Vi hade hyrt skidor och hela klabbet, krängt på oss allt, fixat liftkort, åkt lite.
Sedan var det dags för akut snabblunch; var sin grillad med bröd.

Detta utspelade sig vid den tiden då termometern visade minus 26, stolsliften stod stilla och man fick vara jäkligt glad att man inte satt i den när den stannade. 

Jag betalar, trixar ned plånboken, knör in drickorna i fickorna, på med handskarna, redo för en grillad i varje.
– Bara ketchup, säger jag.
– Den är slut, säger tanten i luckan.
– Va! skriker jag, hjälmdöv och säker på att hon skojar.
– Ketchupen är slut.
– Jaha… Det kanske ni borde sagt innan… Ingen unge vill väl ha korv utan ketchup, säger jag.

Ryktet går i kön, smålänningarna blir arga, en unge lägger sig på marken och grinar.
Jag tar korvarna ändå, pjäxar iväg till sonen som inte vill ha.
Pjäxar tillbaka, kön är upplöst.
– Ge mig flaskan så klämmer jag ut själv, hojtar jag.
Hon pekar på ketchupmojängen som hänger i taket, ruskar på huvet.
Pjäxar till sonen som ruskar på huvet.
Dynamiten håller på att antändas.
Pjäxar tillbaka.
– Ta loss den! hojtar jag inifrån min hjälm och pekar mot mojängen i taket.
Hon ruskar på huvet.
– Då tar du tillbaka den här korven! Och sätter upp en skylt att ketchupen är slut! Och jag ska ha pengarna tillbaka!!!

Det fick jag ju. 25 pix.
När jag några dagar senare vågade mig fram till kiosken hade ketchupleveranserna till Dalarna åter öppnats.
Puh. 

Ketchupen kan ta slut även för den bäste. Och hemma hos mig.

Att jobba i mellandagarna gav vissa oväntade förmåner.
– Det är så skönt att alltid kunna avsluta ett jobbmejl med gott nytt år, sa en kollega.

Jo, faktiskt. Det är lite knivigt annars, att veta hur man ska få hejd på ett mejl. I ett telefonsamtal är det lättare att hitta avslutningsfras. Samtalstonen avgör graden av hövlighet och omständlighet.

Skriftligen är svårare.
”Med vänlig hälsning” kan beroende på övrigt innehåll låta ironiskt. Och är smått opersonligt. Men ibland ska det ju vara opersonligt.

Bara ”hälsningar” känns avmätt.

”Kram” är påfluget och uteslutet i jobbsammanhang (förutom till noga utvalda kollegor som också kan få puss).

Så ”gott nytt år” erbjöd en fristad, en enkel väg ut ur ett mejl.

Men hur länge? Året är fortfarande nytt. Att påpeka det fram i februari kan verka lätt efterblivet. Och till påska är det långt.

Och varför är det så svårt att önska att någon ska ha ett underbart liv – utan att det låter som att man ber personen i fråga att dra åt helskotta?

En dag kvar, jag loggar ur, räknar ner och snart upp.

2010 blir ett sportigt år för oss skyttar.
Betyder det att man kan luta sig tillbaka, stjärnorna ser till att jag kommer ut i spåret? Eller krävs fortfarande viljestyrka?
Vi får se. 

2010 blir klädmässigt ett bekvämt år för oss skyttar.
Jo, vi anses sportiga så självklart ska vi ha bekväma kläder, alltid redo för en spurt, några armhävningar eller en glidtackling.
Förebilden enligt Sofis mode är Katie Holmes när hon har hatt, baggy jeans och en kaffe on the go.
Jag gick genast och köpte en caffe latte.

Men orosmolnen tornar upp sig: även hundtandsmönstrad kappa ska vara något att sikta på.

– Där får man se upp. När man var 22 kunde man ha sånt, men nu är risken att man ser ut som en tant, konkluderar Anna.
Mhm. Kunde inte sagt det bättre själv.
– Det är därför man fastnar i jeans och converse, säger jag.

Anna, tvilling, slipper hundtanden men ska svassa i leopard nästa år. Moahaha.

Gott nytt år!

Skyttarnas skytt blingar sig med scientolog-make och hårigt barn.

Det är genom undersökningar vi lär känna världen och oss själva. Och tack och lov för företagen, det är numera de som ställer de riktigt obekväma frågorna.

Till exempel vad kvinnor egentligen gillar mest…

… bra sex eller att kunna få på sig sina jeans?
… en mobiltelefon, en mamma, en diamantring – eller möjligtvis en pojkvän?

Som sagt, det är tur att det finns ett vitalt näringsliv här i västvärlden. Det är nämligen tack vare en flingtillverkare respektive en pantbank vi nu vet svaren.

