Dag ett finns det godis så man kan pleasa alla som ringer på. Alla är ändå inte nöjda.

– Jag gillar inte lakrits!

Dag två tar mina barn ur sina lördagsgodispåsar och ger bort. Snällt.

Dag tre är det slut på godis. Det blir frukt istället. Inte så populärt.

– Det går bra med pengar också, säger en unge.

En av kvällarna springer jag. I slutet av min runda kliver tre tonårskillar ut genom grinden till en trädgård och ställer sig så jag tvingas stanna upp.

– Bys eller godis! säger en av killarna.

– Mäh, va tror du… flämtar jag förvånat.

– Ååkej…. säger han hotfullt och tar ett steg mot mig.

Jag rundar dem och börjar springa hemåt. Fort. Med hjärtat bultande.
Det är raksträcka hela sista biten. Förbi burgna hus med dignande trädgårdar och suvar på uppfarterna. Ljus i fönstren och pumpor på trappen. Man vill ju vara en early adopter. Och att det ska va som i Amerikat.

Och hjärtat bultar av vrede.
Mot alla som uppfostrar barn till att man inte bara kan få allt utan att man ska ha allt.

Alla borde växa upp i valfri miljonprogramsförort och lära sig att livet är inte ett glossy livsstilsmagasin. Lära sig vett och respekt. Och att inte gnälla så jävla mycket.
Sedan kan de få flytta vidare mot trädgårdar och studsmattor och hela härligheten.
Alla dom där totalt icke-unika saker som vi alla förenas i längtan efter. 

Att vara född med silversked i mun kan inte vara nyttigt. Inte nån jävla dag på hela veckan.

I morse låg det bananer på gräset utanför min dörr. Vilket gav mig – som sliter med att ens hinna med att handla mat till familjen – en lysande idé.

Nästa år ska jag gå och ringa på dörrarna och säga:

– Bus eller hemhjälp!

Den som inte åker och handlar åt mig eller städar mitt hem får en bomb inslängd i sitt fina hem.

Happy Halloween, alla. Vi ses nästa år!

När allt för många går åt och ett och samma håll, då är det inte så roligt längre.

Ni har säkert sett YouTube-filmen som tar heder och ära av DN:s redaktion m a a det nu så berömda vindsvåningsreportaget.

– Briljant!

– Jag gråter av skratt!

– ”Räknudlar!”

… frustar kommentatorerna på YouTube.

Jo. Det blir efter några minuter rent komiskt. Som när Hitler efter ett veritabelt raseriutbrott sitter och muttrar att man skulle bygga sig en köksfläkt stor som en jävla folkabuss.

Vindsvåningsjournalistik är värd en fet jävla känga.

Men ungefär vid teppanyakihora slutade det roliga och började det smaklösa.

För trots allt är det inte roligt när alla går åt samma håll och bara törs hånflabba i kör.

– Buckle up! hojtade fotografen när vi satte oss i bilen för blixtfärd mot bussen som skulle ta mig hemåt.

Och när jag insåg att han jagade minuter på de där slingriga vägarna, hade jag inte hjärta att säga att det där med klockan ett var bara en ungefärlig tid. Bussen gick ju sju minuter i ett.

En minut i sladdade han triumferande in vid stationen – helt ovetande om att bussjäveln gått för sex minuter sedan.

Jag köpte två fasansfullt äckliga korvar och en Loka och satte mig att vänta på nästa buss. Sedan blev det pendel från Bålsta. Och sedan var det jag som hojtade Buckle up! till sonen. Tisdagens musiklektion är kanske veckans höjdpunkt för honom, det finns inte på kartan att säga ”Näe, idag blir det inga trummor idag för jag jag kommer antagligen få blixthuvudvärk och spy om vi försöker hinna i tid dit”.

Det är bara att köra och hoppas att inga franska bönder gått i strejk i höjd med Vittangigatan.

Och sedan är det bara att hålla dottern vad man lovat; att komma på föräldrafika i hennes skola – även om det krävdes en ny vansinnesfärd.

Och om jag hade kommit fram till skolan, sent igår eftermiddag, och min dotter hade stått där och sagt: Äsch, jag bara skojade, det är nästa vecka!”. Då hade jag nog inte blivit glad.

