Alla klagar på november.
Kanske var därför Cecilia i förrgår eftermiddag när tystnaden härskade över vår lilla skrivbordsgrupp plötsligt sa:
– Är det ingen som kan berätta en rolig historia?

En paff tystnad följer.
Vi är i chock.
Cecilia är hur man än räknar den mest litterära av oss.
Och det gör ju också att det krävs något slags verkshöjd på en eventuell rolig historia.

– En rolig historia… ? säger Anna till slut lite prövande.
– Ja! säger Cecilia.
– Nä, de tog slut i 12-årsåldern, säger Chefen.
Touché!
– Ja, det var ju ganska roligt sagt, säger Cecilia.

Sen verkar hon nöjd.

Det är tyst igen. Sen drar jag en historia. I alla fall. Tyvärr börjar jag skratta före åhörarna (kan inte hjälpa det, it runs in the family) så det blir lite misslyckat. Jag drar den om kvinnan, läkaren och 20 litershinken.
Sen drar Cecilia en historia. Den om slemproppen.
Sedan är allt lite festligare en stund.

Alla klagar på november.

Jag säger: November är för kort, alldeles för kort.
Plötsligt är det december och när man står där med oköpta klappar och okonstruerat pepparkakshus önskar man att det var november.
Så att man fick en ny chans. 

Chefen vet hur man tuktar novembertristessen. Kaffe åt alla. Jublet vet inga gränser.

Strax innan jag ska somna faller ögonen på en rad i tidningen.
”… den sydafrikanska häxbyn Helena”.
Helena är ett sånt namn som ingen kan tycka varken bu eller bä om. Skönklingande och klassiskt, men ACK så slätstruket. Därför heter saker sällan Helena.

Men det finns alltså en häxby som heter så.

Iofs finns ön S:ta Helena. Och i Afrikas Stjärna (eller Afrikkaan Tähti som vi spelade i min familj) var det ett gissel att betala för att ta sig ut till ön för att sedan bli robbad på alla papperspengar man ägde.

Nåja. Det finns kanske saker som är jobbigare att förknippas än en häxby.

• Som probiotiska tamponger (Ellen).

• Ett tvättmedel (Ariel, som också kan vara en Disney-sjöjungfru eller en israelisk fd premiärminister med efternamnet Sharon).

• En stoppad fåtölj (Emma).

• En spinnmaskin (spinning Jenny, aktuellt för dagens Jennyar som går på spinningpass).

• En snorsug för bebisar (Näs-Frida. Fast folk heter ju oftast inte Näs-Frida, men väl Frida).

Man kan också heta Nemo. Eller hitta Nemo. Här med oidentifierat sällskap.

Man får passa sig så man inte plötsligt är en stalker.
Det börjar med att man fluktar på en blogg. Som t ex Allt om Stockholms redaktionsblogg.
Man konstaterar att dom ätit på restaurangskolan. Och är jättemätta.
I nästa skede börjar man själv luncha på restaurangskolan.
Sedan blir man copy cat och bara för att det ser ut som att kockeleverna lagt en hallongrotta på köttstuvningen (fast jag misstänker att det i verkligheten är en äppelhalva) så går man hem och bakar hallongrottor.
Och huflux står man på någons bakgård och kokar deras kaniner.
Ja man får passa sig. 

Mmmm. Fattas bara en köttstuvning att lägga dom på. Sen skulle det smaka gott med kanin…

Eftersom jag har läst saker som att 18 % av de växthusgaserna kommer från köttindustrin, så försökte jag visa lite klimatvänskap i helgen genom att skända barnens favoriträtt. Jag gjorde vegetarisk lasagne. 

– Var är köttfärsen? skrek den ena.
– Aldrig i liiiivet att jag smakar! skrek den andra.
– VAD är det gröna?! Den ena igen.
– Va e det för vita prickar?! Den andra igen.

Jag undvek att nämna ordet spenat. Jag tyckte att ost var en plausibel försköning av keso. Jag funderade på att bli arg och ställa till en scen.

Men jag valde snälla linjen:

– Om ni smakar och inte gillar det så fixar vi nån annan mat.

Båda smakade och gjorde lite kräkteater.

– Oooouuäääggrrrrhhhh, jag spyr!

Sedan fick dom ta fram Gorby-piroger ur frysen och värma.

Prisa gud, äntligen några bortförklaringar som heter duga.
Män kan inte dammsuga. Män kan inte ens mikra mat.
För då blir spermierna för kassa.

