Tjuvlyssnat klockan 14.35:

”Söndag morgon, ja, en bred och en pilram, då flyttar jag den och så har jag fem puffar. Då kör vi. Ja SÅ gör jag, och då behöver jag en till, och sådär – är vi klara nu? Jaa det är vi. Bra!”

Annika är så söt när hon planerar helgen och har ett långt, strukturerande samtal. Alldeles för sig själv.

Förra gången skulle vi se ut som de hårda brudarna i Runaways. (Lina och Annika visste inte ens vet vilka de var, men jag och bok-Cessan var entusiastiska.) Men det blev… tja… freakshow.

Nya Chefen har haft som stående mötespunkt att vi måste byta bloggbild.

Och idag var det dags. Dagen till ära hade vi glömt att vi skulle plåtas. Så det fick bli som det blev. Utan åthävor. Kanske bäst så. Vi får se.

Efteråt var vi i alla fall lättade:

Tidigare i veckan.
T: –  Det är alltid två tummar på inläggen, det är för att ni själva sitter och tummar…
Jag: – Mäh! E de ju inte! Kolla här är tre…!
T: – Ja, två eller tre är det alltid.
Jag: – Är det ju inte!
T: – Tre tummar, två om Anna är iväg på nåt möte…
Jag: – Viiisst!
T: – Ni har säkert förinställd på två tummar!

Idag.
T: – Ska du hem till Lina?
Annika: – Jajemän. Jag har till och med bakat!
T: – Har du BAKAT?
Jag: – Läser du inte bloggen?!
T: – Nej, jag är så trött på era två tummar.

Sen springer han iväg. Och vi efter med iphonen.

Kom igen nu, folks!

Tumma oss nu!

Här springer han iväg. Efter att ha kastat en brandfackla över axeln.

Huxflux har jag skrivit en artikel (till imorgon) där ordet LIVSPUSSEL ingår. I ett citat. Men jag valde ju att ta med det.

Det ordet har liksom ätit sig in i språket.

På ett sätt är det ett bra ord. Det är ju ett jäkla pusslande, många bitar som ska på plats.

Men många gillar inte ordet.

Varför inte? För att det är SÅ 2006?
Eller för att det känns Filippa Reinfeldt?
Eller kanske låter det för enkelt. Som att det SKA gå att få ihop det, bara man är tillräckligt skärpt och ihärdig.
Ordet antyder ju att det finns en enda riktig lösning, bara man får allt på rätt plats.

Och det är ju en läskig tanke – för alla oss som famlar runt och tycker att vi får liksom ingen ordning på våra liv. Man vill ju gärna se livet som något komplext, som mystik, som villervalla, som något vilt man både försöker tämja och ödmjukt resignerar inför.

Men tänk om det är så. Tänk om det är Ikea. Tänk om det finns ett enda sätt att få ihop hela skiten.

Och att man bara fått för mycket himmel eller hav på sina pusselbitar.

Eller att det saknades en bit i asken. Eller slank med en felaktig bit.

Ett fabriksfel, helt enkelt.

Till vem ringer man då och reklamerar?
Filippa Reinfeldt?

What´s missing? En hushållsnära tjänst? En personlig assistent? En ny hårfärg? Eller något helt annat?

Om det inte hade varit fel så hade det nästan varit poetiskt.

Allra du. Allra du!

Men som sagt. Fel.

Från trendiga Stockholms innerstad till skogarna vid polcirkeln – i Sverige gör alla män det.
Tar pappaledigt.

I International Herald Tribunes artikelserie The Female Factor har turen kommit till Sverige.

Och här häpnar skribenten över ett land där det inte längre är ufo-varning på en man som stannar hemma med sina barn.

Även om det visst påpekas att kvinnorna tar den absoluta största delen av föräldraledigheten etc så låter det ändå som Uthopia:
– Ett land med en finansminister som har tofs och kallar sig feminist. (vad som nu är bra med tofsen…?)
– Män med jaktgeväret i ena handen och ungen i den andra (låter iofs livsfarligt om ni frågar mig!).
– Unga pappor på kreativa, bohemiska Södermalm som strosar med barnvagn.
– Och pappakämpen Carlos Rojas som upptäckt den sista striden: män måste också börja klippa barnens naglar.

Detta kanske inte är något som otåliga radikaler yvs över.

Men läsvärt. 

 Annika har provbakat hallongrottor. Hon kan inte hålla sig till receptet utan måste fristajla hela tiden.

Men det blev otroligt gott ändå.

Ikväll ska hon baka nya. För imorgon smäller det.

Detta borde vara dagens stora snackis: Solna Surdeg.

Jag menar vad är det, Solna Surdeg?

Har Magnus Hedman sett för mycket filmer med brottslingar som bakar bröd med sågar och filar i och smugglar in på fängelset.
Eller lyssnat på gamlingar som gömmer pengar i madrassen.
Och tänkt: ”Ja nu är det ju 2010 och vad gör en modärn man då om inte bakar surdeg. Ja! Där här jag det, jag sätter en JÄTTESURDEG, större än hela jäkla Råsunda, lägger in alla miljonerna och ju mer den jäser desto mindre syns pengarna!!! Me genius!”

Annars vet jag inte.

Dessutom är det något sött i den här lappen. Man trodde ju att rika människor hade en kader revisorer och bankmän och -kvinnor till sin hjälp, kanske en krypterad databas där de loggar in och ser över sina tillgångar.
Inte att de hade handskrivna lappar!

Men nu vet vi inte sanningen. Det kan vara lite spån från en sen natt också. 

Eller vid något annat.

Vi tvingar oss ner och bort för att komma ur magnetfältet som vill dra oss tillbaka till festiviteterna på plan 9.

Vi har saker som väntar på oss. Ett hem att städa inför nästa fest. Eller – som i mitt fall – två barn som växer upp och står i.

Vet ni, att livet är för jäkla kort.

Jag tittar på filerna på datorns skrivbord. Jag använder nästan aldrig den här datorn numera. Men när jag loggar in ser jag mina utströdda, slumpvis kvarglömda filer. En bylinebild. En semesterbild på mig och min dotter. En bild på kollegor på en kurs i maj 2008. Noterna till Hugger i sten. Två mp3or – Hon gör mig galen och Behind Blue Eyes – som någon skickade till mig för snart två år sedan.

Det finns för mycket bra i livet och bara för att det finns för mycket bra så blir det summasummarum skit.