Jag följer vit linje på det grå golvet. Noggrant. Och kommer fram till en vit ruta där man ska stå och lägga en lapp i en låda. Stor pil visar vart man ska sikta.

Jag är på ögonsjukhuset och här lämnas inget åt synfelen.

Ett ont rött öga ska kollas för tredje gången. Dagens doktor är rebell. Tar i hand trots svinis-skyltarna. Skriver pappersrecept. Crazy.

Men han lovar att det snart ska vara bra.

Jag följer vit linje ut.

Undra om stället är färgblindsäkrat också.

Jag vet inte hur det är på era jobb.

Men här försöker vi ägna oss åt de stora frågorna.
– Livet, döden och vaccinet.
– Ond bråd död och helikopterrån.
– Kärleken, lusten och hungersnöden.
– Svennis, svett och tårar.
– Nobelpriset, världslitteraturen och Idoljuryn.

Och åt de små frågorna: tacopaj, lårhöga stövlar och jämställdhet.

Och jag vet inte hur det är på era jobb.
Men klockan sju på morgonen handlar allting ändå bara om en enda sak:
KAFFE.

… och känner genast att vi vill skriva mer om det.

Lyckliga kärlekshistorier? Vad som gör en profil oemotståndlig? Bästa/sämsta dejten? Tips på aktiviteter, vad söker tjejer respektive killar hos en partner – vad vill ni läsa om? Kom med tips!

Jag känner många som nätdejtar/har nätdejtat – med mer eller mindre lyckat resultat. Peder känner ingen, säger han. Och när jag tänker efter är det bara mina tjejkompisar som öppet pratar om sina nätflörtar och senaste middagssällskap. Varför pratar inte killar om det? Det finns ju MINST lika många män på dejtingsajterna?

Är det så att den manliga delen av singelsverige nätdejtar under pseudonym?

PS: Peder medger nu, efter vissa påtryckningar, att det förekommer plötsliga dejter i hans bekantskapskrets som han inte vet var de kommer från. Jag är något stort på spåren känner jag..

Igår ville alla läsa om Madeleine, 27 – blivande sjubarnsmamma. Det var jag som hade skrivit artikeln och i natt hade jag fått ett mejl från Madeleine där hon berättade att hon fått många positiva reaktioner efter artikeln.

Men också ”som väntat några mindre bra”.

Jag blev förvånad. Men sen såg jag att vår krönikör Malin Wollin skrev om Madeleine på sin alltid läsvärda blogg Fotbollsfrun. Och bland kommentarerna på Malins inlägg fanns en del märkliga kommentarer. Någon tyckte att det var ”miljöförstöring” att skaffa sju barn.

Miljöförstöring? Hur tänker man då? Hatar man barn? Eller menar man överbefolkning?

Grejen är den att i Sverige riskerar vi väl snarare underbefolkning. Enligt SCB behöver varje kvinna föda i genomsnitt 2,1 barn för att befolkningen ska ”ersätta sig själv”. Just nu tycks vi föda 1,9 barn per kvinna.

Och om befolkningen inte ersätter sig själv, ja, ni fattar själva vad som händer om halva nationen har gått i pension.

Jag vet inte varför man har synpunkter på att någon skaffar sju barn.

Jag gav Madeleine chansen att slå lite på alla oss som gör mycket väsen för två barn. Vi som inte hinner med. Som kämpar med livspusslet.

Men – notera detta – hon svarade helt enkelt att det är ”en vanesak”. Hon hade inga synpunkter på hur många barn folk skaffar.

Personligen blir jag glad av en människa med Madeleines livsinställning.

Och jag är glad att det finns folk som skaffar många barn.

För jag vet inte hur jag ska få till 0,1 barn till.

Man kan tävla i allt. Verkligen allt. I Ungern i helgen avgjordes Miss Plastic, den första skönhetstävlingen där man inte bara får utan faktiskt måste ha genomgått minst ett skönhetsingrepp. Och det är bara kniven som räknas, lite botox räcker inte. Mest poppis bland de 18 tävlande var fixade bröst, på andra plats kom näsorna. En tjej hade visst ”korrigerade tår”, det var ju lite piggt.

På Wendela-redaktionen tycker vi att det låter lite som ett sprinterlopp bara för dopade. Men det kanske kommer?

