Dagens men-herregud-vad-har-han-för-problem:
Marcus Birro på Aftonbladet Debatt: ”Jag avgjorde finalen.”

Det handlar förstås om På Spåret, ett – så vitt jag vet – underhållningsprogram i tv.
Inte precis högskoleprovet eller ”Snillen spekulerar”.

Själv störde jag mig på hur Oldsberg & Hellberg alltid tilltalade mannen i varje tvåkönat lag. Precis som att kvinnan bara var ett kuttersmycke. Även när det var smarta och belästa brudar som Caroline af Ugglas t ex. 

Sedan kom Lindström och Luuk och plötsligt fick kvinnorna (också) cred. Det är ju ändå en lagtävling.

Bara Marcus Birro framhärdar som sololirare.

Så till den grad att han måste skriva om detta på Aftonbladet Debatt.

Det är lite L’État c’est moi över det inlägget.

Ännu en star in stripes. Dagens randiga aftonbladare får bli nya Chefen!
(Snart måste jag sluta kalla henne ”nya”.)

– Har du smädat mig i Wendelabloggen nu?! hojtar hon bortifrån sitt skrivbord just nu.
– Jag håller på, svarar jag.

Det är hårt att vara chef nuförtiden. Om detta skriver tidningen Chef.
Och källan till allt ont är de sociala medierna.
Jag hade ju till exempel kunnat twittra från PU-samtalet jag just hade med nya Chefen.
Men jag är ju inte så bra på det här med Twitter (ännu).

Första och hittills enda gången jag satt min strumpfot i en butik med brudklänningar etc (jo, skorna måste man ta av sig så det var till att traska runt i strumplästen) – och då å yrkets vägnar.

Och vad skådar mitt norra öga? En brud i randig tröja!!

En mycket intressant person.

Mer om henne senare på Wendela. 

Monica är tillbaka! Den här gången en vecka – men sen kommer hon tillbaka igen när det börjar våras på allvar.

Och apropå Monica så var det hon som noterade hur randiga tröjor verkar vara något av en Aftonbladet-uniform. Det var nån dag när vi satt fyra, fem tjejer i randigt och käkade lunch ihop.
– Jag måste ha blivit undermedvetet påverkad. För jag köpte en randig tröja häromdagen, det brukar jag inte göra, sa Monica.

Och idag, 17 mars, en helt vanlig dag, gör jag på två minuter ett svep – från damrummet till min plats (cirka 20 meter).

And these are the results:

Mannen i pistoltröja, för dagen utan pistoltröja: ”Jag är både randig och rutig!”

Debattchefen: ”Som jag brukar säga, ränderna går aldrig ur. Va, kom huvet med?”

Redaktionelle utvecklingschefen: ”Nä nä nä nä nä….”

Och så Lina i klassiskt Aftonbladet-randigt: ”Det får inte hänga några clementinslamsor ur munnen på mig…!”

Låt oss presentera nya tuffa Wendela.
– Det ser ut som ni ska slå ihjäl nån! säger Anna förskräckt.
Ja, det här blir ingen walk in the park, som ni ser. Inte med dom skorna.
Och ja, jag har stora fötter.
Och nej, Annika och Lina har inte sockor i sina pumps.

Ska man tala sanning var det så att vi skulle ta en ny redaktionsbild.
Och detta var inte bilden vi var mest nöjda med.

Tisdag förmiddag går Lina och jag i sociala medier-skola. Expresskursen. Ihop med våra vänner på Allt om Stockholm.
Vi grubblar på om vi ska twittra. Och varför.
Jag skulle gärna vilja – så att jag kan skriva generationsromanen Twitterfittan. 
Kanske räcker med 140 ord, då.
Fast då blir det mer av en generations-haikudikt.

Idag har jag tömt en bag-in-box på jobbet. Precis efter lunch.
Det gick till så att jag öppnade boxen. Sedan klippte jag upp själva bagen i överkant och hällde ut den lilla skvätten rödvin som fanns kvar.
Sedan hällde jag i en liter blåbärsdricka och förslöt boxen med tejp.
Vår fotomodell drack upp rubbet i köket i personalmatsalen.
Det var mycket festligt det hela och resultatet får ni se på lördag. 

Där står boxen. Vad ska detta bli? Ni får se på lördag.

Här händer det grejer. Vi måste flytta. Akut-flytta! Och har erbjudits en plats med dagsljus och allt.

Först gick Lina och nya Chefen dit. Och dom var på.

Sedan gick Cecilia och jag dit. Cecilia var på. Men jag tyckte det var för långt bort. Långt bort från oss själva, liksom.
Men det är bara känslomässig gegga.

These are the facts:

PLUS:
– Dagsljus.
– Dragfritt (?).
– Bättre sikt.
– Utsikt över slachthaus-området. 
– Grannar med Allt om Stockholm.
– Grannar med fikahörnan som nyttjas av allt om, nöjet med flera. 

MINUS:
– Långt borta.

På vägen tillbaka (en jättelång vandring!) säger C:
– Men kolla där Helena!
Oj! Där står chips och en stor skål med godis.
Hm. Är det plus eller minus?

Om ni vill oss något kommer ni (troligen) hitta oss bortom detta hav – utanför bild…

Inte visste vi att den gamle skräckrockaren har egna roddare. (Galärslavar, kanske?)

Det finns en citat som jag läst på massa olika ställen:
”Om jag nån gång ser en leende joggare ska jag överväga saken.”

Igår hade jag nån slags nystart i årets hittills mediokra löparsäsong. Så jag tänkte ta kål på det där citatet en gång för alla och löpa med ett introvert saligt leende på läpparna.

Efter tre kilometer hade jag inte mött nån.
Sedan mötte jag en bister medsyster i reflexväst and the lot.
Sedan mötte jag en stavgångare.

Vänta nu! Stavgångaren såg närmast förbannad ut. Inte skuggan av ett leende. Alltså måste stavgång gå bort.

Sedan tänkte jag på skidåkarna i OS. Säga vad man vill men lyckliga såg de inte ut (förrän vid eventuellt segergrin). Så bort med skidåkning. Och alla andra idrotter med för den delen. Tänk tennis, tänk fotboll, tänk höjdhopp. Fan va dom inte ler.

Och förresten, har ni nån gång åkt rusningstrafik i stockholm med omnejd och sett en leende medtrafikant (hm, mottrafikant)? Nej, idel sura miner. Så köra bil får man sluta med.

Och har ni satt er fot på en tunnelbana? Om blickar kunde mörda… Går fetbort.

Det hela slutade i alla fall med att jag sprang omkring och såg sur ut. Ingen idé att göra sig till.
Men på insidan skrattade jag HELA VÄGEN.

HAHAHAHA!