Jodå, jag kom fram till jobbet. Och möttes av en skriftlig lunchinvit fasttejpad på min skärm.
Mina kollegor fnissar hysteriskt.
– Men Gud så trevligt, säger jag.
– Några kommentarer? undrar kollegorna.
– Jag undrar när? Idag? Imorgon?
– JAG vet inte, säger Mysia.
Hmmm. Vi får väl se vad som händer.
Fint och så. Men tyvärr tror jag att jag sitter på fel tåg.
Inför julen pratas det mycket om fattiga.
Dom fattiga.
Dom vi inte känner.
Dom som inte köar för en Ipad.
Inget konstigt i det. Det är ett tillfälle för Majblomman, trots namnet, och andra organisationer att nå ut med sitt budskap.
Eftersom vi ändå går omkring med ömt samvete och mår lite illa av hur mycket pengar vi lägger på julklappar och på mat som inte ens är god.
På radio hör jag en präst prata om nyfattigdom.
Jag vet vad nyrik betyder.
Det används om någon som hastigt och plötsligt blivit rik. Ofta genom egen drivkraft.
Och har vulgär smak.
Gamla pengar är tydligen fint, nya pengar är fult.
Vilket borde betyda att det är fint att födas med silversked i mun och ärva sitt välstånd – och fult att själv tjäna ihop sina pengar.
Fast det rimmar ju illa med fascinationen inför self made men & women.
Han eller hon som började med två tomma händer och slutade med ett imperium.
Och det rimmar illa med arbetslinjens Sverige.
Det ska väl vara fint att arbeta, om jag förstått struntpratet rätt.
Fast det kanske finns en skillnad på nyjobb och gammeljobb?
Man kanske ska ha ärvt sitt arbete för att det ska bli fint?
Eller är det bara en fråga om smak. Man ska gilla exakt samma saker som alla andra rika och iaktta samma diskreta charm.
Och så kan man ju fråga sig om det är finare eller fulare att vara nyfattig än gammelfattig.
Fast jag har en känsla av att om man är fattig så har man ett annat problem.
Ett verkligt problem.
Ni behöver inte se detta som ett public announcement, men det här är en testbild. Som visar att nu funkar det att mms-blogga igen. Inte för Mysia då, alltså, det är inte det hon gör på bilden. Hon bara anlägger moteld. Ni vet, kapprustning och terrorbalans.
Nu hade jag tänkt komma med en målande beskrivning av hur jag igår trodde att jag var utsatt för dolda kameran – där knäcksmeten bytts ut mot super glue. Glödhet.
Hur det blev ett rött nät av stenhårda karamelltrådar i hela köket och hur en tesked stelnade fast i en form när jag sprang för att spola vatten på ett bränt finger.
Men sen läser jag Åsa. Åsa, Åsa, Åsa, så rätt du har.
Vi måste sluta julgnälla.
Och det var inte vackert när jag igår kämpade med den stelnande smeten och ropade: PRATA INTE MED MIG JUST NU!!!!
Men nu är det gjort.
Så jag behöver inte göra om det.
Precis som jag har slutat bygga riddarborgar i pepparkaksdeg eftersom det för några år sedan slutade med att jag och min vän bryskt körde ut sönerna ur köket.
Jag vet inte hur det låter på 20-årsfester men kanske:
– Mäh, haru ingen Ipad? Hur ska du då kunna blogga. Och msna. Och twittra. Och fejsbooka!
På 30-årsfester peakar folks borgerlighet. Just i Stockholm är då det absolut viktigaste att BO på ett kreddigt ställe:
– Nämensåatte. Köpte ny kåk häromdan.
– Guud så najs. Vardå?
– I Dingdingstad. Bara 6 millar. Joråsåatte. Å vet du, ja skrev de i min fejsbookuppdatering och då visade det sig att Adam Alsing och Petter och Björn Ranelid och Svenne Banan bor på samma gata!
– MÄH!
– Joråsåatte. Och barnen på dagis, kändisungar hela högen. Höhöhö.
– Cooooolt.
På 40-årsfest.
– Hörrni… det här med (viskar) Twitter… Håller ni på med det…?
– Ehhhh…. faktiskt inte. Det verkar… (viskar) svårt. Asså fejsbook räcker för mig.
– Mmm. Har testat. Men… Det är… lite… (viskar) opersonligt. Lite… marknaden i Marrakech, alla bara skriker… Man hör liksom inget… för sorlet…
Angående 50- och 60-årsfester ber jag att få återkomma. Men 70-årsfester:
– Jo, farbror X, du kan läsa mina artiklar på internet.
– VA?
– I-N-T-E-R-N-E-T!!!
– Nej, jag har inte fått efterrätt.
Jul görs bäst inte alls. Eller helt och hållet.
Och då är det en tävling.
Vi har nu levlat – eller vad kidsen säger – från bakning och kommit upp på nästa nivå: julkort.
Här duger inte med prefab, då mister man ett liv.
Så det blev en dokumentär bild som visar Wendelaredaktionen the way we are.
Och en sak har vi lärt oss av Ung & bortskämd, det är limited edition som gäller.
Ica Globen i lunchrusningen.
Ett tecken? I så fall på vad?
För övrigt tog jag idag en Maja-Stina-sallad med tonfisk, ananas och mozzarella som bärande ingredienser.