Det är fredag. Det är varmt. Det är soligt. Det är sommar.

Det är helt enkelt en mycket bra dag!

Redaktionen ligger fortfarande i ett nyvaket töcken, där flera stolar ännu gapar tomma.

Snart är bilden förändrad. Här kommer det att krylla av reportrar, fotografer och annan personal.

Men fortfarande är Aftonbladet alltså relativt öde och jag är på ett strålande humör.

Nästan så strålande att jag skulle vilja dansa. Men inte riktigt. Det skulle bara vara för mycket. Även om man blir lite inspirerad av Fatboy Slims gamla klassiker där Christopher Walken svänger sina lurviga i tomma lokaler. Kanske på måndag? Vem vet?

Nu när den allmänna värnplikten för män avskaffas är det dags att ta nästa steg på väg mot jämställdhet.

Och det görs möjligt tack vare en uppfinning av Hiromi Ozaki: mensmaskinen!

Med hjälp av ett metallbälte med en blodbehållare kan den som vill prova på hur det är att blöda. Elektroder ser också till att bäraren får ont i magen.

Frågar än bara hur man framkallar grinighet, sötsug och vissa andra åkommor som jag har hört kan drabba menstruerande människor.

Till saken hör att Hiromi Ozaki är konststudent vid Royal Collage of Art i London.

Så kom nu inte och säg att det inte är nån konst att ha mens.

Svårt att veta vad du ska göra av alla pengar så här i semestertider? Insamlingsbössor och konton för ekonomisk hjälp till behövande i all ära. Men tydligen kan du även sms-vaska.

Är det här på riktigt?

I dag på väg till jobbet bläddrade jag i en tidning. Det märks att det är sommar, för den var tunnare än vanligt. Jag hann ända till tv-guiden innan jag skulle av. 

Och vems leende får jag se på näst sista sidan om inte Ernsts. Det gjorde mig glad! Det har ju bildats två läger kring denna mysiga man. Och jag ställer mig absolut på fansens sida. Jag älskar Ernst!

Han ser det fina i livet och slår ett slag för bara fötter. I kväll sitter jag bänkad framför tv:n framför första avsnittet av ”Sommar med Ernst” utan både strumpor och skor.

Varsågoda att börja dagen på bästa sätt – med ett Ernst-citat som direkt kvalar in på listan över klassikerna. Bildtexten i artikeln nedan lyder:

Ernst Kirchsteiger har funderingar om sin framtid. ”Jag ser mig själv klädd i linnekostym på en grekisk ö där jag går runt och är helt mysig och talar med alla och är en fristående konstnär. Eller att jag skriver en tjock roman”, säger han.

Fantastiska Ernst!

Att Ernsts framtidsplaner har slående likheter med mina behöver vi inte orda om.

Nu finns det ingen återvändo längre. Lina har diskret blickat mot mitt skrivbord i några dagar. Och nu kom Redigerings-Emma och utbrast ett spontant ”Oj” när hon såg mina högar. Jag kallar det kreativt kaos. Andra benämner det röra. Jag ska städa imorgon!!

Vi pratar semester och reseäventyr på lunchen, Annika, Bok-Cecilia och jag i en solig park i utkanten av Slakthusområdets byggbråte. Om svenska skolan i Addis Abeba, tågluffar med hostel som kostade tolv kronor natten och ett London som inte visade sig vara lika enkelt och välkomnande som det varit i en äventyrstörstande nittonårings dröm.

– Jag har aldrig bott utomlands, berättar Cecilia. ”Jag var inne på det där med au-pair efter gymnasiet, men jag kom på andra tankar när min mamma ifrågasatte det lite. ”Vet du vad au-pair är?” frågade hon. Jag trodde ju det var att bo utomlands och bli utbjuden på lite dejter och så. ”Det är att städa och diska och ta ansvar för andras barn”, berättade hon. Så jag åkte aldrig.”

Ja, vattenballonger verkar rätt harmlöst. Även om man släpper dem från nian till femman. Det är bara vatten vi pratar om.

Detta med saker som släppt från höga höjder kom på tal igår under parkhäng i Rålis. Jag och två vänner satt i gräset och resonerade över livet. Plötsligt kretsade väldigt många trutar och duvor runt omkring oss. De gjorde olycksbådande djupdykt nära våra huvudet och M försökte skydda sin stora kalufs med händerna medan hon skrek: ”Har jag fågelbajs i håret nu”.

A berättade då om två båtturen då resenärer hängt över relingen på ett ovanliggande däck och att A:s bekanta på grund av det hade fått stora spår av sjösjuka i skallen. Inget vidare. Verkligen inte!

Så jag har bara en sak att säga när det gäller vattenballongssläpp från nian till femman. ”Det är fritt fram”. Det är ju trots allt bara vatten. Och nu i den här hettan kan det till och med vara skönt att bli lite avsvalkad!   

En fjäril måste varje blogg med självaktning ha. 

Nu har vi varit i leksaksaffären och fyndat: vattenballonger.
Den direkta orsaken var att Stora E igår kväll sa:
– Jag vill ha antingen en ny sparkcykel eller nya ballonger.

Det kan verka märkligt sagt av en tioåring.
Men är inte alls konstigt. Alla ballonger vi ägde och hade har nyligen mött sitt öde som vattenballonger. Så nu behövs det nya i vårt hushåll.

Dessutom tappade Lilla O och kompis M en ballong fylld med vatten inne i huset häromdagen.
Och jag fick typ spelet och körde ut dem. Sen kom Lilla O in och sa ”Mamma, nu är M ledsen på dig.”
Så det var bara att gå ut och göra en pudel. En kungspudel. Med lejonklippning.

Så jag ligger lite på minus, hemmavid. Måste muta mig tillbaka till kärlek.

På lunchen, när Blogghataren och jag släntrade förbi leksaksaffären, gick jag in för att köpa ballonger. Det visade sig finnas särskilda vattenballonger. I förpackningen finns också en nätkasse så de kan frakta runt sina sattyg i grannskapet.
Blogghataren var på shoppinghumör, köpte likadana till sina barn.

Nu grubblar vi på vad som skulle hända om vi fyllde en av ballongerna här på jobbet, gick upp på nian och släppte ned den till femman.

Troligen inte värst mycket.
Ingen lyfter ju ett ögonbryn när Lasse Anrell går omkring med en vuvuzela på redaktionen.