet rörde lite större mängder än en sats pannkakssmet till familjen.
Och miljonären var väl en konkurrent – med något annat knep än äggskalsstrykning.

Detta tänkte jag på när jag skrev förra lördagens artikel om alla myter som florerar bland småbarnsföräldrar.

Att stryka ur äggskal finns inte med i boken. Men om ni nån gång hör talas om det – tro det inte.
Det är inte en myt, inte ens skrock. Bara ett vanligt missförstånd. Eller släkttrauma (för mig).

Åsså hundra spänn på att ni kommer tänka på Wendela nästa gång ni knäcker ett ägg!

Sådärja! Å nu stryker jag ur insidan av ägget med pekfingret och… vänta nu, varför står jag här och tänker på wendelabloggen…? Mystiskt.