ÄNTLIGEN får man vara med i tidningen!
I dagens Mat & vin-bilaga framträder jag som H som dopar sig med kladdkakemuffins.

Oj, va mina kamrater här är avundsjuka.
De vill också bli omskrivna i tidningen.

En av dem figurerade i en krönika en gång: när hon tappade två vinare i marken utanför jobbet en fredagkväll. Men det var i en annan tid och en annan tidning.

PS. Förutom om att läsa om MIG kan man hitta mycket annat spännande i Mat & vin-bilagan. Vad sägs om massa kladdkakerecept till exempel!

Vi måste tala om Farmville.

Som periodare/medelanvändare av Facebook har man sett Farmvillefebern gripa omkring sig.
Folk som aldrig satt sin fot på landet skördar och hittar svarta övergivna får och vaddomnugör.

Sedan kom Farmville-vägrarna. De inte bara inte spelar. De ICKE-SPELAR. Alltså berättar att de MINSANN INTE och så vidare.
Ofta är de samma personer som en gång MINSANNINTESKULLEGÅMEDIFACEBOOK.

Jag varken spelar eller ickespelar. Om ni förstår vad jag menar.

Men idag kände jag att det börjar bli ohållbart.

Just när jag tänkte att Martina, Kodjo och Hanna är VÄLDIGT UNDERHÅLLANDE i P3 på morgonen då – tada! – börjar allt plötsligt handla om att Hanna och Martina blivit Farmville-fanatiker och Kodjo är knäckt och har ringt in en hjärnforskare som ska prata om spelmissbruk.

Kanske måste man ändå ha en hållning – vägra eller skörda?

En gång i tiden skrev vi små centrallyriska meddelanden till varandra. Nu har Amelie fullt upp med att hålla de svarta fåren stångna på farmen. Ack.

Dagens to do-list.
En punkt avklarad vid 11.06.
Svårast kommer bli att fixa en klädhängare… 

Måndag morgon. Jag säger bara måndag morgon:

Nu kan man säga att världen dör i cancer och aids – och Westminister-universitetet i England lägger tid och forskningsanslag på att ta reda på om män gillar långa kvinnoben. Vilket dom nu inte gör. Vetenskapligt bevisat!

Men det tänker jag inte säga. Jag är bara nyfiken på hur forskningsledaren ser ut.

En kort man – som retar sig på alla långbenta kvinnor som stolpar omkring och ser över huvudet på honom?

En kort kvinna – som känner sig kortbent och attraktiv?

En långbent kvinna – som… nej… varför?

En neutral forskare i vitrock – som anser att världen måste få veta detta?

Är studien betald av en plastikklinik som vill veta om det är värt att utveckla en teknik för att förlänga ben med en giftspruta?

Och varför skriver jag detta? Jo, för när man är 177 cm över havet och just inte så mycket annat – då gillar man inte att bli avsågad strax nedanför knäna en måndag morgon.

Vi har fått ett fan-mejl av den hämningslösa typen.
Ren och kär bloggkärlek.

”jag älskar Wendelabloggen.
Det kan bero på att:
1. Den är lysande läsning.
2. Jag är småkär i mina medarbetare.
Eller båda.”

Japp, det är chefen som är i farten.
Tror vi kommer få fortsätta att blogga.
Å andra sidan måste vi ta med i beräkningen att hon läser det vi skriver.
Hmmmm…..

Jag följer vit linje på det grå golvet. Noggrant. Och kommer fram till en vit ruta där man ska stå och lägga en lapp i en låda. Stor pil visar vart man ska sikta.

Jag är på ögonsjukhuset och här lämnas inget åt synfelen.

Ett ont rött öga ska kollas för tredje gången. Dagens doktor är rebell. Tar i hand trots svinis-skyltarna. Skriver pappersrecept. Crazy.

Men han lovar att det snart ska vara bra.

Jag följer vit linje ut.

Undra om stället är färgblindsäkrat också.

Jag vet inte hur det är på era jobb.

