Lökarna ska vara små i vår, skrev vi igår.
En skämtsam rubrik på ett ämne som man kan tycka vad man vill om.
Personligen tycker jag det är synd att operera friska och normala kroppsdelar.
Men faktum i det här fallet är att de som opererar brösten generellt väljer mindre inlägg än för tio år sedan.

Sedan kom det ett mejl från K:

””Lökarna ska vara mindre i vår.” skriver du. Jag hade mardrömmar i natt. Skulle det drabba män med rejäla don vore det katastrof, åtminstonde för mig. Mina kvinnor skulle protestera ”högljutt” De älskar denna guds gåva.

Med vänlig hälsning
K”

Hmmm, vilka lökar ska man välja? Allium har stora lökar. Kanske får det bli snödroppar och krokus…

Igår blev en oplanerad tema-tv-kväll med Biggest loser och Du är vad du äter.

Det har sagt en del beskt om den låga driften som gör att vi gillar att se tjockisar tvingas springa. Eller hur barska tanter som lär folk att städa toaletten eller uppfostra sina ungar. Eller arga snickare som läser lusen av folk som inte ids renovera sina ruckel.

Och nu kör dom trailers för program där både hundar och deras ägare ska tas i upptuktelse.

Ok att man är lite självgod när man ser Biggest loser.

Men nånstans känns allt så intolerant.

Som att alla verkligen vill bo i topprenoverade hem med fondväggar men utan personliga saker, vara slanka och starka som Blossom Tainton och ha kammade barn som säger tack för maten.

Som att något annat val i livet inte finns.

Och som att den fria viljan inte vill något annat än samma som alla andra.

Ska alla original utrotas? Och är det de kommersiella tv-kanalerna som tagit över ansvaret för oss medborgare sedan Socialstyrelsen slutade med brödkampanjer?

Och vad är nästa steg? Att det kommer in en plastikkirurg på Aftonbladets redaktion och börjar skrika åt mig för att jag inte gör något åt ringarna under ögonen?

Bring him on!

Men tyvärr, den dagen plastikkirurgen kommer hit är jag långt härifrån.

Kanske i en öken där en Anna Skipper-kopia jagar mig med ett hundkoppel.

Eller kanske är det jag som samlat ihop världens alla fitness-gurus och trycker ner deras plyten i baljor med chips och flottigt bacon. Now eat this!

Sveriges befolkning år 2050. Vi söker deltagare till dokusåpan ”Ren garderob”. Det är ett led i att få bort hemmastickade, gamla och andra allmänt fula kläder från landets gator. Deltagarnas samtycke ej nödvändigt. Hälsningar från framtiden.

Halvdags avspark. Det var 2.0 av det mesta, processer och prioriteringar. Stapeldiagram och visioner. Jag insåg att jag missat tekniske chefens traditionella årskrönika. Väntar tills den kommer i pocket. Och nu mingel och cluster. 

Det är något slags dubbelgångarfest på Facebook.
Int jag vet var det kommer ifrån.
Men det var kul med kollegan som fått höra att han var lik Oscar Wilde, Tony Zoulias och – under sin page-period – Per Gessle. Sicket gäng.

Själv ser jag så opersonlig ut så jag kan sammanblandas med valfri människa.
Jag har t ex haft chansen att leka smart webbutvecklar-tjej och webbfeature-chef här på jobbet genom åren.
Men jag har låtit möjligheterna gå mig förbi.

Och i Solna centrum år 2000, slank jag in på biograf Skytten för att lyssna på Anna Mannheimer. Jag hade en barnvagn med en nyföding parkerad utanför och ställde mig innanför dörröppningen.
Men Anna M var försenad på grund av trassel med tåget från Göteborg och arrangörskvinnorna stod just och uppehöll publiken.
– Men nu tror jag bestämt att Anna har kommit…? säger tanten och tittar på mig.
Jag ser alla huvuden vridas mot mig och jag skakar ivrigt på huvudet och gör en sån där skära-av-sig-halsen-gest.

Men – tänk om jag bara gått upp på scen och lekt Anna Mannheimer!

Jag har rätt dialekt och vid den tiden samma frisyr (eller brist på). Publiken hade bara trott att hon hade en dålig dag.
Och sedan när The Real Anna M kom, skulle jag bara säga:
– Eh.. Ursäkta, men jag måste faktiskt gå nu. Jag har en bebis som väntar på mig här utanför.
Och Anna skulle ha sagt:
– Don´t go, du kan bli min stand in i Stockholm. Så kan jag jobba dubbelt.

Ah, det hade kunnat vara något.
Jag hade tagit huvudstadens galor och premiärer medan Anna ostört kunnat jobba och leva i Gbg.
Det hade varit win-win. Eller win-lose, vem vet? 

Nya tider på Wendela-redaktionen.
Anna och Chefen har nya jobb. Och vi lever nu ihop med Bonus-redaktionen som i ett registrerat partnerskap.
Detta betyder nya medarbetare.
Först ut av dessa: Monica Karlstein, 25, som vikarierar som webbredaktör för Wendela OCH reporter för Bonus.

