Det ska bli spännande. Att se om jag hittar rätt ingång. Enligt andrahandsuppgifter skriver medarbetare i vår systertidning krönikor om hur de går fel till eller från jobbet.

Det är alltså ett Ämne Värt Att Nämna I En Viktig Tidning.

Så vi får se om hur det går för mig och om jag i så fall bloggar om det.

Sedan blir det intressant att se om jag hittar Högprestigehörnet.

Vi får se. Imorgon.

I inlägget Sista dagen på Arenavägen finns det ett citat ur en Karin Boye-dikt i engelsk översättning.
På förekommen anledning; det är inte jag som översatt den (men tack, den som trodde det).
Det är en person som heter David McDuff och hela dikten ’In Motion’ finns att läsa här.

Käre Fredrik,
Lite pinsamt, det här. Men idag läste jag DN från 23 december. Jag har liksom inte alltid tid att läsa tidningar. Faktum är att jag tror knappt jag hämtat in dem från brevlådan på sistone.
Det är ju lite annat man ska fixa med.
I vanliga fall.
Och sedan när det blir jul då har vi vanliga dödliga en tradition som säger att eftersom vi ändå är lediga från jobbet – om vi nu är det – så kan vi passa på att ta oss lite vatten över huvudet. Det är på nåt sätt ett bra tillfälle att göra det när vattnet ändå frusit till is.

I alla fall. Jag läste DN från 23/12. Eller läste och läste…
Ska jag vara helt ärligt läste jag bara ettapuffen.
Eller egentligen bara rubriken.
Men det räckte. 
Jag förstod ändå vad det skulle stå.

Och då tänkte jag: jäkligt bra rubbe!

Hälsningar Helena 

Lunch med Mia C. Vi äter på libanesen. Sedan kommer vi på att vi behöver en bild som minne från denna dag. Vi låter oss fotograferas i tomteverkstan i gallerian. En yngling lejs för att ta bilden.
Sedan tittar vi vilken bild vi ser minst utvecklingsstörda ut på.

– Varför gick han så långt bort? säger Mia.
– Såg vi så hemska ut? säger Mia.

Och sen:

– Nä, vi kommer inte sakna Globen. 

Sista arbetsdagen i Globen.
Det är 12 år sedan jag kom hit första gången. Det var bara på skoj som totalt otekniska jag sökte jobb på Nya medier. Men Otto anställde mig efter en kvarts intervju. Jag blev lite snopen och sen tog jag tåget hem till Göteborg för att komma tillbaka två veckor senare.

Nya medier var ett galet och roligt ställe att jobba på.
Som växte och knakade och människor kom och gick.
Vindarna blåste åt olika håll. Från separation till integration mellan nät och papper.
Numera är vi en enda family.

På 12 år hinner man med en del mindre roliga perioder.
Men sedan minns man de fantastiska människorna och de lyckliga stunderna blott.
Och till de lyckliga stunderna hör när hela jäkla företaget åkte iväg på konferens och spånade idéer – redaktion, marknad och teknik ihop.
Åre, Tylösand, Stora Essingen. Och sånt.

Och så en del andra milstolpar i livet.
Stora nyhetshändelser som mordet på Anna Lindh, 9-11 med mera.
Det knasiga och roliga Plus-gänget jag hade hand om.
Engsholm och Ulriksdal.
Att jag började som Wendela-reporter.

Och gör man ett hastigt överslag av hur kul-faktorn på jobbet varierat genom åren ser man att det blir roligare och roligare för varje år.
Det senaste året har alltid varit det bästa för mig. 

Nu är dagarna i Globen förbi och stunden kräver ett förnumstigt citat.
Det blir Karin Boye – in English:

Strike camp, strike camp! The new day shows its light.
Our great adventure has no end in sight. 

Och här är tre random bilder från de här åren:

Såg ni Ung & bortskämd? Finalen. Eller ”finalen”.
Det är ju något systemfel med en tävling – eller ”tävling” – där de skyldiga ska bedöma hur offren klarar sig. Eller?

Först tager du en unge. Skämmer bort den och curlar bort överlevnadsinstinkten. (Och det är betydligt lättare än att inte skämma bort. Åtsminstone för majoriteten i Sverige, den majoritet som har en skälig levnadsstandard.) Sedan är ungen med i ett program och du ska sitta där och bedöma hur ditt eget kött & blod klarar sig jämfört med andras kött & blod.

Och då undrar man ju; hur har föräldrarna utvecklats? Har de plötsligt möjlighet att bedöma hur offren för deras släpphänta eller obefintliga uppfostran har utvecklats?

Nu tänker min sjuka hjärna på galna paralleller om offer och förövare.
Men jag säger så här:
Programidén är väl lite som att alla dom som inte platsade som spelare i Korpen ska döma i Allsvenskan.

Varför har mataffärerna tio kassor – när det aldrig är mer än tre eller fyra kassor öppna?
Och alltid samma tre eller fyra kassor. 

Jag flyttslänger – och gör ett fynd. 
Jag misstänker att det är Svante Lidén som sparat detta och tänker lämna det till honom – men först ska världen få kännedom om dessa dokument från Aftonbladets förra flytt – från Klarakvarteren till Globen 1989. 

Två broschyrer, tryckta på tjockt sobert papper, informerar om nya fräscha Globen City och om ”möjligheternas tidningshus”.

Och så finns det två A4 med ordningsregler. Och det är nu det roliga börjar.
Någon har fått i uppgift att leverera några beska sanningar till aftonbladarna, men har insett att det behövs lite kringelikrokar. Lite socker i botten, liksom.

Det börjar så här:

”ORDNING I AFTONBLADET/GLOBEN
Ordningregler är ett tråkigt ord. Det smakar förbud och övervakning.
Å andra sidan är det inte särskilt positivt med oordning. Det låter slappt och oengagerat.
Till och med i ett politiskt parti måste det finnas nån jävla ordning. Det har CH Hermansson sagt.”

Sedan kommer man in på första känsliga ämnet: kaffet.

”Det är förbjudet att ha egen kaffebryggare i Globen City. Va fan nu! Ska man inte ens…
Jovisst, kaffet är gratis. Det finns i varenda pausutrymme…”

Och så dags för nästa: Man får inte röka – annat än i rökrummet!
Och då måste man be om ursäkt lite. 

”Det kan säkert bli kärvt för många rökare, men beslutet är taget i stort samförstånd mellan fackklubbarna, skyddsombuden och företagsledningen.”

Sedan är det dags att få bukt med ”oskicket” att det i Klara hängde lappar på väggar, fönster, i hissar och trappor.

”I Globen City måste vi börja lära oss använda anslagstavlorna när vi vill meddela oss med varandra.”

Och på slutet lite tröst:

”Och kom ihåg: Kaffebryggarna är visserligen förbjudna, men kaffet är gratis! Det var det aldrig i gamla Klara!”

Och så avslutar vi med några sanningens ord: