Nu går lunchtågen. Stora frågor ska fattas beslut om. Hårbollen eller VKB eller Polen eller ”dit upp” eller ICA eller skrivbordslunch?

– Ska ni äta något? Mat till exempel? frågar A med pistoltröja.
– Ja vad annars? säger Lina. 
– Jag tänkte att ni kanske höll på med konstiga dieter, säger A.
– Nej, det är kropp&hälsa, säger Lina.

Men Lina och Monk har andra planer.

– Utter?
– Jag väntar på Cecilia.
Mannen i pistoltröja rundar skrivbordsön.
– Kan inte jag få… bestämma över er?

Pistolmannen vill äta buffé. Han vill ut ur huset. Se horisonten bortom slakthusområdet. Vidga sina vyer.

– Gärna för mig. Men det går inte, Cecilia gillar inte när man bestämmer över henne, säger jag. 

A får söka vidare på denna marknadsplats av potentiella lunchpartners. Det är bara att ropa ut sitt erbjudande. Som på marknaden i Marrakech eller på Twitter:

– Dominant man söker buffépartner!

Snubben trodde han var cool för han hade en pistol.

Utställning på EWK-museet på Arbetets museum, Norrköping. ”Dotterbolaget” med bl a Louise Lange ställer ut tecknat. Till 30 maj.

På väg till Norrköping för ett jobb.
Drömde om detta häromnatten.
Den jag ska träffa hade valt ett lunchställe som gjorde mat med godis.
Swell,tänkte jag som gillar allt godis utom körsbär i likör.
När jag kom in satt han och käkade köttfärssås – med en hög blomformade minimarshmallows till.
Hm, hade ju föreställt mig karamelliserad linssoppa eller lakrisal-överbakad lax.

Ut ur stan. 

Idag skulle jag skriva om sms-flirtande.
Jag och C började prata om hur det gick till back in the real old days när man inte hade kille, pengar, mobiltelefon eller vett i skallen.

– Monica, du som inte är så gammal, vet du hur telefonerna såg ut förr i tiden… med en lur…? hojtar C samtidigt som jag demonstrerar min bordstelefons lur för dagens ungdom.

Ja fy fasen, det var tider. C la en tioöring på luren och om den hade ramlat ned så hade telefonen ringt. Då ringde hon och kollade med mamsen. Om det inte var hon som ringt kunde man dra slutsatsen att det var Han. Otroligt vetenskapligt.

Jag levde till och med utan telefon ett tag. Då blev det till att skicka kusin A till Järntorget för att fiska upp en kille när jag råkat dubbelboka. Kusin A gav mig mördande blickar. Annars var det bara festligt.

Ja fy fasen det var tider. En annan vän skulle få dambesök som kom så punktligt så vännen i fråga råkade vara på ica och handla grejer till den planerade middagen. Det hade kunnat bli livslång kärlek. Men damen blev så inutåhelvete förolämpad av att ingen öppnade när hon stod där och plingade på så det blev ingen kärlek.

Nuförtiden är det ju ingen sport. Inga missförstånd, inget han-ringde-inte-eller-har-han-ringt-medan-jag-var-ute? Nu kan man styra sitt öde, inte skylla på sjabbel eller brev som kommit bort på posten.
Och hur spännande är det då? 

Vi smög upp på plan 6, mest för att T just köpt en stegräknare och han behöver verkligen få några fler steg räknade.
Och – hoppsan! – där uppe bjöds det på bröllopstårtor för att fira bilagan Brud & bröllop.

Ni har säkert hört ryktet att jag har sagt bajskorv idag.
Kolla här.
Det stämmer. 

Igår lärde jag mig att bota hicka.

Idag har jag lärt mig mer om Bibeln. T ex hade jag noterat att den hela tiden kommer i nya uppplagor, ofta nyutgåvor. Nu senast med Charlotte Kalla på omslaget.

Så jag frågade Gud på Sportbladet om det är en Bibel för att deras läsare brukar svära när dom lägger handen på den (det vet man ju hur sportbladet-läsare är, grova i mun och så).

Men nej, svaret var mer komplicerat än så:

”
hej, helena
allt grundar sig på att mormor kom till affären och såg den feta ostidningen
då utbrast hon ”herran juhmala, pappi prästi hevonen hästi”
” 

Ahh. Från klarhet till klarhet.
Tack, alla.
Amen. 

– Nej, nu får det banne mig vara nog!
Plötsligt kommer bitr nöjeschefen med en låda under armen och en för veckan ny frisyr.
Det är det här Dolph-slöseriet hon har tröttnat på.
Nu ska vi alla bära dessa knappar så att Dolph får vara med i delfinalerna fram till finalen.
Vi snackar alltså schlager.

Jag tänker att jag kan alltid bära knappen för att bli påmind om det vår hus-boxningscoach Lama kallar ’fighting stand’.

Alltså när man sparkar någon så ska man inte flaxa med armarna. Utan alltid skydda hakan. Alltid.

Tack, Frida. Tack, Dolph.

Ysch-ysch! Och fighting stand!

Nämensåatte.
Som alla kanske förstått men inte insett vidden av så har Anna lämnat Wendela.
Hon tar en paus på ungefär ett år.
Istället för vårlökar ska hon under ett år svinga klubban som journalistklubbens ordförande.

MEN VAD GÖR HON PÅ DAGARNA DÅ?

Jag snek förbi hennes Room With A View (över slakthusområdet) för att skaffa bildbevis.

Visst ser hon executive ut?

”– Amen då säger vi så… Näää det är redan klubbat… Aaa det gjorde jag medan vi pratade… Mmmm kan klubba en gång till om du vill, inga probs, det är bara roligt… ”