Man ska döda sina älsklingar.

Det fick man lära sig på Journalisthögskolan. Kanske av Åke Edwardson, deckarförfattaren. Han var lärare i något när jag gick där. Det var innan han började deckarförfatta.

Kill your darlings hade Åke snott. Från Hitchcock tror jag. Vilket en deckarförfattarkarriär senare känns helt logiskt.

Hursomhelst. Igår blev jag kär i ett uttryck som jag tror att jag själv formulerat. Men som jag mycket väl kan ha snott från någon. Helt utan uppsåt.

Hör själva: GENETISK KAPPRUSTNING.

Var inte den fin så säg?

Redaktör Anna blev också kär. Men sen skulle Chefen läsa och då blev det nervöst för jag vet att alla chefer har gått Kill your darlings-kursen och alltid ska dom stryka sköna uttryck som man är deeply in love with.

Men lycka! Idag stormade hon in på allra bästa humör. Inga killade darlingar. Så nu får älsklingen vara med i tidningen på lördag och även på sajten. Missa inte!

Vi åkte söderut mot solen.

Det var lunch, vi var hungriga, vi kunde inte vägen, Cecilia var kartläsare – ändå kom vi fram till Wendela Hebbes hus i Södertälje.

Wendela var Sveriges första kontraktsanställda journalist. På Aftonbladet händelsevis. Första gubben hamnade i trassel, lämnade fru och döttrar, flydde utomlands. Andra gubben var chefen, Lars Johan Hierta, gjorde henne på smällen, gav henne ett hus i Södertälje.

Och i det huset kan man äta lunch. Och det gjorde vi. Fast ute i solskenet då.

Vilken arbetsdag! tänker ni nu.

Men vi pratar ju hela tiden artikelidéer. Och alla människor man möter kan komma till användning, levande som döa.

Hela livet är egentligen en enda lång artikelidé. Jag vet inte med era liv. Men mitt är det i alla fall.

Sedan åkte vi norrut. Det var efter lunch, vi var mätta, vi kunde vägen och kom utan blessyrer fram till Globen. Cecilia satt i baksätet.

Somliga fick bråttom till jobbet. Vi andra såg oss om i Wendelas hus. Björn, Cecilia och Marlene är all ears.

– Vad vill du ha att dricka? undrar förlagsmänniskan.

Jag ser mig om i fikarummet.

– Champagne! säger jag.

Alla skrattar. Dom tror att jag skojar.

– Men det går lika bra med kaffe, säger jag för att släta över missförståndet.

Tar kaffe. Går in i rummet där vi ska sitta. Förlagsmänniskan har lagt lördagens Aftonbladet på bordet, med Wendelauppslaget uppe. Där poserar mina närmaste kollegor och jag med ballonger och champagneglas. Författaren har bott utomlands och måste uppdateras på vad som hänt i Sverige. Det vill säga att avdelningen Wendela startats och nu firar ett år.

– Aha, där har du champagne, säger författaren och pekar på bilden.

– Ehhh… ärligt talat är det grönt te, avslöjar jag.

– Jaså, säger författaren och börjar läsa artikeln.

– Och i vanliga fall skriver vi artiklar om andra än oss själva, säger jag.

Lång intervju. Puh. Fick lyfta benet med händerna när jag skulle lägga det ena över det andr

Och nu är jag på den här nivån: ”Ok, om jag byter från röd linje till grön på t-centralen måste jag gå i en trappa. Uppför eller nedför? Äsch bäst byta på Slussen. Där är det bara rakt över perronge

Har ont i benen. på grund av den företagssubventionerade friskvård jag ägnade mig åt (på min fritid) i lördags. Hm. Och nu, bäst att stå upp hela vägen. Gör ont att sätta sig och resa.

Den här är min och det tog mig 2 timmar 4 minuter och 55 sekunder att få den. Knappt trött ens.

Ut på stan – med nyklippta tånaglar och håret i stram fläta. Här ska springas halvmarathon. Så firar jag.

Överlever jag ska jag sluta springa.

Går det bra kommer jag i eufori anmäla mig till något nytt lopp.

– Går det dåligt får du sparka tränaren, säger en kollega.

Hm. Hade jag haft en tränare hade den legat jäkligt brunt till just nu.

Om han el hon inte hade ett förråd valium man kunde nalla på.

Vid fem går starten. För såna som mig.

Kaffemaskinen häller genomskinlig vätska i mitt glas. Sportkillen som kör maskinen bredvid har t-shirt med tryck. Det gör mig alltid osäker. Det kan anspela på något som bara jag inte känner till.
Dessutom: Hur länge kan man stå och läsa på någons bringa innan det blir pinsamt?

Hinner bara läsa något om majskolv. Eller majskolv och majskolv. Det står det cob. Majskolv är ju inte bra t-shirt-ord.

Sedan kommer Olle som jobbar på Läsarmedverkan. Han har också t-shirt med tryck. Då blir jag en läsare och han borde medverka.

–      Fight Legged Freaks? läser jag.
–      EIGHT Legged Freaks! medverkar Olle.
–      Aha! Va e de? säger jag.
–      En film. Om spindlar. Jag fick den från filmbolaget, dom trodde att jag ville skriva om filmen.
–      Så du har inte betalat den själv?
–      Näe!
–      Var det en storfilm som man borde ha sett?
–      Neeej då!

Alla vill läsa om Chewbacka idag. (Han kallas så i dagligt tal här på jobbet, vi har inte tid att säga alla nio namnen.) 

Åsså fick jag mejl från en läsare som lagt till namnet Reaper.
Frugan var inte så imponerad.
Tackafördet. Tänk er själva att vakna bredvid Liemannen varje morgon.

Janne alias Reaper konstaterar:
”Onödigt – Ja
Kul – Rätt kul
Användbart – Hmm, fick en del statistroller pga mitt lätt udda namn”

Festligt, tycker jag. Som fått mejl från många. Men aldrig förut från the grim Reaper.

Det kom ett bud. Med ett litet glasmått.

”Måttet är inte rågat – 40 ml för framtiden” stod det på lappen.
 Med hälsningar från Tvättmedelsföretaget.
Max så mycket tvättmedel ska man ha i maskinen.

Jag önskar mig ett bud med något anti-stink. Kanske bara en instruktion hur man får tvätten att inte lukta gammal ullstrumpa.
Det måste vara oparfymerat tvättmedel som bara tål 40 och 60 grader – och inget sköljmedel.

Har redan provat att köra en tom maskin på 90 grader.
Och att rensa stinkfiltret.

Idéer, någon?

Kommer ni ihåg när det var på modet att busringa?
Ja, inte när ni var små och slog ett nummer på måfå, ropade ”Pitt!” och slängde på luren.
Jag tänker på Hassan och Bobbo Krull och sånt.

 I vilket fall, kände mig som en sån igår när jag pratade med en expert på Skatteverket.

Nu tänker ni att hon inte var så värst tjo-&-tjimmig av sig. Och det var hon inte heller.

 Jag frågade om det är tillåtet att heta Julius Andreas Gimli Arn MacGyver Chewbacka Highlander i Sverige. Och då började jag fnissa.

Sen frågade jag om man får heta Toresson-Varsågod-Tackskaduha i efternamn. Då brast det lite.

Faktum är att jag började gapskratta.

Och då brast det för mina kollegor också (som alltid tjuvlyssnar särskilt när jag ringer någon och frågar någon nåt om SEX, då sitter dom som på nålar och vässar öronen, det känner jag).

 Och nu kanske Skatteverket tror att jag busringde.

Men snälla Skatteverket, det gjorde jag inte, jag lovar. Läs här får ni se!