Vi halvdagskonfererade igår. Eftersom slutet på kvällen var lite oklart på förhand hade många av oss dragit på en ett-snäpp-finare-än-vardags-topp och förberett oss på en eventuell öl efteråt.

Jag kom hem klockan nitton och tjugotre så nu var det ju inga stora avslöjanden eller spännande festhistorier jag skulle förtälja i det här blogginlägget. Däremot måste jag ta upp en annan sak jag kom att tänka på när jag krängde på mig den halvtransparenta toppen under två stickade tröjor:

I lördags var jag tillsammans med min goda vän och vapendragare i ett stort och fint förortscentrum för att leta födelsedagspresent åt en tredje fin och nyligen åldrad vän. Vi spanade med ena ögat efter fina presenter, och med det andra efter 149-kronorsplagg som vi eventuellt skulle kunna köpa åt oss själva och bära på kvällens kalas.

Men vi tog oss själva på bar gärning, skulle man kunna säga. Alla dessa plagg som man köpt en lördagseftermiddag, ofta på rea eller bara i största allmänhet billiga, med motiveringen ”jag måste ha något att ha på mig i kväll”. Handen på hjärtat – har man någonsin använt dem igen? De är fina den kvällen, för att de är nya, men redan dagen efter känns de förbrukade och man synar den billiga paljettbeklädnaden och frågar sig själv ”hur tänkte jag nu?”.

Otroligt omiljövänligt, oekonomiskt och onödigt.

Lösning: Missmatcha och tvångsanvänd. Hela den här veckan har jag därför, med mer eller mindre lyckat resultat, burit gamla jag-måste-ha-något-att-ha-på-mig-i-kväll-toppar och kjolar som återuppstått efter månader i garerobens mörkaste vrå.

Och igår fick jag fyra, FYRA, komplimanger för min gamla partytransparenta 2006:a. Med gott samvete kunde jag se förvånad ut och svara;

– Äsch, den här gamla trasan.

Ännu ett plus med tvångsåteranvändningsmetoden: Ni slipper brottas om samma plagg. (Foto: Colourbox)

Halvdags avspark. Det var 2.0 av det mesta, processer och prioriteringar. Stapeldiagram och visioner. Jag insåg att jag missat tekniske chefens traditionella årskrönika. Väntar tills den kommer i pocket. Och nu mingel och cluster. 

Det är något slags dubbelgångarfest på Facebook.
Int jag vet var det kommer ifrån.
Men det var kul med kollegan som fått höra att han var lik Oscar Wilde, Tony Zoulias och – under sin page-period – Per Gessle. Sicket gäng.

Själv ser jag så opersonlig ut så jag kan sammanblandas med valfri människa.
Jag har t ex haft chansen att leka smart webbutvecklar-tjej och webbfeature-chef här på jobbet genom åren.
Men jag har låtit möjligheterna gå mig förbi.

Och i Solna centrum år 2000, slank jag in på biograf Skytten för att lyssna på Anna Mannheimer. Jag hade en barnvagn med en nyföding parkerad utanför och ställde mig innanför dörröppningen.
Men Anna M var försenad på grund av trassel med tåget från Göteborg och arrangörskvinnorna stod just och uppehöll publiken.
– Men nu tror jag bestämt att Anna har kommit…? säger tanten och tittar på mig.
Jag ser alla huvuden vridas mot mig och jag skakar ivrigt på huvudet och gör en sån där skära-av-sig-halsen-gest.

Men – tänk om jag bara gått upp på scen och lekt Anna Mannheimer!

Jag har rätt dialekt och vid den tiden samma frisyr (eller brist på). Publiken hade bara trott att hon hade en dålig dag.
Och sedan när The Real Anna M kom, skulle jag bara säga:
– Eh.. Ursäkta, men jag måste faktiskt gå nu. Jag har en bebis som väntar på mig här utanför.
Och Anna skulle ha sagt:
– Don´t go, du kan bli min stand in i Stockholm. Så kan jag jobba dubbelt.

Ah, det hade kunnat vara något.
Jag hade tagit huvudstadens galor och premiärer medan Anna ostört kunnat jobba och leva i Gbg.
Det hade varit win-win. Eller win-lose, vem vet? 

Nya tider på Wendela-redaktionen.
Anna och Chefen har nya jobb. Och vi lever nu ihop med Bonus-redaktionen som i ett registrerat partnerskap.
Detta betyder nya medarbetare.
Först ut av dessa: Monica Karlstein, 25, som vikarierar som webbredaktör för Wendela OCH reporter för Bonus.

