Appropå saker man…
avAppropå saker man inte ska göra i bilen.. Termoskaffe är underbart klockan sju på morgonen i rimfrostig bil, så länge man behåller det i muggen. Skarpa svängar är förrädiska, tur att jag klädde mig i världens största kofta.
Appropå saker man inte ska göra i bilen.. Termoskaffe är underbart klockan sju på morgonen i rimfrostig bil, så länge man behåller det i muggen. Skarpa svängar är förrädiska, tur att jag klädde mig i världens största kofta.
Svårt med namn.
Vi har en ny reporter på Wendela – han heter Peder. (Blev i brådskan kallad Petter i morse)
Han skrev en artikel idag om en akademiker som söker fru. Akademiker ville inte skylta med sitt namn. Det kanske verkade – oakademiskt…?
Då drog vi till med Bosse. Och jag (Marja Helena, vilket jag säger för namntransparensens skull) la in texten i vårt publiceringssystem.
Men när Akademiker läste texten ville han inte heta Bosse. Jag vet inte om han kände sig förolämpad. Jag tycker det är fint namn. Kanske en aning osjuttiotalistiskt. Min pappa (Bengt) har kompisar som heter Bosse, födda på 30- och 40-talet. Och jag har en gammal kurskamrat som heter Bosse, kallas Bo.
Akademiker ville iaf hellre heta Johan. Vilket vi tyckte var okej – och bytte.
Och det var här – exakt här, mellan arbetsdagens slut och hemfärden i vild panik – som misstaget begicks: JAG ÄNDRADE TILL JOHAN I TEXTEN PÅ ALLA STÄLLEN – UTOM ETT.
I kommentarsfältet skrattas det nu åt att vi har råkat röja Akademikers rätta namn.
Men sorry, dudes. Vi röjde bara det fingerade namn han inte ville ha.
Jag sminkar mig alltid i bilen. Varje vardagmorgon.
Detta är helt oproblematiskt:
– Man sminkar sig när man står stilla vid ett trafikljus där röda lyktan lyser.
– Fyra rödljus räcker till kajal på två ögon + mascara på två ögon.
– Sedan är det bara att tuta och köra.
De morgnar trafiken flyter ovanligt bra, får man komma till jobbet enögd.
Värre än så blir det inte.
Men idag förskräcks vi över att brittiskor som kör bil och sminkar sig tros orsaka närmare en halv miljon trafikolyckor. Det är oklart hur dom gör. Dom kanske gasar, kör om, blinkar och växlar upp samtidigt som dom typ pudrar sig eller lägger eyeliner.
I så fall måste dom genast börja göra som jag. Det är enda vägen.
Kan också passa på och varna för att borsta tänderna i bilen. Har jag gjort. Och det är kanske det dummaste man kan göra.
Inte så att jag utlöste en seriekrock.
Men jag hade allvarlig lust att spotta spotta spotta redan i Alvik.
När jag parkerat i garaget fläkte jag upp dörren, lutade mig ut och spottade som aldrig förr.
Det stod en man lite längre bort och tittade. Han kanske trodde att jag var full eller gravid, det får man aldrig veta…
Dagens insikt: Det är svårare och svettigare att bli intervjuad än att intervjua. De här killarna har grillat mig (med frågor och med strålkastare) till en film om facket. Snart på topplistan i videobutikerna.
Ett i-landsproblem kräver en i-landslösning.
Om man inte kan förklara för helpdesk vad exakt man vill ha ur träsket med usb-, scart, modular– och andra kontakter (jaja, skratta bara) – då tar man fram sin Iphone och tar en bild på mojängen som kopplar samman Linas nya dator med bildskärmen.
Sen stegar man upp till helpdesk, visar bilden och säger ”En sån vill jag ha!”
Och då slipper dom sucka över min okunnighet och berömmer mig istället för min smartness.
Fiffigt va!?
PS. Nähä. Det blev fel ändå. Nu tar jag en bild på UTTAGET där den lilla sladdsnutten ska sitta. Undra om det funkar.
Den här veckan har det fallit på bland annat Wendela-redaktionens lott att göra den så kallade Vi 5-an, ni vet den där spalten på tidningens baksida där fem personer får svara på en aktuell fråga.
Först när man får uppdraget tänker man alltid ”åååhhh!” [lite irriterat sådär] för det kommer alltid när man har ont om tid och är blank i huvudet. Men sen när man väl gör den så är det roligt för man påminns om hur väldigt trevliga och roliga de flesta människor är när man väl slår sig i slang med dem.
Men en grej har vi svårt att fatta. Och det är varför det alltid, alltid är dubbelt så svårt att få kvinnor att ställa upp. De två första män man frågar säger glatt ”Javisst!” när man ber dem vara med, och lägger sen ut texten om vad som helst, men kvinnorna… Alltså jag ljuger inte, i dag frågade jag säkert 15 kvinnor innan jag hittade ett par som jag kunde övertala att vara med. Det är ju inga svåra grejer, inget man kan bli bortgjord av. Varför är det så här? Vad tror du?
En kollega berättade just att han varit och sett Killinggänget på Dramaten. Under föreställningen hade brandlarmet gått – men ingen reagerade eftersom de trodde att det var en del av pjäsen. Johan Rheborg hade börjat signalera från scenen att publiken borde gå ut men fortfarande utan att någon reste sig. Först när scenarbetarna kom ut för att schasa ut folk började folk röra på sig, men bara motvilligt. För det var på rikigt, och inte något påhitt av Schyffert & co.
Vore det inte det ultimata slutet för den ironiska generationen? Att den brinner inne tillsammans med sin generations kungar för att ingen tar ett brandlarm på allvar.
Det är väldigt mycket typiskt stockholmare också. Så rädda att verka ocoola och tappa ansiktet att ingen vågar reagera på ett brandlarm. Vi springer inte om inte Andres Lokko gör det först, typ (och det gjorde han inte, han var förstås där som en medlem i Killinggänget).
Hörde ni klirret? Det var visst ett glashus. Jag har biljetter till Killinggänget om två veckor. Men jag är från Boden!
Eva Rusz har intagit vår monter för att berätta om sin nya bok Relationskoden. Publiken är uppslukad.
Och såhär såg det ut. Märk väl uppdelningen i publiken, på första raden satt kanske inte Alex primära målgrupp, men de trängdes desto mer runt omkring. Så mycket folk!
Såhär ser det ut när tusen ton scenskräck släpper. Intervjuade just Alex Schulman i vår monter, och jag lever än.