I gallerian som vi blickar ut över när vi jobbar finns en stor butik som säljer manskläder; vi brukar kalla den för mansbutiken helt enkelt.

I mansbutikens fönster har jag noterat ett nytt plagg, som jag faktiskt inte har sett förut: en mockasin för vuxna män. En mansmockasin, helt enkelt. De skyltas som ”cozy shoes” men mig lurar de inte – jag gick på lekis på 70-talet och känner igen en mockasin när jag ser en.

Gudarna ska veta att det här inte är någon modeblogg men mansmockasinen gör mig lite tveksam. Är det dessa som svenska män ska tassa runt i våren 2010? Vad ska de ha till? Jeans? Eller mjukisbyxor? Eller ska det vara en brutal stilkrock – chinos?

Är du sugen kan de bli dina för 395 kronor.

Vi säger hej till fem miljoner unika besökare!!!

Vi trodde att vi skulle göra jubelbilden komplett, Lina, T och jag.
Frågan är om vi ens syns.
Men det är tanken som räknas trots allt. 

Vi gör ett experiment. Sex godisbitar ligger på Cecilia skrivbord. Lång historia – de är iaf till Cecilia. Men också ett test av den emotionella intelligensen hos våra kollegor.

Det hela började i fredags.

Nyhetschef Robban t ex är sjukt sugen på den salta skallen. Dreglar praktiskt taget över C:s bord. Men han klarar det.
Självklart. Han är en god människa.

Sedan kommer en pappersreporter med händerna i byxfickorna släntrande.
– Och hur har vi det borta i högprestigehörnet? hojtar han.
Chefen och Anna svarar något, som alltid glada och trevliga.
– Är ni så jävla dumma så ni inte hör ironin?! undrar pappersreportern.

Sen tar han en godisbit från Cecilias bord.
En chokladöverdragen skumbanan.
MOAHAHAHAAAA!!!!

Idag måndag får vi se om det finns fler såna bland oss.
Vilket jag starkt betvivlar.

Och resultatet: FEM BITAR KVAR!

Plötsligt händer det.
Jag upptäcker en finn-liknande grej på hakan. När några slinker av på plan 6 lutar jag mig fram mot hisspegeln och klämmer lite.
Först när hissen stannar på plan 7 inser jag: jag är inte ensam i hissen.

Jag har helt enkelt vänt ryggen åt två personer.
Som om de inte fanns.
SOM OM DE INTE FANNS.

– Vet ni vad? säger jag efter träning och lunch. Vet ni vad jag gjorde idag?
Jag bekänner att jag klämde finne i hissen. Dom skrattar.
– Men vet ni vad det värsta är? Vet ni vad DET VÄRSTA är? säger jag.
Och så berättar jag om människorna i hissen.
– Blogga inte om det här! ropar Lina.

Det kändes som en kanonidé i måndags på vårt redaktionsmöte.
Igår kändes det okej, dock mindre ju längre dagen led.
I morse var det en katastrof:
Jag skulle träffa en expert på daytime dating, en pick up-artist, en dagsljuscasanova.
BRRR.

– Vi ses – kanske – sen, sa jag när jag som ett lamm på väg till slakt lämnade redaktionen.

Nu känns det bara BRRR för att det är fucking freezing i Stockholm.
– Everybody here keeps going on about how cold it is, I thought you guys were used to it, säger casanovan när vi ses i baren på Anglais.
– But you know, sometimes it’s summer here, säger jag.

Jo, för han var ju självklart supertrevlig. What else.
Och vädret funkar alltid som öppningsreplik.
Han skulle dock behöva jobba på sitt handslag.
Det var lite slappt.

På lördag kan ni läsa hans bästa tips här på sajten – vare sig ni letar efter en fru eller ett ligg mitt på blanka dagen.

Glöm inte den gyllene scarfen när ni raggar på dagen.

Det är något med sporten.
– Nu påpekar dom att dom minsann har större aktivitet på sin blogg än vi har på vår, säger Lina på morgonen.
– Vadå, har dom startat en redaktionsblogg?! säger jag.
– Nä, men dom har ju Silly season, säger Lina.
– Jaaa ja, den, ja! säger jag.
Inom parentes sagt 2010 års kometblogg. Hittills.
– Men dom har ju något att skriva om! säger Anna.

Och som dom skriver. Oj, oj. Här händer det grejer. Riktigt silly grejer.

Sedan, efter lunch, skrattar dom. Igen. Lossar av sina salvor, den ena efter den andra.

– Blogga! hojtar Anna.

Ja, vad ska man säga?
Skratta ni. Snart slår TRANSFERFÖNSTRET igen. Tjoff.

Aftonbladet ska bli ett mer miljövänligt företag, vilket vi förstås applåderar.

Som ett led i detta har man (vi? någon? vem?) bestämt att vi inte längre ska ha några engångsmuggar utan bara flergångs-; porslinsmuggar som köpts in och ställts ut i de olika pentryn som finns här.

