Japp så var det dags igen.
SILLY SEASON HAR BÖRJAT.
Som vi har väntat.

Nu tror ni att vi försöker ironisera över fascinationen inför nyheter av typen ”bollsparkande gubbe ska bollsparka i annan klubb – kanske”.

Men icke.

Vi längtar bara efter att få höra sportredaktionen släppa loss i en rungande skrattsalva.
Det behöver ni, det behöver vi.
I år sitter vi så långt ifrån er att ni måste verkligen låta stämbanden fladdra (eller vad man gör när man skrattar).

Men å andra sidan misstänker vi att ni har svårt för att hålla er för skratt med tanke på att silly season-bloggen redan igår var större än den störste (Alex Schulman).

Så kom igen nu, upp å nicka sockerdricka, sassa brassa mandelmassa, vi vill höra sporten skratta!!!

Pernilla aka Nya Chefen blir lyrisk över måsarna som hovrar över de röda taken.

– Det är ju bara måsjävlar som cirkulerar i jakt på slaktavfall, säger jag surt.

– Jag skulle gärna vara en mås som svävade fritt, säger Nya Chefen, fortfarande lyrisk.

– Usch, jag hatar måsar. Bästa med att inte bo i Göteborg längre är att man slipper alla måsar, säger jag.

Och det är nu det händer.
Nya Chefen kommer runt och visar sin svanktatuering.
Det är en mås.
Och det finns en förklaring.
Barndomens fält som färgades vitt av måsarnas ankomst.
Sen slog våren ut i full blom och allting liksom började på nytt.

Och där står jag med klaveret upp till knät.

Men när jag växte upp stod måsarna får störd sommarmorgonssömn.
Stalkade glasspauser på Saltholmen.
En galen mås jagade mig i Kungsladugård.
Och en sket mig rätt i ansiktet – i Linköping av alla ställen.

The sign of Nya Chefen.

”Aldrig mer” tänkte jag från start till mål förra gången jag sprang en halvmara.
Men i samma sekund foten landade på mattan som registrerar ens sluttid, kom tanken ”Äsch det var väl inget.”
Igår malde bara tanken på hur långt det var till nästa vätskekontroll.
Och på Slottskogsvallen tänkte jag att nästa år springer jag snabbare.  

– Hjälp tåget stannar inte! skriker några uppspelta damer som stått i mittgången och väntat på att få kliva av i sin hemstad.

Tagga ned, tänker jag.

Men sen händer nåt märkligt. Tåget stannar och en röst i högtalaren meddelar att vi nu ska backa till Alingsås.

Backa till Alingsås!

Där ser man.

Errare humanum est. Rätta till sina error divinum est. 

Vissa män och deras egon.
Ta till exempel den här mannen (se bilden). Vad är det som får honom att tro att han plötsligt kan börja stöta på typ västvärldens snyggaste tjej, Cheryl Cole?

Det är fint att ha gott självförtroende.
Och jag vet att mannen i fråga anses vara bra på att sparka boll.

Men att ha hybris brukar ju anses vara en dödssynd.

Och nån slags självkritik kan man ju kräva av folk.
Alternativt ett besök hos frisören. 

Hola guapa! Me look like Danny Amatullo in Fame (rememba?) – but without that guitar. But come and look at me when me and mio amigos are kicking balls in South Africa in a these a summer, Cherylita.

I slutet av 80-talet och början av 90-talet fanns det ett antal (r)-are på Journalisthögskolan.
R-are är short for medlem i KPML(r).
Och vad det är short for får ni googla på om ni inte vet.

En av de här (r)-arna gick på ett elevkårsmöte (jo, det hette så) till storms mot FESTFASCISMEN på skolan.

Jag förstod inte då att det kunde finnas folk som inte vill gå på fest.
Jag förstår det fortfarande inte.
Men jag vet det.
Man kanske inte vill, inte kan, inte får eller inte har möjligheten.

Och läser jag om festfascismens inkarnation: FIKAFASCISMEN.

När tidningen Chef eller Shortcut eller E24 (det råder oklarhet om vem som gjort vad) listar 22 sätt att reta chefen så är fjärde budordet ”Var inte en ensamvarg”.

(Inom parentes: de menar förstås att för att reta chefen ska man vara en ensamvarg – för att INTE reta chefen ska man INTE vara det.)

Man måste ha jobbat ett tag för att kunna tacka nej till en fika.

Hear, hear, kids.
I arbetslivet ska man inte följa sitt hjärta eller någon diet.
Man ska följa strömmen. Main-strömmen. 

Det är fan hårda tider för asociala människor.
Och för blyga.
Och för folk som inte kan hålla fingrarna i styr när fikabrödet kommer fram fast de borde.

Jaja. På mitt jobb går det i alla fall bra att vara en ensamvarg.
I alla fall om man är en ensamvarg som söker sin flock. 

Om jag säger att det sprider sig ett jubel på den redaktion som ska göra Vi 5 (längst bak i tidningen varje dag), så förstår ni att jag skojar.

Den här veckan är det Wendela & Bonus.

Och just i dag är det Maja-Stina.

Och nu skojar jag faktiskt inte men denna nya sköna medarbetare grep sig an det hela med sådan liv och lust att Nya Chefen blev orolig.

– Men jag fick ju gå ut och träffa människor! tjoar Maja-Stina.

Nu har hon också ringt en kändis.

Så imorgon får ni läsa en vifemma gjord med kärlek och entusiasm.

Imorgon är det jag. Jippi, eller nåt.

Men efter min allra första vi femma fick jag beundrarbrev (att det var ett knogjärn i den smekningen bortser jag från). Och häromdagen såg jag att någon tejpat upp den på en pelare. Hahahaha.

Glad x 5.

– Usch, jag fick nästan ont i huvet av att sitta där i solen, säger kollega X när vi går förbi varann i pentryt.

Sedan tillägger hon:

– Men man ska inte klaga.

Exakt. Det känns av nån anledning som att man inte får klaga på solen.
Solen. Solen. Solen.
Ständigt denna sol.
Den har alltid rätt, den är ofelbar, den är untouchable.

Man får INTE KLAGA.
Man hör det hela tiden.
Folk pustar och lider – men INTE KLAGA.
Istället tassar vi på tå, försöker vara tacksamma, så att den inte blir stött och går ner. 

Men kan man inte få skälla, bara lite?

Tänk om ni hade en vän som höll sig borta när man som mest behövde den.
Tänk om ni led i ensamhet och var sjuka av längtan.
Och så kom vännen plötsligt tillbaka.
Och då får man bara bli glad!?

Kan man inte ens få säga (förebrående): var var du nånstans hela långa smällkalla vintern när jag längtade efter dig?

Hmmm. Ja. Nej. Kanske inte.

Det låter kanske inte så bra: Kul att du äntligen är här – men nu har jag ont i huvet…

Detta är inte vad man kallar Baby Shower.
Men det blev en slags baby shower.
Gamla Ordföranden skulle introducera oss för sin livs levande ganska nya bäbis, Siri aka Plätten (f ö flitig läsare av denna blogg).
Men när vi sitter i gräset och äter lunch blir Plätten lite baskad.
Så då får Jenny plocka upp bebben.
Och vi plockar upp våra iphonar. 

Känner mig som Bree van der Kamp när jag blickar ut över mina ägor… eh, lilla rabatt… Men den är nog snyggast i kvarteret (förlåt alla grannar).