Nu är de slut, dagarna med Annika. Och jag vet inte riktigt vad hon kommer sakna mest; sina kollegor (hehe!) – eller alla roliga jobb hon fått göra, som när hon och fotografen Stefan Mattsson var hemma hos Börje Salming och grillade.

Vi andra minns också hennes fristajlade hallongrottor och hennes sätt att arbeta.

Tack & hej, Annika. Skicka några röksignaler från andra sidan Slakthusområdet så möts vi på mitten och lunchar!

På förmiddagen när man tagit sig till jobbet, fast man inte minns riktigt hur, och just har spytt ur sig dagens första text – då är det dags för reality check:

Titta åt vänster: ”Ja där sitter Mysia och Annika och de verkar vara vid liv. Och Sara sladdar just in från sidan.”

Titta framåt: ”Chefen – check. I ny tjusig hårfärg. Aprikos heter den.”

Kolla Iphonen: ”Jaha! Mess från Chefen för en halvtimma sedan! Som tur var bara ett bekräftande, ingen fråga som jag behövde svara på…”

Kolla mejlen: ”Radera 13 pressmeddelanden och 4 spam. Några mejl får ligga till sig innan jag raderar. Ett riktigt bra mejl (en som vill äta lunch).”

In på toaletten: ”Jaha, randig tröja blev det idag. Och lite före detta smink som vandrat en bit från där jag antagligen försökte sätta det.”

Logga in på Facebook: ”Den och den har vaknat, den har sprungit, den har cyklat – och cirka 22 väderobservationer. Jag drar slutsatsen att det är höst. Good, då slipper jag vrida huvudet åt höger och titta ut genom fönstret. Tack, Facebook.”

Jag blir alldeles lycklig! I dag är hon tillbaka – vår egen Utter!!! Bloggdrottningen.

Och det finns inget annat att säga än att ”Det var verkligen på tiden”. Hon har varit på semestervift i flera veckor men nu sitter hon åter här och knapprar. 

Inte ens åtta timmar har gått och hon har redan dominerat i cyberspace. Fyra blogginlägg har det blivit – hittills. Och förbered er på mer!!! Det brukar bli så när en Utter är i farten.

Det bjöds på tårta. Fint så här efter semestern då man levt på vatten och bröd, huggit ved och burit vatten och kämpat för att hålla vikten (hehe).

And what´s the occasion? Jo, den 1 500 000:nde läsarkommentaren är skriven.

Den skrevs söndag kväll och exakt vilken det är går inte att fastställa.

– En gissning är att den handlade om Zlatan. Eller Björklund, hälsar tårtgeneralerna Julia, Anna och Göran.

I lunchmatsalen har dom börjat med månadens medarbetare. Ja, det är inte så att de utser någon av alla oss Aftonbladetmedarbetare utan självklart någon egen stjärna. Den gångna månaden har det varit Johan. Nu är spänningen stor, vem blir det nästa månad?

Jag hade kunnat få en gratislunch om jag sagt att jag trodde det skulle bli Johan igen.

Men dumt nog sa jag att det nog blir tronskifte…

Who am I som inte har ätit där på hur länge som helst…?

Nåja, här är mina medarbetare den här månaden:

Ankan till höger – och våra två new kids on the block, Mysia och Catharina (som kommer få närmare förklaringar snart).

– Sara, dra in magen lite!

Så kan man säga till Sara. Hon har en särskild sense of humour och idag är hon tillbaka från semestern, precis som jag. Joggingkläder eller festblåsa, man vet aldrig vad det ska bli. Idag blev det i alla fall fest!

Och detta är Chefen. Jag kallar henne så. Rätt och slätt Chefen.

Åsså är det jag och Bok-Cessan som just nu är ute på uppdrag.

En liten Lika som bär, kanske, så här mellan lunchen och redaktionsmötet?

Hmmm, tänka tänka tänka… Snart kommer jag på nåt.

Ja! Jag vet: Franz Kafka – och den vanartige brorsonen i Sopranos; Christopher Moltisanti!

