Gallerian är väl inte den sämsta utsikten i världen…

Fjärde flytten på ett år. Men nu kanske det är färdigflyttat för ett tag.

Så – här bor vi: Wendela-redaktionen (Anna, Lina och Helena och för tillfället Peder), bokredaktören Cecilia, som ser till att ge vårt cofffee table-pladder lite djup, och Lena, chefen som är chef över några andra men som sitter med oss eftersom vi behöver hållas i herrans tukt och förmaning. 

Globen, en morgon. Lina först på plats.

Wendela proudly presents Peder.
Reporter hos oss medan Anna, Lina och jag turas om med att studsa runt och göra lite annat.
Just igår och idag sitter han på Annas plats. 

Svårt med namn.

Vi har en ny reporter på Wendela – han heter Peder. (Blev i brådskan kallad Petter i morse)

Han skrev en artikel idag om en akademiker som söker fru. Akademiker ville inte skylta med sitt namn. Det kanske verkade – oakademiskt…?

Då drog vi till med Bosse. Och jag (Marja Helena, vilket jag säger för namntransparensens skull) la in texten i vårt publiceringssystem.

Men när Akademiker läste texten ville han inte heta Bosse. Jag vet inte om han kände sig förolämpad. Jag tycker det är fint namn. Kanske en aning osjuttiotalistiskt. Min pappa (Bengt) har kompisar som heter Bosse, födda på 30- och 40-talet. Och jag har en gammal kurskamrat som heter Bosse, kallas Bo.

Akademiker ville iaf hellre heta Johan. Vilket vi tyckte var okej – och bytte.

Och det var här – exakt här, mellan arbetsdagens slut och hemfärden i vild panik – som misstaget begicks: JAG ÄNDRADE TILL JOHAN I TEXTEN PÅ ALLA STÄLLEN – UTOM ETT.

I kommentarsfältet skrattas det nu åt att vi har råkat röja Akademikers rätta namn.

Men sorry, dudes. Vi röjde bara det fingerade namn han inte ville ha.

Jag sminkar mig alltid i bilen. Varje vardagmorgon.

Detta är helt oproblematiskt:
– Man sminkar sig när man står stilla vid ett trafikljus där röda lyktan lyser.
– Fyra rödljus räcker till kajal på två ögon + mascara på två ögon.
– Sedan är det bara att tuta och köra.

De morgnar trafiken flyter ovanligt bra, får man komma till jobbet enögd.
Värre än så blir det inte.

Men idag förskräcks vi över att brittiskor som kör bil och sminkar sig tros orsaka närmare en halv miljon trafikolyckor. Det är oklart hur dom gör. Dom kanske gasar, kör om, blinkar och växlar upp samtidigt som dom typ pudrar sig eller lägger eyeliner.

I så fall måste dom genast börja göra som jag. Det är enda vägen.

Kan också passa på och varna för att borsta tänderna i bilen. Har jag gjort. Och det är kanske det dummaste man kan göra.
Inte så att jag utlöste en seriekrock.
Men jag hade allvarlig lust att spotta spotta spotta redan i Alvik.

När jag parkerat i garaget fläkte jag upp dörren, lutade mig ut och spottade som aldrig förr.

Det stod en man lite längre bort och tittade. Han kanske trodde att jag var full eller gravid, det får man aldrig veta…

Ett i-landsproblem kräver en i-landslösning.

Om man inte kan förklara för helpdesk vad exakt man vill ha ur träsket med usb-, scart, modular– och andra kontakter (jaja, skratta bara) – då tar man fram sin Iphone och tar en bild på mojängen som kopplar samman Linas nya dator med bildskärmen.

Sen stegar man upp till helpdesk, visar bilden och säger ”En sån vill jag ha!”

Och då slipper dom sucka över min okunnighet och berömmer mig istället för min smartness.

Fiffigt va!?

PS. Nähä. Det blev fel ändå. Nu tar jag en bild på UTTAGET där den lilla sladdsnutten ska sitta. Undra om det funkar.

