Spelet kan börja.
Undra om nån kommer lyckas pricka den där rännan som är så svår att hamna i.
Och undra om nån hinner dänga klotet i metallsaken som ställer tillbaka alla käglor.

Terri berättar att det är utsett till ett av världens sju livsmysterier: Hur får man ett bord på AG i Stockholm. I paritet med finns Gud.

Och apropå gud. Han var så närvarande i bowlinghallen. Eller var det frånvarande han var. Anna, Lina, Elin och Chefen rullade klot som gudinnor. Av ljuden att döma. OMG-banan kallade vi andra den.

Nåja, vi löste inte AG-mysteriet under den här kvällen heller.

Riddarna runt runda bordet. Malin har en för stor lysnade mössa. Det är dumstruten man får när man slutar jobba med oss. 

Idag öppnade sig avgrunden.
Jag trodde världen var ense om att Ernst är en svulstig pekoral på programledare.
Han har liksom gjort medelklassig inredning till stor komik. Som får mig att skratta elakt och samtidigt rysa ända ut i raggen på sockorna.

Men idag öppnade sig avgrunden.
Fyra av fem runt vår skrivbordgrupp GILLAR Ernst. 

Så när vi såg hans nuna på Aftonbladets finfina julbilaga (finns i din tidningskiosk NU!) så var det med kärlek och lättnad de andra pustade:
– Inte en jul utan Ernst.

Anna har dessutom intervjuat Ernst.
– Och när jag frågade vad han ska göra i sommar svarade han: ”Jag ska ödmjukt böja knä inför ogräsen i min trädgård”. Det bara kom, säger Anna.

Sedan försvann de på lunch. Hela bunten. Kanske på väg för att knäböja ödmjukt nånstans, vadvetjag?

Det kanske är färgerna. Ernst har väldigt lite rött hemma, läser jag. Han skulle få ont i huvet av det röda bordellaktiga skenet hos mig. Det skulle ändå inte funka.

Mina kära kollegor kan få knäböja inför ogräset ifred. Dom kan fixa Ernsts stake. Och fundera på om ute och inne vill varandra någonting.
 
Ny studie: Vissa gillar Ernst. Andra gillar Kristofer Lundström. 

Ett experiment:
Kan man göra något vettigt av grå november?
Kan man få frid mellan första advent och dopparedagen?

Värt ett försök.

Och nu nio klappar närmare Nirvana.

 
App, lapp, sa att jag …? 

Nu pågår jakten på vaccinet.
Historierna florerar om hur man kommer över en shot svininfluensavaccin.
Den ena mer otrolig än den andra.

I Stockholm vaccineras skolbarnen i skolan.
Puh, då var i alla fall den saken avklarad, tänker jag.

Men icke.
Ett av mina barn kom till skolsystern och kände att nej, det fanns inte en chans i världen att hon skulle få sätta den där nålen i hans arm.
Inte hjälpte det att alla klasskamrater lät sig stickas. Det gick bara inte.
Inte hjälpte det att pappa följde med. Det gick bara fortfarande inte.
Inte hjälpte det att pappa följde med igen. Det gick inte då heller.
Inte hjälpte det att han fick plåster med bedövningssalva. Det. Gick. Inte.

Hemma vid köksbordet satt en fem år yngre syster, vaccinerad och klar, vid matbordet och frågade med ett fniss bubblande under ytan varför storebror inte vågade ta spruta.

– Jag vågar men jag vill bara inte, svarade han.

Han är inte rädd för biverkningarna. Han är inte rädd för att det ska göra ont. Han är bara rädd för NÅLEN.
– Varför måste den vara så lång?

Jag försöker ringa sjukvårdsupplysningen, får hela tiden plats 66 och tröttnar.
Jag ringer skolsköterskan istället.
Hon säger att sprutskräcken kan vara ett tecken på något annat. Och att hans föräldrar bör komma och prata med skolläkaren.

Jag meddelar barnafadern att nu vill dom kolla om vi är knäppa.
– Och det kan ju vara skönt om dom upptäcker det, tillägger jag.
– Men det är fan inte förbjudet att vara knäpp, tillägger jag.

Och nu ska vi dit. Och jag har onda aningar om hur det hela kommer fortlöpa. I hela min sons liv har folk sagt till mig att ibland måste man vara vuxen.
Ibland måste man bestämma åt sitt barn.
Ingen har ännu talat om hur man gör om barnet ändå inte vill.
Vi använder inte fysiskt våld mot barn i det här landet. Vi tjatar, förklarar och väntar på barnets medgivande. Sedan slutar man tjata och bara väntar.

Så jag väntar.
Allt mer desperat.
Och ser omgivningens allt mer desperata jakt på sprutan.

Boktips till alla som behöver skratta.
Och det behöver alla.

Särskilt vi som trodde att 22 november var en bra dag att åka till Ikea.
Och det trodde typ alla. 

Tro´t eller ej – en dag tittar du på ditt barn och förstår inte hur så fula ord kan komma ur en så vacker och perfekt mun.

Frågan är vad du gör när svordomarna kommer? Frågan är också om man ska göra något?

Vår kollega F införde svärburk.
Den som svär hemmavid får böta en slant, oavsett om det är mamma, pappa eller någon av sönerna som syndar.
F tycker att det fungerar utmärkt. F är också en vän av vårdat språk.

En kompis till mig införde också svärburk.
Toppen, tyckte min kompis. Men hela aktionen gick nog mer ut över hennes plånbok än över sonens spargris för svärburken försvann.

Hemma hos oss råder den ständiga låt gå-filosofin. Barnen svär nog knappt alls och om det händer tycker jag inte att det är the end of the world. Inte hemma. Men jag har sagt till snart-10-åringen att man ska akta sig för att gå till kiosken och be att få köpa en jävla Daimstrut. 

Vad tycker ni som har barn?
Är det viktigt att lära barnen att inte svära?
Har ni ”svärburk” eller andra knep?
Berätta! 

Svärburk – finns i flera utföranden och färger. Exemplaret på bilden tillhör Aftonbladet och är sprängfyllt.