Att sakna sitt jobb kan vara tecken på ett torftigt liv. Eller ett bra jobb. Eller sjukt bra kollegor. Eller alltihop på en gång. Eller bara vanlig otålighet, lite höstsjuka. Efter en förlängd sommar kan allting faktiskt gärna återgå till ett lite mer normalt tillstånd.

Jag tar det step by step. Först skulle jag springa Bellmanstafetten med kollegorna. Som en försmak inför att börja jobba. Sedan fick jag ett fint erbjudande av grannarna här på gränden; att springa en sträcka i deras stafettlag på torsdagen. Så då fick det bli som för att vänja mig vid tanken på att springa på lördagen.

Nu är det klart och jag sprang på 25 och 50 i torsdag och idag sprang jag på 26 och nånting-som-jag-tydligen-inte-vill-minnas-just-nu. Hahahaha.

Sedan cyklade jag och min Göteborgs-pappa till Grimsta som ligger långt ute i Hässelby och såg Brommapojkarna få stryk av Åtvidaberg och det kändes väldigt väldigt folkrörelseaktigt att komma från Kirunagatan och cykla över fälten där i Hässelby för överallt kom det gubbar på cykel. Och det är något fint med gammal folkrörelse och bruksorter och deras stolta fotbollslag (och därför var det ju fint att det var åtvid som spelade idag). Och det är något väldigt fint över Stockholms västligaste utposter, Vällingby och Hässelby. Det är social ingenjörskonst, tror jag. (Men det är också tydligen stockholmare som namngivit gatorna enligt temat jävligt långt bort; Kirunagatan, Pajalagatan, Abiskogatan, Åregatan…).

Men det tråkiga med allt det gamla fina är att det mest var fint för männen. Och mycket uselt finns det i samhället med jag är ändå glad att jag lever nu och inte på femtiotalet. Jag vet att min pappa hade kanonkul då. Men jag har lite svårt att tänka mig min farmor Ebba springa 5 km i ett mixed stafett-lag i svartrosa tights. Och fira på kvällen med Chateau Blablabla.

Allt detta kanske blev sjukt off topic – men på måndag är jag (kanske) tillbaka i fållan.

With love.

Tre snygga tjejer på väg till Bonnier-party: 
Chefen Pernilla Ericson, Bok-Cecilia och Aftonbladets bokrecensent Ingalill Mosander. 

… vi ses i januari.

Foto: SF / SVT

Ha en fantastisk höst kära ni.

Ibland är flashbacks fruktansvärda. Man påmind om något man bara vill glömma. Något som har stoppats ner i ett stort, vadderat kuvert och skickats till andra sidan jordklotet för att plötsligt dimpa ner på hallmattan och ge en råångest.

I morse däremot hade jag motsatt upplevelse. Jag har börjat med en ny grej. Att inte åka tunnelbanan ända till Gullmarsplan utan hoppa av vid stationen innan och sedan gå till jobbet.

Plötsligt fick jag sån lust att lyssna på Joy Division. Och när Ian Curtis röst strömmade ur lurarna befann jag mig inte längre i Stockholm. Jag var på Gotland, på den folkhögskola där jag pluggade foto för drygt ett år sedan.

Jag stod i labbet och framkallade film. Doften från fixet stack i näsan. Utanför framkallningsrummet hördes röster. Några klasskompisar knackade på. Det var dags för middag i den gemensamma matsalen och jag kände att jag var precis på rätt plats just där och just då.

Tiden på Gotland känns som ett annat liv. En tillvaro långt ifrån det jag sysslar med i dag.

Nu har många kommit tillbaka från semestern. Vissa kanske funderar på att byta jobb. Andra på att börja plugga. Eller på att åka ut och resa. Eller på att göra något helt annat.

Man vet aldrig var man hamnar härnäst och det finns inga facit över resultatet. Hur det blir vet man först i efterhand. Men min erfarenhet är att det brukar bli bra!