Ahh, lite västsvensk dialekt på Wendela- och Bonusredaktionen!

Maja-Stina Fransson, 26, är vår nya medarbetare som ska fixa biffen i sommar.

Var kommer du ifrån?
– Senast kommer jag från Alingsås. Från början är jag från Herrrljunga.

Vad har du har du jobbat med?
– Nu senast har jag frilansat. Jag har gjort lite allt möjligt, skrivit för olika magasin, Vi Föräldrar bland annat. Jobbat lite för Sveriges Radio, gjort webb-tv, varit webbredaktör för Driftig.nu.

Aha, var det där du lärde dig Escenic (vårt publicerinssystem, reds anm)?
– Nej det var på Barometern där jag var innan jag började frilansa.

Vad skriver du helst om?
– Jag gillar att skriva porträtt och att skriva om entreprenörskap.

Har du barn?
– Nej.

Jag tänkte på att du skrivit för Vi Föräldrar…
– Jag gillar ju barn. Och det här med föräldraskap är spännande. Jag kanske är nyfiken inför framtiden.

Intressant. Jag var inte ett dugg intresserad av sånt innan jag fick barn.
– Jag är väl den där bra vännen som lyssnar på gravida kompisar. Det är spännande att se hur de blir, hur de mår och så.

Det här med att du bor i Alingsås…
– Ja, vi ville testa att bo på landet, jag och min sambo. Men nu har han sympatiflyttat med mig till Stockholm, han är också frilansjournalist. Och nu bor vi tillfälligt hos hans föräldrar här i Stockholm. 

På lördag kväll kom jag på vad som gör en till ett agn eller ett vete.
Det är helt enkelt så att det lönar sig bättre att anstränga sig på obekväm tid. (Därav ob-tillägg.)

Och det gäller självklart även löpning.
Spring i snöglopp, mörker, regn, på lördagKvällar etc och du ska bli rikligt belönad med god kondition och fettsnål kroppshydda.
Det var så det gick till förra året.

I år har jag haft divalater. Legat på soffan och väntat på bättre springtider, lägre pollenhalter, you name it.
Vilat mig i form.

Så lördagen fick bli en vändpunkt.
Dessutom blev den ett historiskt ögonblick: jag såg en räv!

”Ha! det var väl inget”, tänker ni.
Men betänk då att det var i gränslandet mellan två västliga stockholmsförorter som räven raskade i nedåtgående majsol.
Iofs ligger det ett flygfält där och därmed vissa av bebyggelse orörda men bullerstörda ytor.

Sedan blev plötsligt den där räven Fröken Bovary.
Men hur det gick till är en helt annan historia.

– Det finns för många bloggar, säger Marcus som kliver in i rummet när vi pratar sociala medier.

Han vill inte veta vad folk gör utan vad de tänker.

Vi enas om att det värsta som finns är folks lunchmatsbilder. Och på Twitter är tidsangivelser typ ”det är morgon” en styggelse.

Hmmm… Vi får tänka på det där med lunchen i fortsättningen.

Och nu är det kväll, typ.   

Den som vrider på nacken ska belönas. Det var mottot för Linas badrumsrenovering. Och så här blev det. 
Det mesta är nytt. Men badkaret är det gamla. Även om just jag inte känner igen det.  

Dessert!

Konferangs i stor stil!

Förresten.
I söndags satt det plötsligt en freudian i vår trädgård.
Jag hade ett gyllene tillfälle att ta reda på hur det är med Freud och bruden och pappa och allt.
Dessutom kom jag på att när Freudianen gifte sig var det hans svärfar som ledde Freudianskan till altaret.
Men jag ville liksom inte förstöra den goda stämningen, kasta badvatten på gästen eller vad man brukar göra.
Så jag lät detta gyllene tillfälle glida mig mellan tårna. 

Freudianen pratade om utgivningen av en psykolanalytisk tidskrift. Den är grym. På psykoanalys och arkitektur. (Men underskattad, förstås.)
– Egentligen handlar den om allt som är viktigt för mänskligt leverne, säger Freudianen.
– Ni har aldrig funderat på att nischa er? Det låter lite brett, säger jag.

Han skrattar inte på den. Och jag tänker att det blir en fin historia att berätta när han kommer hem. I Stockholm tycker dom att livet är för brett och onischat. Moahahaha.

Sen tänker jag: det står jag för. Jag tycker att livet är för brett, för stort, för komplext. I do.
Jag kanske borde läsa hans tidskrift.

Men för det känns livet allt för kort. 

Nu går skam på torra land!
Folk jag känner (kände) har gått med i en FB-grupp för totala villfarelser.
Det finns ju inga skyltar mot Stockholm i Göteborg!

Kära stockholmare, kör mot Borås eller Alingsås (beroende på vilken väg ni vill åka) when in Gothenburg.

Som jag har släppt in bilar i det där körfältet i mina dagar!
Inte ett litet tut har undsluppit mig trots att dom tränger sig över fet heldragen.
Och idag. Jag tycker jag kan unna mig ett uttag från mitt kreddkonto.
Och då: värsta tutfiestan!

Gubbe ett släppte inte en jävel eller mig över linjen.
Gubbe två får inget val. Och då utbryter signalhornsbonanzan. Alltså typ fyra fem bilar kör förbi i fältet jag lämnar och tutar och blinkar.
Sicka id.

Det där hade ju jag jobbat ihop till!

– Grrr. Vissa män vill man ju bara…
– Äta upp…?!
– Nej, jag vill inte äta upp Leif Silbersky!
– Nä, segt.
– Trådigt, segt kött.
– Mmm. 

(PS. Jag sa inget)