Vi är Aftonbladets nomader. Sanden brinner under fotsulorna. Vi måste vidare. Bryter upp från vårt läger. Går mot ljuset.

Om ni vill oss något så vattnar vi i fortsättningen kamelerna inne på gamla nya medier. Utanför Kalle J:s gamla glasbur (där man gjort några klassiska misstag typ i löneförhandling utbrustit: ”DET blir bra!”).

Ett ihoppackat Wendela = tre skärmar, tre datorer, tre damer. Men bara en kan köra kärran, det verkar bli Annika.

Magdans, bingolotto, fiolspel, flugfiske, ormtjusning eller surdegsbakning?

Vad fick du göra på din möhippa?!

Vi vill ha berättelser! 

Skriv en kommentar – eller mejla till wendela@aftonbladet.se

Whaddaday. No man an island, heter det.
Och varje kvinna ett Island.
Haha, skoja bara.
Men jag har känt mig ensam här vid vår ö idag. Det är jobba hemma och vara sjuk hemma och Annika som hänger i studion (fast nu är hon tillbaka).
Snyft snyft. Gnäll gnäll.
Men annars är det nästan bara roligt att vara jag. Kolla min långa arm!

Bilden är tagen av en finsk mutation som kom hit och hälsade på och ville skvallra om kollegor. Vi drog i alla fall slutsatsen att finnar, halvfinnar och norrlänningar som bor i Stockholm med omnejder är mutationer för dom pladdrar så mycket. Usch, ja. Vi pratade typ i munnen på varandra (bildligt talat) när vi sa det. Eftersom jag också är halvfinne.

Förra veckan skrev vi om censur i barnböckerna. Det var tidningen Vi Läser som avslöjade hur många barnboksförfattare känner sig styrda av förlagen.

Inga svordomar, ingen pilsner, inget röka om dagens föräldrar får välja. Och det får de ju.

En läsare, Pia, tipsade om ”Vem är Tindras farfar?”, av Sara Nilsson, en bok om en flicka vars farfar är uteliggare och alkoholist.

Ja, bara ett tips till er som läser böcker för era barn.

Idag skriver vi om den nya manliga medelålderskrisen extremlöpning.
Och jag bara säger det att hade jag haft tid att ägna mig åt kriser och kransar, då hade jag minsann blivit en Iron Woman, åkt världen runt och sprungit och kanske simmat och cyklat, men helst inte jag tycker det är jobbigt med materialsporter som cykling.

Men jag har liksom inte tid och råd. Istället är jag nån slags aluminiumkvinna, med begynnande ryggont och alltid i tidsnöd och glad om jag klämmer in tre träningspass på en vecka. Till exempel en halvtimmas hantelgympa på lunchen på måndagar.

Nåja. Nog gnällt. Nöjesbladet skriver idag om ”Jorden runt på 40 dagar med Joel Kinnaman”. Där ska man springa till Paris, Mumbai, Tokyo, Honululu och New York.

Kanske vore något. Då kan man nämligen vinna en resa 🙂

Alltså spam. Och såna där bedragarmejl, ni vet, typ Nigeriabreven.
Människorna bakom är ju smidiga som elefanter, klipska som öronmaneter.

Av de mejl som slinker igenom spamfiltret kan man av ämnesraden eller avsändaren raskt avgöra vad det rör sig om.

Och om man skulle öppna och läsa så faller de ju genast på den usla stavningen. Eller usla automatöversättningen, kanske man ska säga.

Igår öppnade jag ett uppenbart spam – bara för att jag inte fått ett enda annat mejl.
Och det var tamigtusan värt det. Här ett noga utvalt avsnitt i mejlet från en engelsk bankdirektör (jojo):

”Valet att kontakta dig upphetsad av geografisk karaktär av var du bor, i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen häri. Nu vår bank har väntat på någon av de anhöriga att komma upp till kravet, men ingen har gjort det. Jag personligen har tappat lokalisera varken anhöriga eller någon anhöriga.”

Om någon nån gång sagt ”Den som hojtar på twitter får svar” så har den fel.
Detta var fredagens besvikelse: där satt vi, fem helt geniala fruntimmer på en krog för dom inte allra ballaste, och formulerade sanningar om livet.
Ibland med frågetecken.
Vi twitterhojtade ut dessa.
Till exempel:

* Dela urna – bra eller anus?
*All kärlek är fan inte vacker.

Men – inga svar!

Antingen hänger inte twittrarna med i våra hisnande tankegångar.
Eller så gäller ”Som man hojtar på twitter får man svar”.

Ännu en iakttagelse: på lördag morgon hade vi förlorat en av våra 22 followers på Twitter.

Kan detta bero på att vi i natten gick bananas och skrek ut vilka drinkar vi beställde samt ”you can now meet us for drinks!”.

Det senare var f ö ingen desperat invit. Bara en imitation av ett stort franskt ego som förgäves försökte beordra ut la belle Lina på drinkar en gång i tiden.

Ja, så var det.

Vi e så yeah yeah wow wow

Nu en drink i baren. På Grill för den som har vägarna förbi Stickholm.

Tjolahopp. Det hade kommit paket. Fick en propå om att inställa mig i vaktmästeriet plan 6 för att kvittera ut paket från hylla 7.
Rutinerad som jag är undvek jag att slita upp paketet i närvaro av människor jag inte är närmare bekant med. Utan smög ned och öppnade.
Och ta-da:

Finns nu i min hylla, jämte tejp, häftapparat, Ipren och sax (när inte Nicklas H lagt rabarber på saxen).