• Mer än en fjärdedel av kvinnorna vill hellre få på sig ett par gamla jeans än ha bra sex.

• Kvinnors mest kära ägodelar (!) är i rangordning: mamma, fotografier, mobiltelefon, bästa vännen, pojkvännen, diamantringen, husdjuret, bärabara datorn, plattången och handväskan.

Jag känner inte riktigt igen mig där.
Har aldrig ägt en plattång.
Däremot hör jag till de 35 procent som sparat ett par ”troféjeans” i hopp om att en dag komma i dem igen.
Fast jag har på mig dem i väntan på att de ska passa.

Kvinnlig rösträtt och annat tjafs i all ära – nu börjar världen liksom likna nåt.
Nu kan vi åka till Kina, ta en bil, åka till ett shoppingcentrum och parkera.
Jo, för där finns extra breda p-rutor – speciellt till för kvinnor.
Toppen för oss som tycker att det är att likna vid ett kirurgiskt ingrepp när vi parkerar vid Coop forum. Herra jumala och Mao tse-tung va bra allt plötsligt blev.
Är faktiskt beredd att avsäga mig min rösträtt i ren glädjeyra.

Nu väntar vi bara på bredare toalettstolar åt män (eftersom dom har så dålig pricksäkerhet när dom pinkar) och köksporslin som hojtar när det är smutsigt (så att männen förstår att det behöver diskas).

God jul! 

Dan före dan. En pack- och resdag. Vi landar. Pappa fiskar upp oss på Landvetter.
– Vill ni åka genom stan…? Titta på belysningen…? frågar han förhoppningsfullt från framsätet.
– Snabbaste vägen hem till dig, svarar en liten stockholmare från sitt Nintendo DS.
Pappa berättar om ljuset. Invigt av stadens starke man, kanske förra året.
– Han sa att det drar inte mer än 30 villor på ett år. Som om det var lite.
– Tycker det är viktigare att värma upp bostadshus, proklamerar en artificiell stockholmare.
– Du vet, man ska ha lite sköj här i livet också, säger pappa, född på Dal, assimilerad göteborgare.
Vi kör om saltbilen, diskussion utbryter om vad Psaltaren är. Ingen vet riktigt.
Sen kör han genom stan. I alla fall.
Välkommen till Göteborg – staden alltid på G.

What’s in a number?
Självklart mycket. Särskilt när det är ett nummer som har med ens ålder att göra.
Särskilt nummer som slutar på noll. Dem närmar man sig med något.

Kanske ångest. För tiden som tickar.
Eller nonchalens. (Men man ska aldrig försöka smyga förbi milstolpar.)
Eller hopp. Blir man äntligen en annan nu, vuxen och klok?

Sedan är man plötsligt förbi milstolpen.
Och nu skulle det stå ”säger Helena Utter, 40” om man blev intervjuad i tidningen för att man ögonvittnat ett rån.

Och så kommer man till jobbet, som 40-taggare, och möts av A:

– Du som är gammal, hur faxar man?
– Nä det vet jag inte! Men jag är glad att du frågar…

Och senare, Lina:
– Helena, du kan säkert öppna en kapsyl utan öppnare!
– Jajamän, bring it on…! 

Känns fint att plötsligt bli tillfrågad. Hände aldrig när jag var 39. Då frågade jag folk. Om hur man tar ut SIM-kort ur telefoner och sånt. Men nu. Låt barnen komma till mig, liksom.

Men i övrigt känns det som vanligt. Rumpan ramlade inte. Inte idag. Men Rom byggdes ju inte heller på en dag.

En person som heter P sa en gång: ’jag är 38 och det känns som vilken dag i livet som helst’.

Vilket är det enda som egentligen behöver sägas om ålder.

Jajamän, dom här tjejerna (ljushuvudet Lina, Chefen och Anna) vet hur man sätter lite extra sprätt på Ja må hon leva. Det var väldigt roligt – även om brandmännen aldrig hann rycka ut.

Tänk vad mycket kvinnor inte vet när de nyss fått barn.

Till exempel tror många att det är bra att amma färdigt innan de börjar jobba. Så att barnet och lediga pappan (eller motsvarande) inte bara längtar efter mammas tuttar hela dagen.

Men idag läser vi Amningsnytt och inser att det är helt fel tänkt.
Det går att jobba och helamma.
Se bara på skådespelaren som gör lysmasken i Hotell Kantarell i SVT, hon helammar sin son.

Det där med att du måste ta hand om dina patienter/klienter/kunder/elever/gaffeltruck/saker som kommer farande på ett löpande band, det är bara dåliga bortförklaringar för att inte uppfylla din roll som Quinna.

Skola om dig – till lysmask!

Då ska ni se att det bli fart på bröstmjölken.