Detta har ett (får man förmoda) manligt forskarteam upptäckt. 

Om det är farligt för dom ömtåliga männen, så är det säkert rena hälsokuren för livmodern och äggstockarna och äggcellerna och resten av kvinnokroppen att dammsuga, stoppa in huvudet eller underlivet i mikrovågsugnen och krama diskmaskinen medan den går.

Men kära stackars män med era ömtåliga små spermier, det finns lösningar på alla problem. Det är bara att skura golven för hand!
Och kör på med den gamla spisen om ni är rädda för mikron.
Det går så bra så. 

Så kan ni överlåta tänkandet åt oss.

– Oroa er inte – den är ändå inte på!

Girl’s night in hos J. Hon som aldrig ljuger om ni minns.

Och ja, vi kollar på Idol.  Och ja det är tur att anna och jag är med och kan fälla kommentarer som:
– Va e det här för bit?
– Det var en fin bit!
– Oj va dom ser skabbiga ut!

”Är det här en låt man kan ha hört tidigare? Det var i alla fall en fin bit! Och flickan som sjunger ser trevlig ut.”

Nu ska man vara en smummy. Fenomenet är en dansk upptäckt i paritet med bohr-atomen eller lego och betyder att man är en ”smart mummy”.

Men det låter mest som en klassisk super-woman. Eller vad sägs om att:

– ha en lysande karriär
– ha ett vackert hem med många vackra saker
– ha många vänner som beundrar dig och frågar dig till råds
– en lycklig relation
– järnkoll på trender inom mode, musik och matlagning
– ”anstränga sig maximalt när man tar på sig modersrollen”.

Med sina barn läser man lärorika barnböcker eller spelar stimulerande spel. Knappast dataspel som heter typ Combat Flight Simulator Super Smash Bang Bang, kan tänkas.

Men inte få panik nu!

Bakom smummy-begreppet står en dansk reklambyrå. Och detta är bara business as usual för en reklambyrå. Smummies är snabba med att haka på trender och fläka upp plånbokslädret (hur smart e man då…?). Och enligt vad reklambyråns direktör säger till Berlingske Tidene är de trendsättare som sprider sina idéer vidare till vanliga morsor på ganska kort tid. Det är därför de är så intressanta, inte för något annat.

Så om man känner sig som en slapp mamma – en slamma? – men gärna vill vara en smummy, så kan man alltid ta sikte på en smummy i närheten. Sen får hon göra grovjobbet och trendspana så slipper man själv hänga med i allt.

Och så kan man få tid över till att… eh… bara vara slamma.
Eller så är man nöjd över sin INTEGRITET.
Eller så skiter man i alltihopa.

Kolla va många vackra saker jag har! Och arrangerade enligt feng tjohej är dom också. Smummy-poängen rasslar in. Härligt. 

Varje dag funderar vi på om vi svettas eller fryser.
Det är något med klimatet här. 

Idag har Lina tumvantar på sig.

– Men VARFÖR jobbar du med tumvantarna? undrar jag.
– Vill du ha ett riktigt svar på det? undrar Lina.
– Jag vill veta sanningen, säger jag.
– Det var ett riktigt Bergman-uttalande, säger Anna.
– Lena? Eller Kristina? undrar jag.
– INGMAR så klart! säger Anna.
– Hm, säger Lina, egentligen vill jag bara prova dom för att dom är nya. 

Åsså kör vi lite tai chi.

På fotbollsläktaren kan man äta och dricka, gapa och skrika, slåss, kasta saker och tända bengaliska eldar och överhuvudtaget bete sig. Och man kan säkert också hångla.

Det är livet, kärleken och fotbollen.

Självklart kan man då också borsta tänderna.

Som det gamla bevingade ordspråket lyder: livet, kärleken och tandhygienen.

Varför är då engelsmännen så fascinerade över den tandborstande åskådaren som råkar komma med på bild från matchen mellan Chelsea och Mancheter United?

Ja, man undrar.

Dessutom verkar dom tycka det är en försvårande omständighet att killen har solbriller.

Herregud, vet dom inget. Tandborstning utomhus = shades on.

Men så är britterna inte uppvuxna med flourtanter och karies & baktus heller.

Så här ser en munsbit ut.
Eller flera egentligen.
Idag har vi möte MED munsbitar.
Hon lär sig snabbt, Chefen.