Boktips till alla som behöver skratta.
Och det behöver alla.

Särskilt vi som trodde att 22 november var en bra dag att åka till Ikea.
Och det trodde typ alla. 

Tro´t eller ej – en dag tittar du på ditt barn och förstår inte hur så fula ord kan komma ur en så vacker och perfekt mun.

Frågan är vad du gör när svordomarna kommer? Frågan är också om man ska göra något?

Vår kollega F införde svärburk.
Den som svär hemmavid får böta en slant, oavsett om det är mamma, pappa eller någon av sönerna som syndar.
F tycker att det fungerar utmärkt. F är också en vän av vårdat språk.

En kompis till mig införde också svärburk.
Toppen, tyckte min kompis. Men hela aktionen gick nog mer ut över hennes plånbok än över sonens spargris för svärburken försvann.

Hemma hos oss råder den ständiga låt gå-filosofin. Barnen svär nog knappt alls och om det händer tycker jag inte att det är the end of the world. Inte hemma. Men jag har sagt till snart-10-åringen att man ska akta sig för att gå till kiosken och be att få köpa en jävla Daimstrut. 

Vad tycker ni som har barn?
Är det viktigt att lära barnen att inte svära?
Har ni ”svärburk” eller andra knep?
Berätta! 

Svärburk – finns i flera utföranden och färger. Exemplaret på bilden tillhör Aftonbladet och är sprängfyllt.

Alla klagar på november.
Kanske var därför Cecilia i förrgår eftermiddag när tystnaden härskade över vår lilla skrivbordsgrupp plötsligt sa:
– Är det ingen som kan berätta en rolig historia?

En paff tystnad följer.
Vi är i chock.
Cecilia är hur man än räknar den mest litterära av oss.
Och det gör ju också att det krävs något slags verkshöjd på en eventuell rolig historia.

– En rolig historia… ? säger Anna till slut lite prövande.
– Ja! säger Cecilia.
– Nä, de tog slut i 12-årsåldern, säger Chefen.
Touché!
– Ja, det var ju ganska roligt sagt, säger Cecilia.

Sen verkar hon nöjd.

Det är tyst igen. Sen drar jag en historia. I alla fall. Tyvärr börjar jag skratta före åhörarna (kan inte hjälpa det, it runs in the family) så det blir lite misslyckat. Jag drar den om kvinnan, läkaren och 20 litershinken.
Sen drar Cecilia en historia. Den om slemproppen.
Sedan är allt lite festligare en stund.

Alla klagar på november.

Jag säger: November är för kort, alldeles för kort.
Plötsligt är det december och när man står där med oköpta klappar och okonstruerat pepparkakshus önskar man att det var november.
Så att man fick en ny chans. 

Chefen vet hur man tuktar novembertristessen. Kaffe åt alla. Jublet vet inga gränser.

Strax innan jag ska somna faller ögonen på en rad i tidningen.
”… den sydafrikanska häxbyn Helena”.
Helena är ett sånt namn som ingen kan tycka varken bu eller bä om. Skönklingande och klassiskt, men ACK så slätstruket. Därför heter saker sällan Helena.

Men det finns alltså en häxby som heter så.

Iofs finns ön S:ta Helena. Och i Afrikas Stjärna (eller Afrikkaan Tähti som vi spelade i min familj) var det ett gissel att betala för att ta sig ut till ön för att sedan bli robbad på alla papperspengar man ägde.

Nåja. Det finns kanske saker som är jobbigare att förknippas än en häxby.

• Som probiotiska tamponger (Ellen).

• Ett tvättmedel (Ariel, som också kan vara en Disney-sjöjungfru eller en israelisk fd premiärminister med efternamnet Sharon).

• En stoppad fåtölj (Emma).

• En spinnmaskin (spinning Jenny, aktuellt för dagens Jennyar som går på spinningpass).

• En snorsug för bebisar (Näs-Frida. Fast folk heter ju oftast inte Näs-Frida, men väl Frida).

Man kan också heta Nemo. Eller hitta Nemo. Här med oidentifierat sällskap.

Man får passa sig så man inte plötsligt är en stalker.
Det börjar med att man fluktar på en blogg. Som t ex Allt om Stockholms redaktionsblogg.
Man konstaterar att dom ätit på restaurangskolan. Och är jättemätta.
I nästa skede börjar man själv luncha på restaurangskolan.
Sedan blir man copy cat och bara för att det ser ut som att kockeleverna lagt en hallongrotta på köttstuvningen (fast jag misstänker att det i verkligheten är en äppelhalva) så går man hem och bakar hallongrottor.
Och huflux står man på någons bakgård och kokar deras kaniner.
Ja man får passa sig. 