Men här försöker vi ägna oss åt de stora frågorna.
– Livet, döden och vaccinet.
– Ond bråd död och helikopterrån.
– Kärleken, lusten och hungersnöden.
– Svennis, svett och tårar.
– Nobelpriset, världslitteraturen och Idoljuryn.

Och åt de små frågorna: tacopaj, lårhöga stövlar och jämställdhet.

Och jag vet inte hur det är på era jobb.
Men klockan sju på morgonen handlar allting ändå bara om en enda sak:
KAFFE.

Igår ville alla läsa om Madeleine, 27 – blivande sjubarnsmamma. Det var jag som hade skrivit artikeln och i natt hade jag fått ett mejl från Madeleine där hon berättade att hon fått många positiva reaktioner efter artikeln.

Men också ”som väntat några mindre bra”.

Jag blev förvånad. Men sen såg jag att vår krönikör Malin Wollin skrev om Madeleine på sin alltid läsvärda blogg Fotbollsfrun. Och bland kommentarerna på Malins inlägg fanns en del märkliga kommentarer. Någon tyckte att det var ”miljöförstöring” att skaffa sju barn.

Miljöförstöring? Hur tänker man då? Hatar man barn? Eller menar man överbefolkning?

Grejen är den att i Sverige riskerar vi väl snarare underbefolkning. Enligt SCB behöver varje kvinna föda i genomsnitt 2,1 barn för att befolkningen ska ”ersätta sig själv”. Just nu tycks vi föda 1,9 barn per kvinna.

Och om befolkningen inte ersätter sig själv, ja, ni fattar själva vad som händer om halva nationen har gått i pension.

Jag vet inte varför man har synpunkter på att någon skaffar sju barn.

Jag gav Madeleine chansen att slå lite på alla oss som gör mycket väsen för två barn. Vi som inte hinner med. Som kämpar med livspusslet.

Men – notera detta – hon svarade helt enkelt att det är ”en vanesak”. Hon hade inga synpunkter på hur många barn folk skaffar.

Personligen blir jag glad av en människa med Madeleines livsinställning.

Och jag är glad att det finns folk som skaffar många barn.

För jag vet inte hur jag ska få till 0,1 barn till.

Skrattade elakt när jag läste att Bratz skulle sluta tillverkas förra året.

Men skrattar bäst som skrattar sist.

Det är väl som med droger. Nån annan tar över distriktet och kunderna. Bratzdockorna finns ju fortfarande kvar. (Eller är det ett gigantiskt lager som fortfarande håller på att säljas ut?)

Och nu ser jag att Bratz även finns i människo-variant.

Peder, nu har du jobbat på Wendela i en vecka. Hur har det varit?
– Jätteroligt!
Vad har varit roligast då?
– Hm, jag måste tänka efter lite…
Nej, nu skjuter vi från höften!
– Ok, det var roligast att intervjua Ragnar. Han var väldigt speciell och intressant och vi pratade ganska länge.
Amning, kvinnor som jagar, kvinnliga erotiska noveller, världens starkaste barn – vad tycker du om ämnena som du fått skriva om?
– Spännande. Långt ifrån det jag skrivit tidigare, kanske, men spännande.
Är det svårt att skriva om typiskt kvinnliga ämnen?
– Jag har inte tänkt på det sättet. Reporterjobbet handlar ju om att sätta sig in i saker.
Vad säger grabbpolarna?
– De har frågat om det är det här jag ville göra. Och just nu är det det.
Vad tycker du om att sitta här med mig, Lina, Anna, Lena och Cecilia? Pratar vi för mycket om mens och mascara?
– Just dom två sakerna har jag inte hört nämnas.
Men tycker du att vi pratar om typiskt tjejiga saker?
– Eh… det här är ju kontroversiellt…
Äsch, vi har inga hämningar!
– Samtalet kretsar väl mycket om sånt som vi skriver om.
Något du vill tillägga?
– Ja, det jobbigaste den här veckan vara att bli intervjuad till bloggen.