Terri berättar att det är utsett till ett av världens sju livsmysterier: Hur får man ett bord på AG i Stockholm. I paritet med finns Gud.

Och apropå gud. Han var så närvarande i bowlinghallen. Eller var det frånvarande han var. Anna, Lina, Elin och Chefen rullade klot som gudinnor. Av ljuden att döma. OMG-banan kallade vi andra den.

Nåja, vi löste inte AG-mysteriet under den här kvällen heller.

Riddarna runt runda bordet. Malin har en för stor lysnade mössa. Det är dumstruten man får när man slutar jobba med oss. 

Fredagsmys, någon? Vi får mången fin avslappnings-cd skickad till oss här på redaktionen ska ni veta. Vill ni ha en? Första tre mejlen till wendela@aftonbladet.se (glöm inte namn och adress) får lite fredagsmys hem med posten.

Ikväll går Wendela med sällskap ut och äter/bowlar/dansar till gamla chefens ära. Mms-uppdatering, givetvis. 

Idag öppnade sig avgrunden.
Jag trodde världen var ense om att Ernst är en svulstig pekoral på programledare.
Han har liksom gjort medelklassig inredning till stor komik. Som får mig att skratta elakt och samtidigt rysa ända ut i raggen på sockorna.

Men idag öppnade sig avgrunden.
Fyra av fem runt vår skrivbordgrupp GILLAR Ernst. 

Så när vi såg hans nuna på Aftonbladets finfina julbilaga (finns i din tidningskiosk NU!) så var det med kärlek och lättnad de andra pustade:
– Inte en jul utan Ernst.

Anna har dessutom intervjuat Ernst.
– Och när jag frågade vad han ska göra i sommar svarade han: ”Jag ska ödmjukt böja knä inför ogräsen i min trädgård”. Det bara kom, säger Anna.

Sedan försvann de på lunch. Hela bunten. Kanske på väg för att knäböja ödmjukt nånstans, vadvetjag?

Det kanske är färgerna. Ernst har väldigt lite rött hemma, läser jag. Han skulle få ont i huvet av det röda bordellaktiga skenet hos mig. Det skulle ändå inte funka.

Mina kära kollegor kan få knäböja inför ogräset ifred. Dom kan fixa Ernsts stake. Och fundera på om ute och inne vill varandra någonting.
 
Ny studie: Vissa gillar Ernst. Andra gillar Kristofer Lundström. 

Om man jobbar med nätjournalistik, lider av informationsbehov samt äger en Iphone så måste man finnas på Twitter, tänkte jag och registrerade mig. Började följa några andra twittrare på måfå. Har till och med skrapat ihop en tapper liten skara som följer mina sporadiska utrop.

Jag finns på Twitter. Alltså finns jag.

Men jag förstår det inte riktigt.

1) Folk kan omöjligt hinna göra allt de twittrar om för att de twittrar så ofta.

2) Om FB-status främst är ett forum för att kommunicera att man är otroligt lycklig/olycklig/gravid/framgångsrik i Farmville så framstår Twitter mer som en tävling i ironi, underfundighet och bitsk humor. Ingen på Twitter vill veta vad du åt till lunch. Eller, vill man någonsin det förresten, men ni förstår vad jag menar.

3) Förvirring. Retweeta och #avdelningenvärdelöstvetande och meddelande via @den-och-den och jag blir helt matt och loggar in på Facebook i stället.

Kan någon förklara tjusningen med Twitter så är jag evigt tacksam. I gengäld bjuder jag på ett tips: Följ vår singelbloggare Kärlekskrank som sedan någon dag även är twittrare.

Det gör jag, så långt är jag med.

Ett experiment:
Kan man göra något vettigt av grå november?
Kan man få frid mellan första advent och dopparedagen?

Värt ett försök.

Och nu nio klappar närmare Nirvana.

 
App, lapp, sa att jag …? 

Nu pågår jakten på vaccinet.
Historierna florerar om hur man kommer över en shot svininfluensavaccin.
Den ena mer otrolig än den andra.

I Stockholm vaccineras skolbarnen i skolan.
Puh, då var i alla fall den saken avklarad, tänker jag.

Men icke.
Ett av mina barn kom till skolsystern och kände att nej, det fanns inte en chans i världen att hon skulle få sätta den där nålen i hans arm.
Inte hjälpte det att alla klasskamrater lät sig stickas. Det gick bara inte.
Inte hjälpte det att pappa följde med. Det gick bara fortfarande inte.
Inte hjälpte det att pappa följde med igen. Det gick inte då heller.
Inte hjälpte det att han fick plåster med bedövningssalva. Det. Gick. Inte.

Hemma vid köksbordet satt en fem år yngre syster, vaccinerad och klar, vid matbordet och frågade med ett fniss bubblande under ytan varför storebror inte vågade ta spruta.

– Jag vågar men jag vill bara inte, svarade han.

Han är inte rädd för biverkningarna. Han är inte rädd för att det ska göra ont. Han är bara rädd för NÅLEN.
– Varför måste den vara så lång?

Jag försöker ringa sjukvårdsupplysningen, får hela tiden plats 66 och tröttnar.
Jag ringer skolsköterskan istället.
Hon säger att sprutskräcken kan vara ett tecken på något annat. Och att hans föräldrar bör komma och prata med skolläkaren.

Jag meddelar barnafadern att nu vill dom kolla om vi är knäppa.
– Och det kan ju vara skönt om dom upptäcker det, tillägger jag.
– Men det är fan inte förbjudet att vara knäpp, tillägger jag.

Och nu ska vi dit. Och jag har onda aningar om hur det hela kommer fortlöpa. I hela min sons liv har folk sagt till mig att ibland måste man vara vuxen.
Ibland måste man bestämma åt sitt barn.
Ingen har ännu talat om hur man gör om barnet ändå inte vill.
Vi använder inte fysiskt våld mot barn i det här landet. Vi tjatar, förklarar och väntar på barnets medgivande. Sedan slutar man tjata och bara väntar.

Så jag väntar.
Allt mer desperat.
Och ser omgivningens allt mer desperata jakt på sprutan.

Vid dagens lunch, den 23 november, kom frågan som kan vara himmel eller helvete, jubel eller ångest. ”Har du några nyårsplaner?”

Varken jag eller Lina hade det, inga klara i alla fall. Jag har i och för sig bokat en god vän så jag kan släppa överblivenhets-ångesten, och Lina har en vag idé om Köpenhamn. Men det är alltså nu det börjas, jakten på Kalaset. För det är ju så, man vill gärna fira in det nya året i sällskap. Det behöver inte vara storslaget, det behöver inte vara tjusigt men man vill faktiskt inte sitta ensam.

Förra året var jag på en urtrevlig fest hos en vän. Vi var knappt 20 personer, långtifrån alla kände varandra. Men det märkliga var att vi alla hade haft ett riktigt skitår. Det var kraschade relationer, förlorade jobb, egna sjukdomar och sjukdom i släkten, inbrott, en brytning med föräldrar, en närståendes död… Minister Littorin kan säga vad han vill men i våra ögon var övergången till 2009 en ren befrielse och festen var kanske därför extremt lyckad.  

2009 tycker jag har varit ett mellanår men trenden är klart uppåtgående. Jag tror stenhårt på 2010.

Hur har ditt år varit? Och får du ångest eller blir du glad av frågan ”har du några nyårsplaner?”?