Det betyder alltså att efter kaffet så ska man handdiska den mugg man använt, eller åtminstone ställa ner den i diskmaskinen. Och ja, diskmaskinen måste sen sättas igång av någon och den rena disken plockas upp på hyllorna.

Gissa om det funkar. Nej, för ingens mamma jobbar visst här.

Det är inte bara det att alla diskhoar är fulla med äckliga koppar (de flesta tycks ragga rätt på en mugg på måndagen, och använder den sen hela veckan för att inför helgen lämna den med en liten skvätt kaffemedmjölk kvar, som står och gonar till sig över helgen). Dessutom så tycks nio tiondelar av alla muggar ha försvunnit, kommit på drift helt enkelt. På centralredaktionen finns det aldrig några muggar över huvudtaget.

Detta har ledningen noterat, och resolut agerat. I dag kom följande mejl: 

”I avvaktan på att vi förhoppningsvis åter ska få muggar att ha vårt kaffe i, finns nu ett informationsblad som visar hur du själv kan skapa din egen mugg  (av en tidning?) vid kaffeautomaten på centralredaktionen.

Lycka till!”

Alltså, det här är en kreativ arbetsplats men det finns ju gränser.

Vår kreativitet sträckte sig till att ta med sig egna muggar, som aldrig får lämna det egna skrivbordet. Alternativt gå upp till reseredaktionen på plan 6. De har alltid rena muggar.

Vissa morgnar kunde lika gärna ha låtit bli att finnas. Man sover lite för länge, glömmer saker, stressar och är allmänt småirriterad utan anledning. Så kommer man till jobbet och möts av ett gråskaligt men mest svart nyhetsflöde, ibland så hemskt att det är svårt att ta in.

Så jag tänkte försöka skriva något glatt och peppande, för att lysa upp dagen för dig vars morgon lika gärna kunde ha strukit sig själv eller försvunnit i en enda lång försovning. Men så kom jag på vad man behöver då; gåshudsmoment. Ni vet, de där Aftonbladet webb-tv- eller You Tube-klippen som gör att man ryser lite och ler mycket. Alla har ett sådant i rockärmen, det som man klickar fram med orden ”vänta ni måste se det här, det är så fint/härligt/roligt/romantiskt/sjukt/bra.”

Här är ett. Titta på det så får ni ett välbehövligt leende en kall och trist onsdagsmorgon som denna. Och dela gärna med er av era.

Vi hade hyrt skidor och hela klabbet, krängt på oss allt, fixat liftkort, åkt lite.
Sedan var det dags för akut snabblunch; var sin grillad med bröd.

Detta utspelade sig vid den tiden då termometern visade minus 26, stolsliften stod stilla och man fick vara jäkligt glad att man inte satt i den när den stannade. 

Jag betalar, trixar ned plånboken, knör in drickorna i fickorna, på med handskarna, redo för en grillad i varje.
– Bara ketchup, säger jag.
– Den är slut, säger tanten i luckan.
– Va! skriker jag, hjälmdöv och säker på att hon skojar.
– Ketchupen är slut.
– Jaha… Det kanske ni borde sagt innan… Ingen unge vill väl ha korv utan ketchup, säger jag.

Ryktet går i kön, smålänningarna blir arga, en unge lägger sig på marken och grinar.
Jag tar korvarna ändå, pjäxar iväg till sonen som inte vill ha.
Pjäxar tillbaka, kön är upplöst.
– Ge mig flaskan så klämmer jag ut själv, hojtar jag.
Hon pekar på ketchupmojängen som hänger i taket, ruskar på huvet.
Pjäxar till sonen som ruskar på huvet.
Dynamiten håller på att antändas.
Pjäxar tillbaka.
– Ta loss den! hojtar jag inifrån min hjälm och pekar mot mojängen i taket.
Hon ruskar på huvet.
– Då tar du tillbaka den här korven! Och sätter upp en skylt att ketchupen är slut! Och jag ska ha pengarna tillbaka!!!

Det fick jag ju. 25 pix.
När jag några dagar senare vågade mig fram till kiosken hade ketchupleveranserna till Dalarna åter öppnats.
Puh. 

Ketchupen kan ta slut även för den bäste. Och hemma hos mig.

För tre månader sedan hittade jag en skrynklig tusenlapp på gatan. Jag stod länge och tittade mig omkring men såg inga olyckliga människor som såg ut att ha sålt smöret och tappat pengarna. Inte heller lyckades jag urskilja några dolda kameror i trädens lövverk/bilarnas strålkastare/husfasadernas sprickor. Men efter en minuts eftertanke lämnade jag ändå in den.

Glatt hån, blev reaktionen! Statusuppdateringen följdes av några tveksamt gillande tummar och en mängd kommentarer av typen ”Är du galen?”. Men igår, mina vänner, fick jag upprättelse:

.. och kommentaren ”Det här är fan ett knäck! Aftonbladet i morgon!”

Det blev inget tv-klipp, men det blev i alla fall en blogg.

Och en passande klyscha; 2010 blir året där ärlighet lönar sig. Med tusen kronor.