Från crêperi via Grönan till Skansen kom vi in på ämnet folkdräkter.
Manliga folkdräktsbärare kan faktiskt vara lite heta, tyckte någon i lunchsällskapet.
– Men det kan se konstigt ut mellan benen, säger Emma. Om den hamnar på fel sida av sömmen.
Sedan kommer vi in på det här med skräddarsydda grejer. I England frågar skräddaren diskret ”on which side do you dress, sir?”.
– Men, säger jag som nyligen diskuterat ämnet, vem har en så lång så att man behöver ha hela ena byxbenet bredare?
– Jodå, det finns. Det har jag sett, säger Sara.

Det kan vara en fråga om kalsonger och längder. Vad vet vi? Någon som vet något om hur man bär sitt organ i en folkdräkt eller i skräddarsydda byxor?

Lina och Maja-Stina tittar på Kissies blogg.
– Blåser hon bubblor eller?
– Nej, det är hennes läppar. 

Mot lunch. Sara, till vänster, i designerkappa och… löparskor. 

Ni vet ju hur mycket handgemäng, köpslående och hetsande vi ägnat oss åt med anledning av våra redaktionsbilder.

Nu har vi äntligen fått en som vi kan enas om. Lagom till att Helena lånas ut till Nyheter och diverse semestrar drar igång, men ändå. Finn ett rätt nedan!

Men i resten av landet använder vi främst bänkar att sitta på. 

Helena är världens bästa reporter. Hon sitter där, ihopkurad och tvärfokuserad med sitt headset tvärs över huvudet och drar och sliter obekväma sanningar ur munkavlebelagda människor som pratar runt ämnet eller lägger på luren.

”Nu vill jag inte gå på det där mötet längre, jag måste stanna och skipa rättvisa”, säger hon och trycker igång telefonen igen: ”Okej, you’re my last hope”. 

Jag blir så stolt.

Mitt bidrag var genialiskt, tyckte jag nog. En mobil skrivarstuga, en inspirationsmobil. Och jag ÄR lite bitter faktiskt, men jag låter mig inte lamslås av detta utan håller som bäst på att spara ihop till en egen liten husbuss av 80-talsmodell.

Har vi några sponsorer? Mejla mig.

(Ja, jag vet att det heter skrivarstuga med det gick fort och jag var överkreativ och gjorde en pdf ristad i sten. Skrivastuga funkar också.)

Det delades ut stipendier här för veckan.
Bok-Cessan och jag hade redan intecknat pengarna, vi hade high fivat varandra uppe i matsalen några veckor tidigare.
En enig stipendienämnd skulle tilldela oss rubbet.
Trodde vi.

Vi hade nämligen kommit på världens bästa idé: en LITTERÄR RESA.

Nu tror ni kanske att vi skulle resa i Lubbe Nordströms spår genom Lort-Sverige eller ragla runt i S:t Petersburg som Raskolnikov.

 Men nix, vi skulle åka till Teneriffa – som huvudpersonen Bitterfittan.

Jäklar vad vi blev upprymda när vi kom på det!
Det var då Bok-Cessan slängde upp näven för en high five.

Vi skickade in ansökan och ibland sa Bok-C att ”vi får ta en lunch och diskutera vår resa snart”. Men när dagen kom insåg jag att ingen i stipendienämnden kollat så att vi var på plats just den här dagen.
Och nä, det blev ingen Bitterfitte-resa för oss.

 Å andra sidan – det kanske var en välgärning.
Tänk om SOO hade stått där med micken och läst upp våra namn och att vi får pengar för att resa i BITTERFITTANS spår. Och så skulle man trippa fram där mellan de hårda brudarna på nyhetsredaktionen och killarna på sporten som inte vet att Bitterfittan är en ROMAN av Maria Sveland och därför tro att vi är två VANSINNIGA kvinnor i våra mest vansinniga åldrar.

Jeeeezus.

Vi kanske ska tacka stipendienämnden att vi slapp detta.
Världen är kanske inte redo för våra absurditeter.

 Och nä. Vi e inte bittra.

PS. Bilden till höger är ett MONTAGE.

Nu ska onödiga postfack bort.

Somliga medarbetare har därför fått ett sånt här meddelande.

Nu är vi några glada som undrar: hur ska postfackslösa få ett exemplar av kexchoklad när det vankas?

… rubriken på Helenas inlägg om semesterscheman ger helt olika vibbar beroende på vilken annons som hamnar över.