De som målade upp övervakningssamhället som ett skräckscenario gjorde en stor missberäkning:
Folks längtan att bli sedda är större än rädslan att bli övervakade.

Tänker på detta ofta, till exempel när jag ser folk CHECKA IN på olika ställen på Facebook.
Jovisst, jag förstår vitsen. Det är inte för att hinta för Säpo att om ni vill ta mig kan ni komma dit och dit just nu.
Det är bara påfågeldans. Det är för att berätta att man sitter på Kåken (obs stort K), att man strosar i Central Park, att man sitter på flygplatsen X redo för nya äventyr.
Det handlar om varumärkesbygge. Vem är jag? Jo en som flyger och far, alltid på G, ett socialt liv som slår det mesta.

Men Coop Forum eller Ica Maxi?!?!? Varför checkar man in där….?

Kanske för att varumärket ska byggas av högt och lågt, glamour och vardag. Vi är svenskar och ingen vill erkänna bara räkmacka. Det ska vara knäckebröd också.

Så därför checkar vi in på byggvaruhuset eller mataffären.
Kompletterar med twitter-hojt om kycklingpasta och smältande snö.
Åsså bloggar om hur vi går på Coop och twittrar.

Inget fel i detta. Absolut inte. Allt är frivilligt. Man säger vad man vill – och lyssnar på dem man vill.

Men ändå. Är det inte intressant,  att när 1984 äntligen kom (några decennier för sent) då räckte det inte med alla elektroniska spår vi lämnar, alla register, alla kameroro etc etc: Vi ville ha mer.
Vi vill bli dokumenterade in absurdum .
Se mig – och helst; kommentera mig. Tumma mig åtminstone.

Och därför ägnar vi dagarna åt att kontraspionera på oss själva.
Tittar på oss själva bland hyllor av konservburkar eller på uteserveringen med vänner.

Ett klassiskt filosofiskt problem har fått sin lösning 2010: Har jag varit på en ball fest om inte mina 187 FB-vänner vet om att jag har varit på en ball fest?
Och svaret är nej.

Gott så.
Jag undrar bara vad som händer om man glömmer checka ut från Ica Maxi?
Går larmet? Kommer Securitas? Eller? 

Sonen går in för kycklingspetten. Bra mat.
Men en mamma måste alltid vara där och peta. Finns alltid fler punkter på listan som bygger upp det dåliga samvetet. Nu tänker jag: varierad kost.
– Ska du inte prova nåt annat?
– Nä, säger Stora E.
– Vårrullar?!
– Finns det höstrullar? Och errullar?
– Friterat äggblad?
– Inte visste jag att äggen har blad!
Jag riktar om kanonen mot den yngre generationen. Men så kommer jag på att hon är fridlyst. Ett reservat av grönskande barndom där jag försöker att trampa så lite som möjligt. inte bryta kvistar.
Så hon kör ned näven i vattenglaset, hämtar mat som hon inte äter upp och äter mintchoklad istället. Sedan skriker hon TUTTAR minst tjugo gånger.
När Stora E var liten hade jag fullt upp med att vara Mamma Bra och göra honom till Sonen Bäst.
Orättvist, ja.
Och nu skäms han för Lilla O och drar ned mössan för ögonen.

 Kan man kalla en skur för busväder – eller kräver busväder längre varaktighet?
Såna dispyter kan man tjura över på långfredagen.
På radion hör jag P3 köra på journalistikens reservplan. Lyssnarna tipsar om hur man piffar upp årets tråkigaste dag.
Och en präst säger att man ska tänka över sitt liv istället för att spexa till det. (Kanske trots allt var bättre när sveriges radio körde psalmer hela långfredage
Jag lyssnar, tänker, tjurar och dör lite.
Och det kanske är en bra dag att dö lite.
För då kan man återuppstå lite inom kort.

Insinuant skylt på kaffemaskinen.

Påpassliga kollegan C levererar ett litet riv ur Ny Teknik och ett skratt.
– Det är som en sån där tratt man har när man syltar och saftar!
Enligt texten ska silikontratten hjälpa folk som inte har ”inbyggd slang”.
Man kan alltså precisionspissa på ett nytt sätt.
Skriva saker i snön.
Och så.

Kanske bra. Men det borde väl gå lika bra med en saft- och sylttratt.
Eller måste det va rosa och silikon? 

Mina närmaste kollegor har fått solen i ögonen.
Marit Bergman ser en vit älg.
Jim Carrey stavar fel till masturbate.
Yllet är sen till jobbet.
Leifby är positiv till något (oklart vad). 

Ser ni något skämtsamt eller roligt på Twitter – mejla oss GENAST!!!

Nu tänkte jag skriva att jag undrade om det var ett aprilskämt när dom pratade om sockerskatt på tv i morse.

Men så kom jag på att detta är ju dagen då ALLA kommer peka finger åt olika nyheter etc och säga ”Amen det där måste ju vara ett aprilskämt, höhö.” 

Så den fällan ska jag inte gå i. Där är det fullt. Hittade efter en halv sekunds letande denna artikelkommentar på aftonbladet.se:s artikel om aprilskämt:

brilleaux, 43 år, Idag 09:53 ”Men i dagens Aftonbladet, både på nätet och i papperstidningen, hittar du inga aprilskämt. Och det är inget skämt.” Näe, det är ju rätt logiskt, hur skulle man kunna urskilja ett sånt på AB, även som redaktör/reporter/anställd..

Och då slår det mig att jag en gång för hundra eller femton år sedan satt som kvällsreporter på en dagstidning och skulle skriva en sån däringa text om vilka aprilskämt de olika tidningarna haft. (Det var ganska lätt att urskilja dem måste jag säga, Brilleaux.) Men när det gällde en kvällstidning (inte Aftonbladet) så uppstod oenighet om vilken av två artiklar som var ett skämt.

Så jag fick ringa upp redaktionschefen på den tidningen och fråga. Den ena artikeln visste hon med säkerhet att den var ett skämt. Angående den andra bad hon att få återkomma.

Efter ett tag ringde hon upp och bekräftade att båda var aprilskämt.

Gissar att nån reporter/redigerare hade haft väldigt roligt där…

Dagen efter fick man ägna sig åt att trösta förtvivlade läsare som hällt sju kilo strösocker i tulpanrabatterna och för sent insett att det bara var hittepå… Så gick det till innan Aftonbladet.se kunde rädda läsarna från att gå på alla skämt, hehe.

I alla fall. Angående sockerskatt. Eftersom det inte verkar vara ett skämt så utgår jag ifrån att vi samtidigt får rätt att göra skatteavdrag för varje genomförd löparrunda.