Det här är inte okej.

Att Nina utnämner seglarskon till sommarens sko nummer ett.

Men hon var inte med i matchen på det hemska 80-talet. Och gick omkring i röda Docksides.

Fast å andra sidan är det väl inte vi som var med på det hemska 80-talet som ska gå omkring i dem heller.

Jag hade omfamnat den ömt och länge – om den bara kom någon gång.
Framtiden.
Här sitter man och klipper och klistrar grejer à la 1999.
Rensar bort radbrytningar, one by one.

Nä, jag hade inte sjasat bort en robot som hade propsat på att göra vissa av dagens arbetsuppgifter.

Och det här fantastiska informationsflödet vi lever i.
Hur kommer det sig då att appen jag laddat ned till Iphonen är lika dålig som Google Translate på att hitta orden jag söker?
Och framför allt: varför hittar jag i princip alltid svaren i ett svenskt-engelskt lexikon, helt tryckt på papper, som står i min bokhylla?
Borde det inte vara lätt att fylla på en app eller Googles översättningstjänst med nya ord?
Hur kan det ändlösa nätet innehålla färre uppslagsord än en gammal bok, inte uppdaterad sedan tryckstart någon gång på 1980-talet?

Nä, kom hit framtiden. Så ska jag krama dig och klia dig i nacken.

Haaaaavet. 

Nä jag ba skoja. 

Det är ett flagnat träbord. 

Det är sånt här som får själen att sjunga.

Högt, falskt och hjärtskärande. 

Vad vi pratade om på lunchen: alla som är torsk på uppmärksamhet.

Eller rättare sagt, alla som inte är det. Det blev för jobbigt att rabbla upp alla på det här bygget som gör vad som helst för att märkas.

Det började med T. Först hade han inte tid att prata om lunch, sedan när vi var på väg till parken med mat så blev han allergisk. Så då hamnade vi på en parkbänk i betongen.
Och då bara skrönorna rasslade ur hans mun.
Vi andra kippade efter andan och ställde diagnosen torsk på uppmärksamhet.

Sedan kom vi in på alla andra andra uppmärksamhetstorskar.

– Men jag vet en som inte är det, sa T.

– Är inte HAN?!?!? sa jag.

– Han har bara ADHD och alla andra bokstavskombinationer, sa T.

– Ok. Men J är inte så torsk.

– Jo men han vill ju ändå alltid vara med.

– Men X då?

Och så fortsatte det så. Vi hittade slutligen en person som möjligen kan tänka sig att stå lite i skuggan av andra. Det var allt. 

Dag två av fyra med revelj klockan 05.20.

Igår glömde jag hälla vatten i kaffekokaren innan jag startade den. Och sedan trodde jag att jag öppnade hålet i filterhållaren när jag stängde det. Så det blev en sumpexplosion i pentryt när jag väl fått dit vattnet.

Och nu sitter jag bland folk som hela tiden frågar ”bloggar du?”.

Och då törs man ju inte.

Hej.

– Fan va du skriver!
– Mmmm…
– Vafan gör du?
– Mmmm…
– Bloggar du? För dina fem läsare?
– AMEHHHH!!!
– Är det inte bättre att skicka mejl istället?
– Ja ja ja…!!!
– Du skulle ju få fler läsare om du skickade alla-mejl.

Nu vaknar editionschefen och försvarar mig:
– Häng ut honom på bloggen, Helena!

Tystnad. Sedan:
– Oooooh, jag blir uthängd – för fem personer! Jag kan ta det direkt på telefon med dem istället!

Senare:
– Fan vad jag känner mig seg idag…
– Jaså, jag tycker du verkar vara på hugget, säger jag. 

Jag vill passa på att rikta uppmärksamheten åt en del av Aftonbladets redaktion som är lite hemlig. Personerna bakom syns inte i tidningen. Men de är ack så viktiga!!!!

De har sitt tillhåll på våningen ovanför Wendela. Och idag är jag mer än tacksam över deras existens!

Varför? Jo, igår råkade jag ut för en mycket enerverande situation. Jag hade suttit och knåpat på en artikeln hemma på soffan för att få klart allt till midsommar.

Precis när jag var färdig blev ögonlocken allt tyngre och plötsligt somnade jag. Det sista jag hann tänka innan jag slocknade var att jag inte skulle glömma att mejla den färdiga artikeln till mig själv så att jag skulle ha den på jobbet i dag.

En halvtimme senare vaknade jag. Något var fel. Datorn var död. Stendöd… Och med det hade flera timmars arbete gått upp i rök. 

Jag svor högt, slet mitt hår och slog tån i en dörrkarm under all frustration. Varför händer sånt här alltid mig???

Men nu på morgonen besökte jag Aftonbladets hjältar – helpdesk. Datorn är fortfarande död, men de lyckades plocka fram min artikeln från hårddisken. Och jag kan pusta ut!!!!

Jag vill bara säga det; Tack heldesk! Ni är underbara…

 Igår gällde det att skaka av sig den släng av kungayra som stänkt på en.

It was beautiful och allt. Men nu ville jag bli mitt vanliga jag.

Så på söndagen tände jag av med barnkalas, trädgårdarbete, ångest och löpning. Och sedan Rock band.

Och då gjorde jag en fantastisk upptäckt (som säkert alla nöjes- och spelskribenter redan ältat, men vafan): dom censurerar låttexter!!

I ”You oughta know” är vissa dirty words ersatta av – INGENTING.

Alltså inget FUCK. Och inget go DOWN. Utan bara ”are you thinking of me when you her”. Och ”would she go on you in the theatre”.

Fucking fantastique, I´d say. Det kändes som århundradets konspiration. Lätt. Jag blev så uppspelt av den här upptäckten att jag var tvungen att berätta för hela familjen. Inklusive 10-åringen. Som därmed lärde sig lite fler dirty words.