Det kan vara så att jag har superkrafter och ska rädda världen.
Det är Mysias teori.

Min teori är att jag har en jävligt dålig utstrålning.
Kanske omvänd elallergi.
All personlig elektronik blir liksom sjuk i min närhet.
Att jag har ägt två narkoleptiska telefoner på raken är ingen tillfällighet.
Särskilt inte som jag pajade ett vägguttag och en kupévärmare förra helgen, samtidigt som jag trollade bort sladden som hade med de där två sakerna att göra.

Mina superkrafter visade sig även fungera på helt oelektroniska prylar. Som pulkor.
Fast då kanske man ska kalla det tyngdkraft.
Supertyngdkraft. 

– Tyvärr har saker och ting en tendens att gå sönder i skov. Men det fina är att sen går ingenting sönder på länge, säger min vän fru W.

Det är bara det att mitt skov har varat länge nu. Jättelänge.

Här kommer ett gästinlägg av Chefen, formerly known as Nya Chefen:

Slå samman Dirty Dancing, Flashdance, det värsta ur Let’s dance (tänk Willy), Saturday night fever, nävpumpen i MTVs Jersey Shore och den där hand/huvudslungande dansen i filmen Can’t buy me love.

Då får du det myller, den frenesi, det dansfyrverkeri som utspelade sig på Kvarnen i Stockholm igår.

Aftonbladet hade julpub.
Aftonbladet drack öl ur glas stora som tennispokaler.
Dansdjävulen flög i Aftonbladet.
Herremingu vad det skakades loss.
Det gjordes fanimig ”elektriska ålen” på golvet.
Och värst/bäst var en viss person på affärssidan.
Det är som Gloria Estefan sa, förr eller senare, rhythm is gonna get you.

/Pernilla Ericson

Här har vi en person med humor.
Korvaspappan.
Han börjar inte gråta eller ringa diskrimineringsombudsmannen för att han får en inbjudan där det står Girls Just Want To Have Fun.
Utan svarar så här:

Sladd-sheriffen et compadres. 

Ett toppmöte. Great minds of our time.

Se upp, blondinen som skymtar till höger har med sig sin kompis pappa på krogen (dock ej med i bild).

Och tänk att jag var den enda som var riktigt skarp igår.

Alltså. Om det är någon bloggläsare som inte jobbar på Aftonbladet så ska jag förklara för er hur det går när det är JULPUB. Eller vilken annan slags pub som helst.

Först står vi på redaktionsgolvet och medan några herrar och damer använder en högtalaranläggning. Vi applåderar. Skrattar. En del känner sig omsvepta av Aftonbladet-andan (sant). Andra får kryp i kroppen av folkmassor (jag).

Sedan går vi upp till personalmatsalen som råkar heta Wendela, uppkallad efter den här bloggen. De som jobbar där har gjort jättefint. Vi stökar till så mycket vi kan.

Fram till cirka kl 20 tror jag.

– Nu går vi till Kvarnen! ropas det då.

Helt överflödigt egentligen. Goes without saying att alla ska till Kvarnen. Vi åker hiss ned till redaktionen. Alla pratar i sina Iphones, ibland med varandra. Vi snubblar in och hämtar eller glömmer våra grejor och stör dem som sitter och jobbar.

Hiss ner till Arenavägen. Där det börjar rulla in taxibilar. In i bilarna. Ringa ringa ringa. Kolla vem som åker taxi med vem och varför.

Och sedan står vi i vägen för serveringspersonalen på Kvarnen i några timmar.

… så känns det helt okej att bli tilltalad mejlledes med Yo!

Beslutet hade vuxit fram. Så idag skaffade jag mig en ny sladd.
Men allt blev bara värre.
Telefonen dog. Igen.
Det känns apokalyptiskt. Vad det nu betyder.
Dystopiskt.

Telefonen är i fängsligt förvar på helpdesk.
Jag känner mig naken och ensam. 

Nej nu jäklar drar vi till Kvarnen. Om ni vill oss nåt så är vi där. Jag och Lina och Westman och Sladd-Sheriffen och Mysia och Bovary.
Hela packet, helt enkelt.
Rapport följer imorgon. 

Hon har en ny stilig poncho som man inte kan kramas i.
Hon har lärt sig massa nya ord.
Och framför allt – hon är snart tillbaka.

Just nu sitter Lina nere i gallerian och återanpassar sig till Globen-luften. Rätt onödigt eftersom vi snart ska flytta härifrån. Men hon måste ju klara av kvällens julpub.

Vi lunchade på Libanon och tog kaffe på Himalaya.
Och smidde planer för nästa år.
Och så dök Pojken Med Guldbyxorna upp.
Han vill byta ut sin megamonsterjätte-tv mot en jämförelsevis pytteliten Ipad.
Konstigt tyckte vi.

Jag tog ett steg ut genom dörren – och hamnade rakt in i min egen lukt av gammal svett.
Resten av outfiten tvättas on a regular basis, så det måste vara reflexvästen som börjat stinka.
Men hur kunde lukten vara där före mig?
Jag backade in genom dörren, stängde, öppnade, klev ut.
Det stank fortfarande.
Fast nu hade jag ju varit där så då var det ju inget konstigt.
Men mysteriet kvarstod. 

Imorse fick jag svaret. Det var inte jag, det var Sakab.
Och det var inte reflexväst-svett – utan kattpiss.