En skokartong fullklistrad med remsor av dagens tidning + guldglitter var vad det blev.
Såklart!
Och lite utklippta bostadsannonser uppklistrade på ett pappe

Mitt bidrag var att föreslå en skokartong. Som alternativ till ursprungsplanen att ta badrummets pedalhink.   

Detta är mitt barn. Hon är arg. Hon vill att hon och jag ska göra någonting. Men hon vet inte vad. Hon vill att jag ska föreslå.

– Men inte gå ut, klä på oss eller rita, garderar hon.

Jag hittar på och hittar på. Hon blir surare och surare.
Känner mig rådvill. Men hon är mitt andra barn. Så jag väntar lugnt. Hon har något i kikaren. Jag vet bara inte vad ännu.

Nu börjar hon riva sönder tidningen.

Undrar vad han jag intervjuade nyligen skulle göra just nu? Han som är nestor när det handlar om barn. Som sa till mig att han inte vet något om barn. Nästa vecka får ni läsa. Håll ut!  

Det kom ett mejl:

Hej
En liten fråga bara. Enligt mig så missleder ni läsaren när ni skriver  ”12-årig pojke bytte kön och namn – nu rasar skolkamraternas föräldrar” och längre ner skriver ”Enligt uppgift ska barnet så småningom genomgå ett könsbytesoperation”. Kan hålla med om att pojken till viss del har bytt kön då han klär sig som en tjej och har ett tjej namn, det faller snarare att pojken är en transvestit. Dock så är det inget nytt att ni skriver sådana rubriker som missleder bara för att få exemplar sålda. 
/Mikael

 Detta handlar naturligtvis om en artikel som vi idag har om en skolelev i England som under sommarlovet bytt till ett flicknamn och börjat klä sig som en flicka.

 12-åringen i fråga har enligt brittiska tidningen The Sun ännu inte bytt kön rent fysiologiskt. Tack och lov får man väl säga; det handlar trots allt om en i lagens mening omyndig person.

 Men när är man pojke och när är man flicka?

 Är det könsorganet som avgör? Eller är det vad man känner sig som?

 Det är kanske en filosofisk fråga. Men sanningen om varför rubriken blev som den blev är väl egentligen att det är för komplicerat att förklara att pojken börjat uppträda som flicka och bytt namn – men inte genomgått en könsbytesoperation.

Det började med Morgonpasset i P3. Tror att det var roliga Nour som spånade loss på hur tråkigt det är med parmiddagar där man pratar väder och resor.

Och parmiddagen har liksom hamnat i vanrykte. Jämna par som sitter som människor på stolarna och alltid har garden uppe. Fin fasad. Leka vuxen. Lite Kvarteret Skatan.

Men – folk håller ju ändå på med? Så något kul måste det vara?

I våra lilla skrivbordskonstellation tycker vi alla usch! om pardmiddagar som fenomen. 

Men – NOTA BENE – alla parmiddagar vi har varit på har ju varit trevliga…!!!

Och sedan ersätts dessa aftnar med jämna par av halvdagar där bullriga spretiga jäkligt ojämna sällskap försöker få ihop det här med att äta och dricka samtidigt.

Det är de där nya små människorna som vi bara helt aningslöst har satt till världen. Det är dom som står för showen.

Garanterat roligt.
Garanterat stökigt.
Och garanterat utan garden uppe.

Men ändå, vi vill gärna veta: hur går parmiddagen från helvetet till? Berätta!

Lina sings Elton.

Och vi andra sjöng också också hellre än bra. Ur låtlistan:

• ”Diana”, Paul Anka – hommage à Anna Anka.

•  ”Beat it” och ”Billie Jean”, M. Jackson – this one´s for you, Michael.

• ”New York, New York”, Liza Minelli – för musikalgenrens och bensparkarnas bevarande.

• ”These boots were made for walking”, Lee Hazelwood – hyllning till höstmodet.