Efter typ tolv år med Denise (emellanåt ersatt av Patricia, Vanja och Lisa) fick jag plötsligt meddelande om att jag har fått en ny tandläkare.
Detta kändes som tillfället att sluta åka till norra Stockholms tråkigaste område bara för att bli rotad i munnen.
Jag åkte dit, blängde på deras töntiga incheckningsmaskin och leasingakvarium, och förberedde min avskedsansökan. Jag vill inte komma hit mer. Jag vill gå till tandläkaren där jag bor.

Men – när Zahid efter effektiva tio minuter konstaterade att det inte var några problem och att han kallar mig i oktober 2011 igen, då kände jag att nu är det jag och Zahid.
Han ska vara min (t)andlige ledare genom ett liv befriat från tandvård.
Jag kände att turen hade vänt.

Och mycket riktigt. Tillbaka i Globen gick jag in i mataffären. Och i kassan började det där pinsamma larmet tjuta: jag hade vunnit mina varor!

Tyvärr vad det inte storhandling på schemat klockan 09.04 måndag morgon. Utan varor till ett värde av, tja, vad tror ni?

Jag checkar in. Hos tandläkaren, alltid lika astrista väntrum, får man nu checka in själv.  Jag knappar lydigt in personnummer. En jämnårig tant vägrar. ”Vad ska ni som jobbar här göra då!” fräser hon.  Jo det hade jag kunnat berätta: de ska ta betalt. Och som dom gör det!

Lilla O, 5, talar teckenspråk.
Mamma: – Har du lärt dig det på dagis?
Lilla O: – Nej, på bolibompawebben.

Skatt, skatt, skatt, tecknar Lilla O. Men favoriten är drake.

Detta känns inte helt bekvämt: Helpdesk byter namn till servicedesk.
Jag tycker hjälp är bättre att få än service.
Service betyder att någon är jäkligt trevlig mot en och man därför kryssar i högsta betyg i användarenkäten – men problemet kan kvarstå.

Men vad man behöver är ju ren och skär hjälp. Och samtalen är ofta som SOS-anrop.
”HJÄÄÄLP! Datorn funkar inte! Jag sitter på femman!”

Service känns så lugnt och… avmätt.
Så mycket nöjd kund-index, så lite hjärta.
Vilket passar dåligt på vår Helpdesk.
En gång när jag strosade förbi hojtade en av killarna: ”Öh, du där! Det där med mobilen som du frågade om förrförra veckan, nu har jag kommit på vad felet är!”
Ain’t that sweet?

Glaassfest på redaktionen idag.

 Foto: Nya Chefen.

Idag skriver vi om doogling. Att googla sin dejt.
Det enda förvånande är att det inte är mer utbrett.
Jag är inte singel men googlar folk hejvilt ändå. Bara för att jag kan.
Jag har kollat hur ofta mitt namn googlas (36 ggr i månaden) och hade jag kunnat hade jag kollat vilka som googlar mig. Bara för att jag hade kunnat.
Jag tycker egentligen att det är läskigt att finnas på så många ställen på nätet.
Men framtiden ska tas emot med öppna armar för den är ändå alltid redan här.
Och man må ta det onde med det gode, som Lars von Trier säger.

MEN det finns en sak som stör mig.
Och det är detta med informationsövertag.
Det är de sociala kontakternas Svarte Petter.

Förr gick det till så här: kompis A berättar om sin kompis B inklusive juicy details eftersom man ändå inte känner B.
Men häpp! En dag står man där med B:s hand i sin, säger ”Guuu va roligt att träffa dig, jag tror A har nämnt dig…” och tillägger i tanken: ”din lömska råtta som bråkade med din lillasyster om arvet, köpte svartkontrakt på lägenhet och fick sparken från jobbet för att ha svindlat gem – är det så du ser ut?!”.

Nu går det till så här: man sitter och läser vänner och bekantas inlägg på Facebook.
Man börjar minnas kompisars kompisars namn. Vips är man på en blogg eller nåt. Och snart vet man saker om folk man inte känner = svarte Petter.

Och så är man rädd att träffa dem och råka avslöja något man vet fast ingen vet att man vet.
För dom har säkert inte samma förmåga att minnas ovidkommande saker som jag har.
Och dom har säkert inte lagt märke till lilla mig och mitt orangea Facebook-fejs.
Och dom kan tro att jag har en hangup på dem och tycka att jag är läskig.
Eller tro att jag inte har ett eget spännande liv.
För ett eget spännande liv är vad man ska visa upp på Facebook.

Så minns detta: det gäller att ha informationsbalans.
Annars sitter ni där med svarte Petter.

Basvaror i ett hushåll där en av invånarna är snart sex år:
• Mjölk
• Ketchup
• Tejp

Också nödvändigt: Ritpapper och tuschpennor/kritor, snöre, glittriga piprensare, paljetter, lim, gem, gummiband, toarullar (utan papper på), godis, glass.

Önskvärt men inte alls nödvändigt: Övriga livsmedel, toapapper, hygienartiklar, allt annat.

När Lilla O (som har namnsdag idag, grattis) tejpade igen ögonlocken skrek jag NEJ! ”Men munnen då?” frågade Lilla O när hon dragit loss alla sina vackra ögonfransar. ”Ja tack”, sa mamma.

Sen kommer Allt om Stockholm-chefen och TAR vår låda som man kastar återvinningspapper i.
Sätter den så där under armen och skyddar den med sin kropp.
– Den här tar jag!
– Men stopp där! Den har jag just snott av er! skriker jag.
– Men nu tar jag tillbaka den, säger Lovisa och går.
– Vänta bara tills du går och hämtar kaffe då kommer jag och stjäl tillbaka den! ropar jag.
Killen som kryper under borden och drar sladdar reser sig upp:
– Jag kan komma ned med några flera såna, säger han.

Men hallå, är detta dagen då allting fungerar? Or what? 

Idag har vi flyttat igen.
Inget drama.
Vi har bytt plats med Allt om Stockholm.

Första jag gjorde när jag kom till jobbet var att lyfta luren på den fasta telefonen. Den fungerade inte. Jaha, då måste jag få tag på Telefonmannen, tänkte jag och startade datorn.
Två sekunder senare – innan datorn ens startat – dyker Telefonmannen upp.
– Va bra, säger jag. Min fasta telefon fungerar inte.
– Jag såg det, säger T-mannen.
Han börjar kolla på kablar och trycka på knappar. 
– Nähä, då får vi tillsätta en liten utredning, säger Telefonmannen.
Sedan försvinner han i en minut, kommer tillbaka och – tada! – då funkar den igen.