Idag var det sommarbuffé som Elsa hade ställt till med. Det var i alla fall hon som kallat till den.
Och det var dignande fat med sallader och kallskuret.
I ett av de andra rummen satt koncernledningen. Till dem fanns en gryta pasta carbonara.
Men häpp! Plötsligt står vd:n vid vår buffé.
Och sedan kommer chefredaktören.
Elsa bankar på glasrutan.
– Inte laxen! hojtar Lena (formerly known as Chefen eller Gamla Chefen).
Pixling är ett användbart verktyg. Det kan hjälpa oss att skriva om människor vars historia eller livsöde gör att de inte vill/kan synas på bild. Det kan skydda människor i utsatta situationer och värna om deras integritet.
Och ibland, som nedan, kan det användas för att skapa mystik och locka till klick och läsning. Visst blir man nyfiken! VEM är det som döljer sig där? VEM är den största av alla figurer? MÅSTE klicka!
Förlagschefen Ann-Marie Skarp, och hennes miljonsäljande författarmake, hade författarmingel i stockholmsvåningen. Här är Nya Chefens (Pernillas) rapport:
Kvällens trevligaste i minglet: Marianne Rundström från Svts Gomorron Sverige var ett solsken i vardagsrummet. (Hon lär få använda all sin journalistiska briljans för att hitta något nytt bröllopsrelaterat att prata om varje morgon, 12 dagar i rad, framför Slottet.)
Kvällens dyrgripar: Vi sneglade uppåt Zorn och Peter Dahl på väggarna.
Kvällens dryck: Bubbel, så klart. Alkoholfri cider för de som körde.
Kvällens värdinna: Förlagschefen Ann-Marie Skarp stod posterad vid dörren och kramade om alla och envar. Den familjära stämningen kom på ett bräde.
Kvällens roligaste: Guillou är anekdot-kung, det måste erkännas.
Kvällens mest färggranna: Martina Haag var en målarlåda (brandrött hår! fyrverkeriklänning!). En söt målarlåda, men en målarlåda.
Kvällens mest otippade: Caroline af Ugglas (visserligen bokaktuell på Pirat i höst, men ändå) tog gummistövlarna in i salongen.
Kvällens han-höll-till-i-köket: Advokaten Peter Althin intog platsen nära köksfläkten.
/Pernilla aka Nya Chefen
Två vackra damer på väg hem till Guillou.
Nya Chefen aka Pernilla – för dagen i nytt Portobello Road-fynd – och bokredaktören Cecilia ska mingla hemma hos Jan Guillou och hans fru.
Nya Chefen säger att hon inte hämtat sig sedan hon var där förrförra året. Och nämner något om flygande champagnekorkar, tavlor, nedsänkta badkar…
Jag kommer tänka på Alex Schulmans roliga krönika från i december. Nu undrar jag mest av allt: kommer Alex att vara där?
Pernilla och Cecilia avböjer att gästblogga för Wendelabloggen. Så jag kommer inte få veta. Förrän tidigast imorgon.
Detta är det charmigaste stockholmarna vet.
Södermalm.
Sööööder.
Olika redaktioner gör olika saker.
Allt om Stockholm afterworkar på ett city-smart och urbant sätt.
De frejdiga typerna borta på nöjesredaktionen sitter i en skinnsoffa och spelar Green day- Rock band.
Och när 2/3-Wendelaredaktion förfestade i lördags så hände det på en uteservering med utsikt över busstorget i Alvik. (Note to icke-innerstadsmensch: Det ligger väster om Kungsholmen, utanför biltullarna.)
Sedan efterfestade vi halvliggande i en soffa på Imperiet.
– Ni kan ju inte komma från Södermalm! hojtade en kille.
Det hade han ju rätt i. Men det kändes inte som en komplimang.
Ett tag trodde vi att en ytterligare en kollega skulle ansluta till oss.
Men det verkar ha hakat upp sig på vägen.
Det var nåt med vakterna.
Oh, vilket party!
Ordförande bjöd på ett sjudundrande kalas.
Det blev lite som en smygstart på LOVE.
Alla var genialiska och vackra.
Det var så där så att man inte ville att kvällen skulle ta slut.
Och det höll den på att inte göra.
Det ryker och pustar – frustar– från Wendelaredaktionens hörn på Aftonbladet. Det pågår hög tankeverksamhet så här på fredagseftermiddagen! Lina och Helena tänker så det knakar. De sista timmarna innan det är dags för helg…
Vi har tänkt och tänkt. Funderat. Gjort upp storslagna planer. Nästa vecka väntar massor med bra artiklar på sajten. Glöm inte att hålla koll!
Alla tiders, som min faster skulle ha sagt. Bara ben och sommarbuffé på terassen. Titta på Monica! Vad glad hon är.
Det kommer ut fem personer och vecklar ut ett vitt tygtstycke på marken på andra sidan Arenavägen. Precis intill det där spåret där man aldrig sett spåret av något tåg.
Hur tänker dom nu?
Hade det varit sjuttiotal hade dom väl tagit fram en sprayflaska och skrivit KROSSA KAPITALISMEN.
Hade det varit åttiotal hade de smörjt in sig i Hawaiian Tropic och pressat.
Hade det varit nittiotal hade de reclaimat trottoaren.
Men nu, jag vet inte. Vi får se.