Hur känns det att vara här på Wendela?
– Jättekul.
Hur länge har du varit här?
– Sedan måndag förra veckan. Tanken var att jag skulle vara på Wendela i två dagar och sedan på nöjet. Men nu blir det så att jag ska vara här i en månad. Jag är glad att vara här, det är ämnen som är tacksamma att skriva om.
Vad har du gjort innan du kom hit?
– Jag har varit webbredaktör på landstinget. Och så har jag frilansat för Nacka Värmdö Posten bland annat. För några år sedan gjorde jag en EMU-bilaga åt DN och intervjuade bland annat Birgitta Ohlsson, men hon såg inte ut så där i håret då.
Nä, haha, det var dagens samtalsämne, hennes vilda frisyr. Men har du pluggat journalistik?
– Jag har läst statsvetenskap och journalistik. Och den praktiska delen av journalistikutbildningen gjorde jag på Hawaii.
Hawaii!?
– Ja. Visst. Jag ville surfa och så. Uppleva naturen, dykningen. Och det var ett perfekt sätt att finansiera uppehället där genom att plugga.
Är du en adrenaline junkie?
– Ehhh… (lång paus). Ja. Det får jag väl säga att jag är. När jag var tillbaka på Hawaii försökte jag få upp pappa i en minihelikopter utan sidoväggar men det gick inte så jag fick göra det själv.
Vad har du gjort mer?
– Dykt med hajar på Hawaii. Dykt i Thailand. Hoppat fallskärm.
Vad träffade du din kille?
– På en fjällresa.
Eh, typ, extreme skiing då?
– Nej, det var en vanlig Luciahelg…
Offpist?!
– Nja..
På after skin!?
– Haha, nja, vi hamnade typ grannar.
Vad är drömjobbet då?
– Det är väl resereportage. Så jag kan kombinera jobbet med mitt största nöje, att resa.

Hej hej Monica, hej på dig Monica. Och välkommen till oss!

Detta har vi kunnat titta på i en, två, tre, fyra, fem, sex, sju veckor eller nåt medan vi äter i personalmatsalen.
Vackrare än vyn över Slakthusområdet, I´d say.
Någon har lämnat sina spår.
– Ett rådjur? säger jag.
– En rökare, säger Lina.
Ståplats för man förmoda. Smoking is not so hot. 

Det är lite fånigt att gå omkring overdressed på jobbet.
Särskilt som Lina tagit av sig paljettjackan och Chefen egentligen bara prov-hade-på-sig tiaran.
Folk undrar om man ska gå på fest.
– Varje dag en fest! borde man svara.
Istället trasslar man in sig i förklaringar om sista dagen med gänget och blabla.

Men va nu då?
T har kavaj (men vill inte bli fotograferad).
Och Nicklas har kostym och slips.
Har hela Aftonbladet gått bananas?

Det har varit ett suveränt halvår.
Framgång, kärlek och gapskratt – det är väl vad man kan önska sig av sitt yrkesliv.
Rekordmånga läser oss.
Kärlek från (vissa) läsare, kollegor och chefen.
Och vi har haft så himla kul, vi wendelor, bok-Cecilia och Chefen, runt vår lilla skrivbordsgrupp.

Nu är det dags för förändring.
Förändring för (nästan) alltid med sig något gott.
Och gör det inte det, så har man iaf blivit lite omskakad.
Och omskakning brukar leda till något gott. Såvida vi inte pratar handgriplig omskakning, det kan ju faktiskt seriously damage your health, särskilt om man är en bebis.

Men nu är vi ju ändå vuxna.

Så Lina och jag gläder oss som medlemmar i journalistklubben på Aftonbladet åt att vi får en kanontjej som ordförande (igen, får tilläggas).
Men vi kommer verkligen sakna att få jobba ihop med Anna. 

Samtidigt flyttar Chefen sisådär 50 meter bort för att chefa över några andra.
Och nu skulle man kunna säga något kul om att jävlar va vi ska dansa på bordet.
Men tyvärr kommer vi sakna henne också. På sant.

Dock, det kommer nya tider och nya ansikten. Och förhoppningsvis nya gapskratt.

Och imorgon ska vi glittra. Jäklar vad vi ska glittra!

Det här var väl onödigt!!??

Precis när jag skulle plocka åt mig en trekantig macka fick jag för mig att det var dyrt med 29 pix.

Tog en yoghurt och fortsatte leta bränsle inför kvällens box´n´spark-träning.
Och sedan var butiken nästan slut.

Det enda som fanns kvar var godishyllorna.
De med det starka magnetfältet runt sig.

Det är oklart om man ska fästa någon som helst vikt vid sina drömmar.
Om någon drömmer riktigt ruskigt kan man trösta. ”Det var bara en dröm.”
Men när man drömmer härligt tror man plötsligt att det är ett tecken från skyn.

Men.
Vad ska man då säga när man vaknar av att man med ett ryck sätter sig upp i sängen klockan 02.14, svettig och orolig för att det har införts en ny friskvårdsaktivitet på jobbet: ORMTJUSNING…???!!!

Jag tittar ut under rullgardinen och världen ser vanlig ut. Permasnön ligger kvar på grannarnas täppor.

Men jag ser fortfarande fackklubbens ordförande framför mig när hon låter någon lägga en fet två meters orm över sina axlar.
Glad och gravid är hon också.
Och motionsrummet är fullt med kollegor som knappt ens höjer på ögonbrynen.
I min kropp har alla organ gått bananas.

När jag kommer till jobbet skrattar Anna i högan sky åt min dröm.
Undra om Freud skrattar?
Och fackklubbens ordförande?