Det hade varit som om jag hade sagt till fotografen ”Förresten, bussen går sju minuter i.”

”Glöm det där med livspussel, livet är som Monopol från helvetet.”

Sa Karin Adelsköld som jag träffade på Kulturhuset idag.

– Att ni hinner gå på presskonferenser! sa hon också.

– Hinner vi egentligen inte, sa jag, men nu livspusslar jag iväg till kiropraktorn. Tur det det är hål för ansiktet i massagebänken så man kan ligga å fippla med iphonen.

– Nä, sa Karin, DET får du inte göra! Gå direkt i fängelse! 

”Sveriges roligaste mamma.” Så introducerades Karin Adelsköld. – Men jag vet inte om mina barn tycker det. Nyligen frågade de varför jag inte kunde vara hemma och vara rolig lite oftare, säger Karin själv.

Idag hamnade vi i en fårhage. Jag höll mig dock på behörigt avstånd. Tänkte sitta på ett brunnslock i solen och kolla mina mejl. Men tji fick jag, Telia opererar bara fläckvis i denna bygd. 

Efterlysning! Förälder, har din iPhone blivit treåringens favoritleksak?

Är apparna barnens nya lekplats?

Mejla pernilla.ericson@aftonbladet.se

Kära bloggläsare,

Det är så spännande att jobba här. Idag är vi alla lite uppspelta och förväntansfulla eftersom jag ska ut på resa.

– Har du passet med?

– Måste kolla om det är giltigt!

– Du kommer säkert komma bort eller nåt. På onsdag är du väl inte här.

Och nu försöker jag ta reda på om jag behöver ha kontanter med mig i det laglösa land jag ska till. Cash is king, heter det. Eller är det resecheckar som gäller?

Ja, det är verkligen resfeber på hela redaktionen. När jag ska åka till Enköping.

Där ska jag bli upplockad av en fotograf. Sedan ska vi ut i skogen för att träffa en hemlig kvinna. När hon beskrev vägen nämnde hon vid ett tillfälle att ”där är det fortfarande asfalt”.

Vad som kommer efter asfalt får vi se imorgon.

Cat Cav är Aftonbladets mesta diversearbetare. Reporter, webbredaktör, stylist och modell.

Idag kommer hon tillbaka från studion i värsta make-upen. Inga konstigheter. Fast Chefen vill förstås twittra om detta.

Cat Cav tar sig för pannan.

Herregud, jag hade gått härs och tvärs på redaktionen i säkert tio minuter. Kollat postfacken, pratat med bildredaktören och bla bla bla.

Åsså stod jag och pratade med Blogghataren och M som ska ta över uppgiften att direktkommunicera med massorna medan Blogghataren än föräldraledig. 

Jag fick veta att M – precis när hon ondgjort sig över den taskiga sittplatsen – hade fått en Iphone i skallen.
Och nej, det var inte Blogghataren som drämt telefonen i huvuet på henne.
Den kom bara farande från ovan.

Det heter att det ska vara en slump.

Men det finns ingen slump.

Och medan jag stod där kom plötsligt Lotta på tv och upplyste mig om att kjolen hakat upp sig därbak.

Jag drog snabbt ner kjolen. M sa:

– Men vi såg ju inte. Visa oss hur det såg ut!

– ……

– Men alla har ju ändå sett!

Och det kändes inte heller som en slump. Att jag just varit ute på långpromenad på hela jäkla redaktionen.

– Tjena, Ketchup!

De verkade så väldigt hej och du med sina kunder på grillen nära Skanstull. Det var bara mig dom inte kallade ketchup. Men så var det nog första gången jag var där också.

Men de var väldigt trevliga ändå. Kom ut och frågade om falaffeln smakade bra och om jag ville ha mera sås. Och det gjorde den men det ville jag inte.

Och nu flera dagar senare så hör jag plötsligt att dom egentligen frågade kunderna ”Senap? Ketchup?”.

Ahhhh.

Fast det hade varit rart att säga Tjena, Ketchup.

Som en sentida efterföljare till det översättningsfel vi försökte skratta åt som barn: Kom nu ketchup så går vi.