Vinden letar sig innanför jackan. Det gnisslar vid varje tramp. Solen står högt på himlen. Då och då skyms den av lätta moln. Nu är det sommar på riktigt.

Jag far fram. Från Enskede Gård och hemåt. Förbi söndagsflanörer, hundrastare och mammor och pappor med barnvagnar. Från lurarna strömmar Montt Mardié. Det susar i lövverken ovanför huvudet. Och jag känner hur mycket jag älskar allt det här. Att det är varmt. Att jag är ledig. Att jag har hunnit dricka mitt morgonkaffe på ett mysigt fik. Att det är söndag. En hel dag utan några planer utom att vara just här där jag är. I nuet. På en cykel på väg mot nya mål.

I morgon är det måndag igen. Då syns vi – här på Wendela!    

Här har vi två riktigt rika män. Bill Gates och Warren Buffet.
Nu har dom kommit på att snuskigt rika människor ska dela med sig. I en kampanj uppmanar de andra miljardärer att skänka hälften av sina förmögeheter till välgörenhet.

Och fyra täta familjer har redan hakat på.
Jag jag vet att Gates inte bara är riddare av brittiska imperiet utan också humanist till den grad att Wikipedia beskriver honom med epiteten ”datorpionjär och filantrop”.

Men nu har jag kommit på varför.
Alltså varför dom vill skänka bort.
Jo, välgörenhet, det är sånt som de rika människors partners ägnar sig åt. Det har jag nämligen sett i filmen Bröllopsfotografen där det rika aset i Johannes Brosts skepnad skickar en bulvan att stödköpa frugans hötorgskonst.

Men Gates är lurig. Mycket listigare för överdrivet välbeställda att skänka stålarna till välgörenhet. Då kommer pengarna lite på omväg deras fruar och/eller äkta män till godo och håller dem sysselsatta.

Filantropiskt va?

… mot en kväll med de här brudarna…?

Titti och Mira blev inspirerade av balettnumret. 

En kväll på webbens nyhetsdesk. Man måste kalibrera om sig, känna in subtila nyanser.
Skojar Mira när hon säger att Malin har paxat pianisten så att Titti får ta klarinettisten?

– Det finns inget subtilt här. Det är bara…! säger Mira och illustrerar ett yxhugg med armen.

På andra sidan en whiteboard sitter papprets nyhetsdesk och filar på morgondagens tidning.
Ibland kommer det små kommandorop:

– Kan någon svara i ettan!!!!

Då lyfter jag luren och säger Aftonbladet, Helena Utter så att mina kollegor slipper höra det enerverande blippandet från tipstelefonen för idag känner jag mig som någon. Lite ospecificerat sådär.
Det är pangpang nånstans, ett vattengym som står i lågor nånannanstans.
Jag skriver små gula post it-lappar som jag sedan slänger.

Kommando: Victoria & Daniel.

Gissa glassarna!

Idag är sista dagen som vi jobbar ihop i vår oslagbara trojka – på ett litet tag, ska tilläggas. Det är sorgligt men det kommer nyhetsvikariat, semesterar och diverse emellan och vi får helt enkelt hålla kontakten via… blogg. Förstås.

Denna speciella dag uppmärksammades hur som helst på det bästa av sätt när det plötsligt pep till i mobilen. Glassogram via sms från Korvaspappan och Korvasvikarien! Teknikens under; sms och glass och tankar i ett. Det gör en glad.

Det här gör en också glad, så det får vara en hälsning till Korvasfamiljen med mycket kärlek från Wendela.

När livet är jobbigt, så där riktigt jävla jobbigt, då måste man vrida tankarna.
Detta pratade vi också om på lunchen idag, innan vi fick mat och började diskutera könsorgan i folkdräkter.
Och min fina kollega berättade om sin vän som sa till henne:

– Men så där funkar det inte. Det står inte nån i kulisserna och tittar på dig och tänker ”japp, nu är hon värd en belöning för att hon slitit hårt och haft det jobbigt”.

Det där tänker jag på ofta. Ingen lovade mig en enda lång barnvagnspromenad och ett hav av caffe latte när jag fick mitt andra barn. Det finns ingen utfästelse att när man gjort sig omaket att klämma ut ett barn så belönas man med ett års bekymmersfritt umgänge med bebis, familj och vänner.
Död, sjukdomar, olycka drabbar faktiskt både fattig och rik, gammal och ung.

Ändå känner man sig sjukt blåst när man blir blåst på något som ingen ändå nånsin lovat.

Är det luthersk moral – att vi ska bli belönade i slutändan? Eller bara ett väldigt positivt tänkande; ”det kommer säkert något bra så småningom”? Någon idé om att det finns en himmelsk rättvisa som ser till att lyckan är lika för alla – bara väldigt ojämnt utsmetad över livet…?

Kanske ändå en tröst. För precis som att det händer riktigt dåliga saker så händer det också riktigt bra saker.

Plötsligt händer det. Ni vet…

Möte med Aftonbladets genier. Hur hamnade jag där? Men så förstår jag inte heller något av griddar och grejer. Olika puffgrupper, där är jag hjälpligt med. Men 17-artiklar!? Det är nytt.

Now we´re talking, tänker jag när de börjar diskutera slöjfritt eller med slöja på lördag.

Men nånting säger mig att även om detta handlar om bröllopet, så handlar det ändå inte om bröllopet.

Nu finns en ny möjlighet. Att Victoria brudöverlämnas halvvägs istället för framme vid altaret.

Om detta tycker prästen och teologie doktorn som uttalar sig i artikeln inte. Och läsarna tycker att antingen eller: Antingen ska pappsen följa henne – eller så ska hon gå med fästmannen hela vägen.

Men se det så här: Om utgångsläget är att kungen ska forsla henne hela vägen till altaret så är det ändå som ett fall framåt för ett kungahus i tiden att kronprinsessan går åtminstone halva vägen med Danne.

Dessutom är det en fin illustration av Landet Lagom. Och nu kan man ju inte tycka att det räcker med lagom mycket jämställdhet i en demokrati.

Men lagom är ändå bra. Bättre än ingenting alls.