Detta är faktiskt sant: Vi sitter på allvar och pratar om hur man pratar med läsare.

Man gör det oftast mejlledes nuförtiden.

Men vilka bokstäver får man och vilka bokstäver skickar man?

Tricky. Men Anna vet ett och annat om detta.

– Här kommer Peo, honom kan du blogga om.

Peo viker sig dubbel. Inte av skratt.

Först:

– Du måste blogga mera!
– Men jag har ju ingenting att blogga om!
– Sluta skriva i tidningen och blogga mer!

Sedan:

– Du, Utter, jag gillar inte att du sitter med telefonen i kameraläge.
– Nä… Hä…

Mejlen bara tystnade. Gissa varför? Jo, det är pub på taket.

Nu ringde Cessan och frågade var jag är.

– Sitter och jobbar. Så jävla skönt när ni inte är här, säger jag.

– Sitter och jobbar?!?!? Moahahaaa!

Nu har dom börjat släppa ut studenterna. I lagom stora doser. Först kommer fyra.

– Det kommer verkligen på allvar bara fyra personer! säger Lina.

– Det kanske är obs-klassen, säger jag.

– Typ ”med mycket välvilja godkända”…

Sen kommer det massa mer. Och pukor och trumpeter. Och champagnesprut.

I själva verket kan det vara framtidens stjärnkockar som kommer ut här. ”Well done, Stekarn” står det på ett av plakaten. 

– Jobbar inte ni? säger sonens klassföreståndare och låter blicken svepa längs klassrummets väggar där det står kanske 40 föräldrar uppradade. Och en och annan kusin och morfar.

Nej. Det gör vi inte. För vi har sedan klockan 10 stått på skolgården och lyssnat på förskoleklassernas sång, mellan- och högstadiekörerna, rektorns tal, stipendieutdelning, elevrådsordförandes tal och föräldraföreningsordförandens tal… Puh… Och ändå har jag säkert glömt något.

Och så har vi sjungit Den blomstertid och även om allt annat var icke-konfessionellt så smög det sig minsann in ett litet Gud där, jag sjöng det själv.

Det hela avslutas med en parad där förskoleklassernas elever tågar ut hand i hand med niondeklassarna.

Sedan samlas alla i sina klassrum. Tack och hej och trevlig sommar.

Och sen kan man åka till jobbet.

Wendelaredaktionens placering bjuder på utsikt mot en gymnasieskola belägen på andra sidan Arenavägen.

Just nu är den smyckad med blåa och gula ballonger. En strid ström av ungdomar i fina vita mössor rör sig mot skolan. Lite rödmosiga i ansiktet efter en förmodad champangefrukost är de. Men glada. Så in i norden glada. De tar studenten.

Jag kommer ihåg min egen student. En av de bästa dagarna i mitt liv – trots att det har gått ganska många år sedan dess. Den frihetskänsla, blandad med en smula vemod, som jag kände då är svår att slå. Världen låg framför mina fötter. Det var bara att kasta sig ut.

Kastet ledde ända till en sunkiglägenhet i Willesden Green utanför London. Och ett jobb som rullskridskobud med alldeles för dåligt betalt. Kladdkaka till lunch och röd vin och brieost på kvällarna. Kalla nätter och en dusch som bara droppade ut vatten.

En annan lägenhet. Inte bättre den. Men ett trasigt fönster där det blåste in svinkall luft mitt i vintern. Ett badkar bakom en skärm mitt i köket. Utan duschslang med en liten provisorisk hink som man fick använda för att hälla vatten över sig. Och gamla slitna heltäckningsmattor.

Men ändå… Jag var vuxen och klarade mig själv! Det var en fantastiskt känsla.

På okänd mark idag. Hängt med Ted, Maria, Jocke och resten av nyhetsgänget sedan arla morgonstund.

Plätten aka Siri är som ni redan vet vår nyaste värvning till redaktionen. Vad ni inte vet är att hennes mamma, ordföranden, är vansinnesvass på chokladbollar och att hennes far kallas Pannkakskungen av en god anledning. Och att jag just nu är ytterst mätt och glad. 

Vi pratade om den här mannen i morse. Hur han som ett litet undantag fick spela Bad irresistible guy i Bridget Jones dagbok, men i övrigt mest åker på förvirrat kärlekskranka roller (med påtagliga Stig-Helmer-influenser) som oftast finner lyckan i slutet.

Men i Love actually är han underbar (dansen!) och i Music and lyrics är han.. ja, se själva.

Jaha, nähä. Det blev en Hugh Grant-hyllning mitt på blanka tisdagen.