Idag pratar alla om namn. Det är Alice och Lukas som regerar, om ni till äventyrs skulle ha missat det.
Men jakten på udd namn pågår. Luften är fri och jag föreslår Brumma.
– Jag gillar inte att Bamse har barn, säger C.
– Du menar att han har legat med nån, säger jag. Fast man vet i alla fall vem, det är ju hon Brumme-Lisa.
– Tur att det är en annan nalle, säger C.
– Jag tycker det är värre att Lille Skutt har gjort det, han är ju liksom ett barn.
– Jo, men det vet man ju hur kaniner är.

14.00 Skrattade hysteriskt åt en av de bloggar som visades under ”Senaste blogginläggen” på Aftonbladets startsida. Anna trodde jag hade blivit galen och moonwalkade bort härifrån.

14.03 Ringde upp Eva Rusz, vår relationsexpert, och pratade med henne om loooooove.

14.30 Gick in på Läkare utan gränser och skänkte 233 kronor. Som tur var tog de kort. Visa-kort.

14.35 Godkände en kommentar här på bloggen.

14.36 Fick ett mejl: ”Snygg tröja!”. Svarade: ”Stör ej, jag jobbar för Haiti. Men tack ändå.”

14.37 Skrev ut en artikel som ska publiceras på nätet imorgon. Det tog typ en halvtimme.

VAD GJORDE NI?

Vi ska skriva om kärlek på… senare dar.
Men det är svårt att prata om. Inte om kärlek. Men om åldern.

Det är ju en skymf att kalla folk för äldre. Trots att det är något relativt, inget absolut. Som gammal.

Medelålders är vagt och därför kanske bra. Ingen vet riktigt vad det betyder.

– Det känns som mina föräldrar varit medelålders så länge jag känt dem, funderar Lina.
Och då snackar vi ändå typ 28 år.

På min sida av den här skrivbordsgruppen vill vi skjuta upp medelåldern så långt som möjligt.
Åtminstone till 47, vilket jag läst i en viss tidning är vad folk i genomsnitt menar med medelålders.

Men Wikipedia levererar detta dråpslag:

Medelålders syftar på personer som varken kan sägas vara gamla eller unga. (…) Oftast menas dock personer i 40-, 50- och 60-årsåldern.

Bah! Wiki-vadå?
Vi konsulterar Nationalencyklopedien:

Jaaa… Vad tror ni – kulmage eller 40+?

Kommer tillbaka från lunch med sleepless kollega.
Studerar Annas graf.
Jag verkar vara ett medvetslöst unikum (peppar, peppar).
– Det här ser inte bra ut, Anna! säger jag.
– Men så där sover ju folk! säger Anna.
– Herregud min graf skulle se ut så här, säger jag och ritar i luften.
– Rita en skiss, säger Lina.
Men då slår det mig att jag la en sekreterare under lakanet vid kudden igår kväll när jag gick och la mig. En fiffig liten app.
Och resultatet blev den här skissen:

Fotnot: Detta var en natt då jag inte brädade Anna och tog hennes pojkvän Rolf Lassgård ifrån henne. Som natten före. Inte heller rånade jag banker, snodde en polisbil och gick totalt shopliftning-bananas i en prylaffär. Som förrförra natten.

Vi säger hej till fem miljoner unika besökare!!!

Vi trodde att vi skulle göra jubelbilden komplett, Lina, T och jag.
Frågan är om vi ens syns.
Men det är tanken som räknas trots allt. 

Vi gör ett experiment. Sex godisbitar ligger på Cecilia skrivbord. Lång historia – de är iaf till Cecilia. Men också ett test av den emotionella intelligensen hos våra kollegor.

Det hela började i fredags.

Nyhetschef Robban t ex är sjukt sugen på den salta skallen. Dreglar praktiskt taget över C:s bord. Men han klarar det.
Självklart. Han är en god människa.

Sedan kommer en pappersreporter med händerna i byxfickorna släntrande.
– Och hur har vi det borta i högprestigehörnet? hojtar han.
Chefen och Anna svarar något, som alltid glada och trevliga.
– Är ni så jävla dumma så ni inte hör ironin?! undrar pappersreportern.

Sen tar han en godisbit från Cecilias bord.
En chokladöverdragen skumbanan.
MOAHAHAHAAAA!!!!

Idag måndag får vi se om det finns fler såna bland oss.
Vilket jag starkt betvivlar.

Och resultatet: FEM BITAR KVAR!

Plötsligt händer det.
Jag upptäcker en finn-liknande grej på hakan. När några slinker av på plan 6 lutar jag mig fram mot hisspegeln och klämmer lite.
Först när hissen stannar på plan 7 inser jag: jag är inte ensam i hissen.

Jag har helt enkelt vänt ryggen åt två personer.
Som om de inte fanns.
SOM OM DE INTE FANNS.

– Vet ni vad? säger jag efter träning och lunch. Vet ni vad jag gjorde idag?
Jag bekänner att jag klämde finne i hissen. Dom skrattar.
– Men vet ni vad det värsta är? Vet ni vad DET VÄRSTA är? säger jag.
Och så berättar jag om människorna i hissen.
– Blogga inte om det här! ropar Lina.

Det kändes som en kanonidé i måndags på vårt redaktionsmöte.
Igår kändes det okej, dock mindre ju längre dagen led.
I morse var det en katastrof:
Jag skulle träffa en expert på daytime dating, en pick up-artist, en dagsljuscasanova.
BRRR.

– Vi ses – kanske – sen, sa jag när jag som ett lamm på väg till slakt lämnade redaktionen.

Nu känns det bara BRRR för att det är fucking freezing i Stockholm.
– Everybody here keeps going on about how cold it is, I thought you guys were used to it, säger casanovan när vi ses i baren på Anglais.
– But you know, sometimes it’s summer here, säger jag.

Jo, för han var ju självklart supertrevlig. What else.
Och vädret funkar alltid som öppningsreplik.
Han skulle dock behöva jobba på sitt handslag.
Det var lite slappt.

På lördag kan ni läsa hans bästa tips här på sajten – vare sig ni letar efter en fru eller ett ligg mitt på blanka dagen.

Glöm inte den gyllene scarfen när ni raggar på dagen.

Det är något med sporten.
– Nu påpekar dom att dom minsann har större aktivitet på sin blogg än vi har på vår, säger Lina på morgonen.
– Vadå, har dom startat en redaktionsblogg?! säger jag.
– Nä, men dom har ju Silly season, säger Lina.
– Jaaa ja, den, ja! säger jag.
Inom parentes sagt 2010 års kometblogg. Hittills.
– Men dom har ju något att skriva om! säger Anna.

Och som dom skriver. Oj, oj. Här händer det grejer. Riktigt silly grejer.

Sedan, efter lunch, skrattar dom. Igen. Lossar av sina salvor, den ena efter den andra.

– Blogga! hojtar Anna.

Ja, vad ska man säga?
Skratta ni. Snart slår TRANSFERFÖNSTRET igen. Tjoff.