Stod på löpbandet och hoppades att jag skulle hamna i den där transen som gör att man kan springa i en timme utan att titta på klockan.

På tv:n åkte fattiga indier till ett tempel och rakade av sig håret (”jag känner mig utan synd nu”) medan rika indier gjorde hår-extensions och förklarade varför indiska Elle måste ha ljusa kvinnor på omslaget (”det säljer bättre”).

Jag inser att poängen – om man sett hela tv-programmet – antagligen skulle vara att var och en blir salig på sin tro. Somliga av religionen, somliga av västerländsk utseende-religion.

Eller möjligtvis att vi alla är lurade. Fast på olika sätt.

Men nu såg jag inte hela programmet. För jag blev så beklämd av allting så jag klev ur transen som ändå inte infunnit sig och av löpbandet och in i duschen och tänkte att duscha får vara min religion. För jag tror varken på tempel eller på hårfix/silikonutfyllnad/analblekning/läppförvällning som vägen till salighet.

Men grejen är väl den att om man duschar så är man väl också lurad. Av renlighetsindsustrin eller vattenverkslobbyn eller tillverkarna av duschmunstycken. Nåt lurt är det. Med allt.

När man läser dagens Aftonbladet kan man konstatera att jag gjort dagens felval.
Det är nämligen friskvården som får folk att trivas på jobbet, inte gott kaffe. Och här har vi eget gym + ett antal träningspass i veckan att välja mellan. Jag skulle gått på lunchaerobics idag men fick en käpp i något hjul. (Dock säkrade jag veckans trivsel i onsdags eftermiddag då jag tränade med Yllet och dom hårda brudarna.)

Det som får folk att vantrivas är rökning (inte rökare dock, vilket verkar rimligt eftersom de få rökare vi har här är så trevliga så man överväger att börja) och snuskiga kök.

Vad man undrar: gäller samma sak hemma – att snuskiga kök minskar trivseln? Och vem kan man då stämma, sig själv, den man bor med, barnen eller kanske byggbolaget?

Idag skriver prästen Annika Borg på DN Debatt om brudöverlämning.
Tydligen vill nu kronprinsessparet att bruden ska ledas till altaret av pappa Kungen – och där överlämnad till sin make.

Om brudöverlämning skrev vi förra sommaren – dock ej med anledning av prinsessbröllop utan bara som ett fenomen som breder ut sig. (Läs artikeln här om ni vill veta varför: Pappan – brudens val)

Man kan 1. konstatera att även kungabarnen tittar på amerikansk smörja.

Och 2. säga att Sigmund Freud är mer saknad än nånsin. Skulle vara roligt att veta vad han tycker om detta.

Jag tycker det osar Oidipus och Medea och allt möjligt.

Kan man inte stå på egna ben på sin STORA DAG (som det brukar kallas) och ens blivande man inte duger att luta sig mot, så kan man väl be kyrkovaktmästaren rulla in en på bår.

Vi har följt honom på twitter. Först glada utrop om köttmiddagar i Lissabon. Sen allt mer desperata rop från en ask-resa genom Europa.
– Fy fan va trött jag är, vi får ta den bilden sedan, hälsar A innan han försvinner in i hissen för vidare färd upp till kantinen. (På bilden även Debattchefen.) 

Det ramlade snöflak från himlen i Västerort i morse.
Men inne i stan var det finfin frukost.
Och så räknade jag unga män och äldre damer med knähund på Östermalm.
Det var lika många som under en vecka på Gran Canaria (och där var det j-många!).

Sedan träffade jag Maria som i vanliga fall föreläser för skolungdomar om internets möjligheter och framför allt personliga fallgropar.
Mycket intressant. Artikel kommer på sajten så fort mina kollegor är tillbaka från lunch.

Detta säger folk ibland: Tänk ändå hur annorlunda det är när våra barn växer upp, jämfört med hur det var när vi var små.

Och så påpekar de att för våra barn är datorer och internet och mobiltelefoner något helt naturligt.

”Mina barn är bättre än mig på det här med datorer!”

Och så säger de att utvecklingen har gått fort de senaste decennierna.

Tycker inte jag.
(Och dessutom är jag bättre än mina barn på datorer.)

Men jag ser inga stora skillnader. Mina barn bygger med Lego, läser Kamratposten, cyklar och ramlar och slår sig precis som när jag var liten.

Sedan sitter dom några timmar i veckan vid datorn också. Motsvarar kanske den tiden jag satt vid ett skrivbord och ritade klippdockor och skrev böcker. Ja, ”böcker”. Eller spelade brädspel.

Men en kväll fick jag ett skrattanfall i min sons rum.

Han har en mackapär som väl är vad vi kallade bergsprängare. En ghettoblaster. Jag köpte den 1997 för att kunna lyssna på cd och kassetter i min sunk-etta. Sonen har lyssnat på Sune-kassetter som han fick av våra förra grannar.

När jag såg den kom jag tänka på när syrran fick sin första kasettbandspelare. Såg ut som en liten handväska. Och den ställde vi mot stereons högtalare, slog på radion, tryckte på play och rec på lilla kassettbandspelaren och sa åt alla i rummet att vara tysta och inte hoppa.

Så bandade vi musik från radion.

– Men kom det alltid musik som ni gillade på radion? frågar sonen när jag berättar.
– Tja, en timma i veckan var det Lördagsbiten. Om man hade tur kom det nåt bra, säger jag.

Då skrattade till och med han.

Annars tycker jag inte att det är nån skillnad. Alls. 

F******j****snö vid Globen. 

Ser ut som regn. Men är snö.

Det utbryter alltid betting när det utgår påbud om samling i ljusgården.
Allt från ”ska vi lägga ned XX” till ”undra om det blir nåt fika”.
Idag var det Helle Klein, politisk chefredaktör, som meddelade att hon ska avgå efter valet.

Efteråt utbyts bettingen mot ”jag visste det”. Typ:
– Tänkte jag med en gång när jag såg att Helle stod där!

Kremlologerna agerar även retroaktivt. 

Det året jag föddes landsteg en människa för första gången på månen.
A giant leap for mankind.
Och dessutom – en ny måttstock för allt mänskligt (och naturligt) görande och låtande.
”Kan man åka till månen kan man bärga Estonia.”
”Kan man åka till månen så ska väl inte en vulkan i tjottaheiti hindra oss att flyga vart vi vill när vi vill.”

Det är skönt med den här allt är möjligt-attityden.
Men den kanske bygger på fel information.
Det var ju inte till jordens inre människan reste 1969. Det var till månen.

Låt gå för att steget var gigantiskt men det ledde inte till oändlig visdom, lärde oss inte tygla hela Universum.

Och med tanke på att Estonia ligger där hon ligger och Eiyafjallajökull fortsätter härja i flygkorridorer och luftrum; det kanske inte var så jävla svårt att landa på månen.

1969 går Neil och Edwin på månen. 2010 sätter ingen sin fot på Eiyafjallajökull. 

På väg till jobbet hörde jag Liv Elf Karlén prata fyndigt i radio om den knivskarpa men ibland svårfunna gränsen mellan status och totalt icke-status.

Detta illustrerade hon bl a med exemplet att det är fint att köpa fyra chokladpraliner på Chokladfabriken (och inmundiga dem, får man anta) – men inte bra att äta kakmix.

Jag tror jag förstår skillnaden mellan bra och anus i detta fall. Men ändå. Nu sitter jag bara och undrar: menar hon otillredd kakmix? Och hur smakar det? Törs man prova? Eller kommer man bli hooked (och fet)?