Och kolla kläderna de har på sig. Det ser väldigt mycket ut som bandage. Är det för att understryka ”opererade!”? Vi tycker det var ett otacksamt klädval.

Sen kan vi förekomma den kommentar som alltid kommer när vi skriver om skönhetstävlingar och utvik: naturligtvis är vi bara avundsjuka. Den som finge genomgå ett stort kirurgiskt ingrepp man inte behövde, lindas in i bandage och sen bedömas på en scen enbart efter hur man ser ut. Vilken dröm.

PS. Det är inte vi som klippt bort huvudena på tjejerna. Bilden kom så. DS.

Skrattade elakt när jag läste att Bratz skulle sluta tillverkas förra året.

Men skrattar bäst som skrattar sist.

Det är väl som med droger. Nån annan tar över distriktet och kunderna. Bratzdockorna finns ju fortfarande kvar. (Eller är det ett gigantiskt lager som fortfarande håller på att säljas ut?)

Och nu ser jag att Bratz även finns i människo-variant.

Peder, nu har du jobbat på Wendela i en vecka. Hur har det varit?
– Jätteroligt!
Vad har varit roligast då?
– Hm, jag måste tänka efter lite…
Nej, nu skjuter vi från höften!
– Ok, det var roligast att intervjua Ragnar. Han var väldigt speciell och intressant och vi pratade ganska länge.
Amning, kvinnor som jagar, kvinnliga erotiska noveller, världens starkaste barn – vad tycker du om ämnena som du fått skriva om?
– Spännande. Långt ifrån det jag skrivit tidigare, kanske, men spännande.
Är det svårt att skriva om typiskt kvinnliga ämnen?
– Jag har inte tänkt på det sättet. Reporterjobbet handlar ju om att sätta sig in i saker.
Vad säger grabbpolarna?
– De har frågat om det är det här jag ville göra. Och just nu är det det.
Vad tycker du om att sitta här med mig, Lina, Anna, Lena och Cecilia? Pratar vi för mycket om mens och mascara?
– Just dom två sakerna har jag inte hört nämnas.
Men tycker du att vi pratar om typiskt tjejiga saker?
– Eh… det här är ju kontroversiellt…
Äsch, vi har inga hämningar!
– Samtalet kretsar väl mycket om sånt som vi skriver om.
Något du vill tillägga?
– Ja, det jobbigaste den här veckan vara att bli intervjuad till bloggen. 

Gallerian är väl inte den sämsta utsikten i världen…

Fjärde flytten på ett år. Men nu kanske det är färdigflyttat för ett tag.

Så – här bor vi: Wendela-redaktionen (Anna, Lina och Helena och för tillfället Peder), bokredaktören Cecilia, som ser till att ge vårt cofffee table-pladder lite djup, och Lena, chefen som är chef över några andra men som sitter med oss eftersom vi behöver hållas i herrans tukt och förmaning. 

Globen, en morgon. Lina först på plats.

I går fick jag ett läsarmejl: ”Ursäkta mig men jag vill ha ett nytt horoskåp för dagen, effter som att det jag har fått i dag e trist och deprimerande, (lejon)”.

Visserligen är vi beredda att göra mycket för att glädja våra läsare – men att förfalska ett horoskop?! Nähä du, där nånstans går gränsen.

Jag svarade det dystra lejonet att han skulle tänka på att det bara är dagshoroskop och att han förhoppningsvis fick ett bättre nästa dag (i dag alltså). Då svarade han igen och undrade vem som egentligen gör våra horoskop, om det är vi som skriver dem. Det är det förstås inte – det är Hanna och Tor Tolander, våra supertrevliga astrologer. De gör Aftonbladets dagshoroskop och de vecko- och månadshoroskop som finns till exempel i Söndag.

Så: hur ser då ondagen ut för vårt lejon? Jo så här:

”Du är ambitiös och blir besviken på dig själv när du inte omedelbart lyckas med dina föresatser.”

Ta inte ut dig nu, lejonet! Det kanske blir glam, romantik och tur i spel till helgen!

Wendela proudly presents Peder.
Reporter hos oss medan Anna, Lina och jag turas om med att studsa runt och göra lite annat.
Just igår och idag sitter han på Annas plats.