Hur känns det att vara här på Wendela?
– Jättekul.
Hur länge har du varit här?
– Sedan måndag förra veckan. Tanken var att jag skulle vara på Wendela i två dagar och sedan på nöjet. Men nu blir det så att jag ska vara här i en månad. Jag är glad att vara här, det är ämnen som är tacksamma att skriva om.
Vad har du gjort innan du kom hit?
– Jag har varit webbredaktör på landstinget. Och så har jag frilansat för Nacka Värmdö Posten bland annat. För några år sedan gjorde jag en EMU-bilaga åt DN och intervjuade bland annat Birgitta Ohlsson, men hon såg inte ut så där i håret då.
Nä, haha, det var dagens samtalsämne, hennes vilda frisyr. Men har du pluggat journalistik?
– Jag har läst statsvetenskap och journalistik. Och den praktiska delen av journalistikutbildningen gjorde jag på Hawaii.
Hawaii!?
– Ja. Visst. Jag ville surfa och så. Uppleva naturen, dykningen. Och det var ett perfekt sätt att finansiera uppehället där genom att plugga.
Är du en adrenaline junkie?
– Ehhh… (lång paus). Ja. Det får jag väl säga att jag är. När jag var tillbaka på Hawaii försökte jag få upp pappa i en minihelikopter utan sidoväggar men det gick inte så jag fick göra det själv.
Vad har du gjort mer?
– Dykt med hajar på Hawaii. Dykt i Thailand. Hoppat fallskärm.
Vad träffade du din kille?
– På en fjällresa.
Eh, typ, extreme skiing då?
– Nej, det var en vanlig Luciahelg…
Offpist?!
– Nja..
På after skin!?
– Haha, nja, vi hamnade typ grannar.
Vad är drömjobbet då?
– Det är väl resereportage. Så jag kan kombinera jobbet med mitt största nöje, att resa.

Hej hej Monica, hej på dig Monica. Och välkommen till oss!

Detta har vi kunnat titta på i en, två, tre, fyra, fem, sex, sju veckor eller nåt medan vi äter i personalmatsalen.
Vackrare än vyn över Slakthusområdet, I´d say.
Någon har lämnat sina spår.
– Ett rådjur? säger jag.
– En rökare, säger Lina.
Ståplats för man förmoda. Smoking is not so hot. 

Det är lite fånigt att gå omkring overdressed på jobbet.
Särskilt som Lina tagit av sig paljettjackan och Chefen egentligen bara prov-hade-på-sig tiaran.
Folk undrar om man ska gå på fest.
– Varje dag en fest! borde man svara.
Istället trasslar man in sig i förklaringar om sista dagen med gänget och blabla.

Men va nu då?
T har kavaj (men vill inte bli fotograferad).
Och Nicklas har kostym och slips.
Har hela Aftonbladet gått bananas?

Vi må missa matsalsfesten i Wendela men vi firar för fulla muggar med finlunch, glitter och ballonger. Vi väljer glädjen, i vanlig ordning, som chefen brukar säga.

Det har varit ett suveränt halvår.
Framgång, kärlek och gapskratt – det är väl vad man kan önska sig av sitt yrkesliv.
Rekordmånga läser oss.
Kärlek från (vissa) läsare, kollegor och chefen.
Och vi har haft så himla kul, vi wendelor, bok-Cecilia och Chefen, runt vår lilla skrivbordsgrupp.

Nu är det dags för förändring.
Förändring för (nästan) alltid med sig något gott.
Och gör det inte det, så har man iaf blivit lite omskakad.
Och omskakning brukar leda till något gott. Såvida vi inte pratar handgriplig omskakning, det kan ju faktiskt seriously damage your health, särskilt om man är en bebis.

Men nu är vi ju ändå vuxna.

Så Lina och jag gläder oss som medlemmar i journalistklubben på Aftonbladet åt att vi får en kanontjej som ordförande (igen, får tilläggas).
Men vi kommer verkligen sakna att få jobba ihop med Anna. 

Samtidigt flyttar Chefen sisådär 50 meter bort för att chefa över några andra.
Och nu skulle man kunna säga något kul om att jävlar va vi ska dansa på bordet.
Men tyvärr kommer vi sakna henne också. På sant.

Dock, det kommer nya tider och nya ansikten. Och förhoppningsvis nya gapskratt.

Och imorgon ska vi glittra. Jäklar vad vi ska glittra!

Det finns en personalmatsal här på Aftonbladet, uppkallad efter oss – Wendela. Eller okej, efter Wendela Hebbe (klicka nu på länken och läs om denna coola kvinna!).

I alla fall. Kolla deras meny för morgondagen. ”El grande pinata buffé!!!”

Sådant väcker drömmer & längtan på Wendela-redaktionen. Vi har ju aldrig försökt dölja vår fixering vid fredagsmyset – Lina brukar börja spisa den där låten typ på tisdagar – så det är klart vi älskar texmex. ¡Ay ay ay!

MEN. Vi kommer att missa den grande buffén. Vi ska nämligen ut och äta finlunch tillsammans, på annat ställe, eftersom det är sista dagen Wendela-redaktionen ser ut om den gör. Mer om det senare.

Nu tänkte jag skriva nåt om att livet är som en pinata. Man slår och slår med en lång pinne och så kommer godis och… äsch, jag får inte riktigt ihop det.

Det här var väl onödigt!!??

Precis när jag skulle plocka åt mig en trekantig macka fick jag för mig att det var dyrt med 29 pix.

Tog en yoghurt och fortsatte leta bränsle inför kvällens box´n´spark-träning.
Och sedan var butiken nästan slut.

Det enda som fanns kvar var godishyllorna.
De med det starka magnetfältet runt sig.