Mmmm. Fattas bara en köttstuvning att lägga dom på. Sen skulle det smaka gott med kanin…

Marge har gjort det igen. Vikt ut sig. Den här gången i en kalender för välgörenhet.

Marge, vi vet vad du kommer att säga. ”Bilderna är inte porriga, de är sensuella”. ”Jag har en fin kropp, det är väl inget jag ska skämmas för.” ”När jag blir gammal och rynkig kommer jag att bli glad att jag har de här bilderna.” Och så förstås klassikern: ”det är bara en kul grej”.

Sen, när du inser att det inte blev den skjuts i karriären som du tänkt dig, och inte gav det några pengar heller, så kan det kantra över mot ”bilderna blev inte som jag hade tänkt”. ”De sa inte att de skulle använda bilderna på det här sättet.” ”Jag trodde inte att det skulle bli sån uppmärksamhet”.

Ackackack.

Nästa steg brukar vara att ta ut implantaten. Kanske bjuda in media till den händelsen. ”Jag var ung och dum – nu vet jag bättre.” ”Nu vet jag att jag duger som jag är.” Eller den oväntat uppriktiga: ”jag tycker inte det är snyggt längre”.

Sen är frågan: vad göra med implantaten? Här kan man vara kreativ!

Hur som helst, Marge. Vi hoppas att du trivs med den du är. Och vem vet, kanske kan ditt vanliga hemmafru-liv också innehålla oväntad dramatik!

Eftersom jag har läst saker som att 18 % av de växthusgaserna kommer från köttindustrin, så försökte jag visa lite klimatvänskap i helgen genom att skända barnens favoriträtt. Jag gjorde vegetarisk lasagne. 

– Var är köttfärsen? skrek den ena.
– Aldrig i liiiivet att jag smakar! skrek den andra.
– VAD är det gröna?! Den ena igen.
– Va e det för vita prickar?! Den andra igen.

Jag undvek att nämna ordet spenat. Jag tyckte att ost var en plausibel försköning av keso. Jag funderade på att bli arg och ställa till en scen.

Men jag valde snälla linjen:

– Om ni smakar och inte gillar det så fixar vi nån annan mat.

Båda smakade och gjorde lite kräkteater.

– Oooouuäääggrrrrhhhh, jag spyr!

Sedan fick dom ta fram Gorby-piroger ur frysen och värma.

Alltså, måndagen den 16 november. Det är ju som ett skämt. Gråvädret ligger som en blöt filt över oss, det är fortfarande för långt till advent för att man ska få hänga upp stjärnor och ljusslingor, det är över en vecka kvar till lön och, ärligt talat, det är ju inte den här tiden på året man som är som snyggast. Möjligen tvärtom. TT meddelar att ”vinterkräksjukan börjar ta fart”, om man nu hade glömt den så här i svinis-tider.

Det känns lite tillkämpat att ”välja glädje”.

Men om du vill försöka så klicka här. Jag lovar, minst ett gapskratt.

Eller haka på här. Hur svårt är det att vara kärleksfull på Alla hjärtans dag, på nyårs- eller midsommarafton? Det är på en gråkall novembermåndag vi behöver det som mest!

Prisa gud, äntligen några bortförklaringar som heter duga.
Män kan inte dammsuga. Män kan inte ens mikra mat.
För då blir spermierna för kassa.

Detta har ett (får man förmoda) manligt forskarteam upptäckt. 

Om det är farligt för dom ömtåliga männen, så är det säkert rena hälsokuren för livmodern och äggstockarna och äggcellerna och resten av kvinnokroppen att dammsuga, stoppa in huvudet eller underlivet i mikrovågsugnen och krama diskmaskinen medan den går.

Men kära stackars män med era ömtåliga små spermier, det finns lösningar på alla problem. Det är bara att skura golven för hand!
Och kör på med den gamla spisen om ni är rädda för mikron.
Det går så bra så. 

Så kan ni överlåta tänkandet åt oss.

– Oroa er inte – den är ändå inte på!

Girl’s night in hos J. Hon som aldrig ljuger om ni minns.

Och ja, vi kollar på Idol.  Och ja det är tur att anna och jag är med och kan fälla kommentarer som:
– Va e det här för bit?
– Det var en fin bit!
– Oj va dom ser skabbiga ut!

”Är det här en låt man kan ha hört tidigare? Det var i alla fall en fin bit! Och flickan som sjunger ser trevlig ut.”