Så har det hänt. Kalifornien har tagit ett beslut i rätt riktig. Ett självklart beslut där förbudet mot äktenskap mellan personer av samma kön har rivits upp.

Samtidigt har modehuset Givenchy valt att ha med en transsexuell modell i sin höst- och vinterkampanj.

Har folk blivit spritt språngande galna. Eller? Kan det vara så att människor i största allmänhet är mer toleranta och fördomsfria än tidigare? Har jorden på några dagar blivit ett lite bättre ställe att leva på?

Man kan ju alltid hoppas…

Det gör i alla fall jag!

Hon är tuff, hon är mamma, hon är rolig och hon hatar kaniner.

Mysia Englund (här avbildad i sin nuvarande vardagsmiljö – redigeringsrummet) tar en paus från nöjesreportrande och ska vikariera för mig fram till årsskiftet. Det är bra! Jag, jag ska vara tjänstledig och skriva på annat håll och kanske försöka blåsa lite liv i den här gamla bloggen, sedan kommer jag börja sakna er och alla här och skynda mig tillbaka. Vi är glada att du kommer hit, välkommen Mysia!

(Överlåter till mästerintervjuaren Helena att göra ett mer utförligt och rafflande personporträtt, så ni lär känna Mysia på samma sätt som ni bland annat lärde känna Annika, Monica, och Maja-Stina när det begav sig.)

Plötsligt blir det alldeles stilla runt nyhetsdesken.
Mejlen har lagt av, alla är som förlamade.

Men då händer det något: Blogghataren ringer. Jag tänker att han ska ringa och klaga på tummarna. Eller retas för bristen på tummar. Eller ge oss en muntlig tumme. Eller fråga om jag kunde lägga ut en bild på tjejerna på redaktionen. Eller kanske en på en fjäril i min trädgård…

Men han vill veta hur lång tid det tar att köra från Stockholm till Göteborg. Frun säger si, Blogghataren säger så. Han ringer en säker källa. Och jag säger:

– Exakt ! fem timmar. Om ni stannar och äter – sex timmar. Om ni stannar för att fika och kissa – sju timmar.
– Å fi saatan.

Så klart var det frugan som hade rätt.
Fattar inte varför han ringde alls egentligen. 

Samtal vid desken klockan 14.41, med anledning av dagens snackis på Wendela. Superkvinnan Gisele Bündchen hyllar amningen och berättar om hur hon ställde sig och stekte pannkakor omedelbart efter sin helt smärtfria förlossning.

– Gisele ljuger. Det är klart det måste ha gjort ont att föda.

– Absolut. Jag tänker då inte vara någon superwoman. ”Ge mig allt som fungerar” kommer jag skrika. Epidural, ja tack.

– Och det värsta är ju när de kommer med saxen.

– Men! Varför kommer vi alltid in på sånt här?

– Söv mig säger jag bara. Väck mig när det är klart.

– Kanske att man kunde be att få bli sövd vid sjumånadersgränsen ungefär, så vaknar man till när man har en fin bebis på armen?

– Ja, då slipper man den där sista månaden av konstant fisande som min väninna berättade om.

– Men är det inte värre att ligga sövd en månad och fisa? ”Gå inte in till henne!”

Det är oundvikligt, ikväll åker man dit: det blir att titta på Allsång på Skansen.
Och inte är det för att titta på Gösta Linderholm, vars hit frk Schmidt sjöng på lunchen.
Ne. Det är ju Jakob Hellman.

Måste bara övertyga det franska entourage som anländer i afton om det nödvändiga och väldigt svenska i det här.
Allsång.
Tout le monde-chanson. 

Fick just två kaniner med posten. Nya Chefen fick massageolja en masse. Inga konstigheter.

Nu hände detta obehagliga, att jag slängde upp dörren till damtoaletten – och där stod en människa.
En kvinna som tack och lov inte hade dragit ned byxorna.
Men sånt händer ju också ibland och då är det riktigt obehagligt.

Inte det att jag i princip har något emot neddragna byxor. Beroende på person så kan det gå an.

Det är mer den här skyldiga känslan.
Av att ha klampat rakt in hos någon utan att fråga om lov.

– Åh, ursäkta! ropade jag och kände mig skyldig skyldig skyldig.

Frågan är om det egentligen är jag som känna mig skyldig, om man tänker på vilka skydligheter man som privatperson har att värna sin egen integritet.

Men men, så här kan det vara för oss som känner något slags odefinierbar skuld så fort vi ser en polisbil.

Inte okej!

Loppis-spaning: dumheter på en liten träbit! Finns nog kvar på loppisen i Liatorpstrakten om det är någon som vill punga ut femton pix för en idiotisk väggprydnad.

Idag är det torsdag för mig.
Förvirrande nog påstår folk att det är måndag.
Och så kommer dom till jobbet, i horder, pigga och exekutiva.

Nyhetschefen ringer vaktis om en nedfallen tv-skärm.

Nu står han bredvid mig och grejar. Medan jag sitter och känner mig skyldig i lönndom.
– Ska jag hjälpa dig med något, säger jag.
– Njae. Dom e så bängliga dom här, säger han.
– Mhm.
– Jag får nog byta arm.
– Mhm…
– Näe, jag får gå och leta upp en ny arm, säger han och går iväg och jag tänker att jag borde också gå och leta upp en ny arm.

Dålig idé att sätta sig framför tv:n när man ska upp i svinottan. Men nu blev det så: sommarens kanske elfte brittiska deckare.

Denna gång cold case-gruppen som har en psykologkvinna i sin stab och som leds av den åtminstone för kvällen koleriske Peter Boyd.

Och här kommer ett stalltips för deckartittande: om en kvinna i en tv-deckare har den minsta tillstymmelse till flirt med seriens manlige hjälte så kommer hon antingen bli 1. mördad eller 2. visa sig vara mördaren.

Igår blev Boyd förtjust i en blond kvinnlig journalist. Och detta är ju en innovation för hon blev varken mördad eller mördare.

Men hon mördade mördaren.

Pretty fantastic!

Om detta behöver man kanske inte säga att det har att göra med könsmaktsordningen och yada yada.

Det är nog bara så att det är för komplicerat om kommissarierna Morse, Frost, Wallander och allt vad de heter plötsligt stadgar sig.

De ska ju vara egensinniga och klipska drufsar.

Och den kvinna som står ut vid deras sida kan ingen manusförfattare hitta på.

Flirta aldrig med den här mannen. Åtminstone inte om du är kvinna och bor i en BBC-serie. Det kan vara dödskyssen…