En skokartong fullklistrad med remsor av dagens tidning + guldglitter var vad det blev.
Såklart!
Och lite utklippta bostadsannonser uppklistrade på ett pappe
Mitt bidrag var att föreslå en skokartong. Som alternativ till ursprungsplanen att ta badrummets pedalhink.
Detta är mitt barn. Hon är arg. Hon vill att hon och jag ska göra någonting. Men hon vet inte vad. Hon vill att jag ska föreslå.
– Men inte gå ut, klä på oss eller rita, garderar hon.
Jag hittar på och hittar på. Hon blir surare och surare.
Känner mig rådvill. Men hon är mitt andra barn. Så jag väntar lugnt. Hon har något i kikaren. Jag vet bara inte vad ännu.
Nu börjar hon riva sönder tidningen.
Undrar vad han jag intervjuade nyligen skulle göra just nu? Han som är nestor när det handlar om barn. Som sa till mig att han inte vet något om barn. Nästa vecka får ni läsa. Håll ut!
Det kom ett mejl:
Hej
En liten fråga bara. Enligt mig så missleder ni läsaren när ni skriver ”12-årig pojke bytte kön och namn – nu rasar skolkamraternas föräldrar” och längre ner skriver ”Enligt uppgift ska barnet så småningom genomgå ett könsbytesoperation”. Kan hålla med om att pojken till viss del har bytt kön då han klär sig som en tjej och har ett tjej namn, det faller snarare att pojken är en transvestit. Dock så är det inget nytt att ni skriver sådana rubriker som missleder bara för att få exemplar sålda.
/Mikael
Detta handlar naturligtvis om en artikel som vi idag har om en skolelev i England som under sommarlovet bytt till ett flicknamn och börjat klä sig som en flicka.
12-åringen i fråga har enligt brittiska tidningen The Sun ännu inte bytt kön rent fysiologiskt. Tack och lov får man väl säga; det handlar trots allt om en i lagens mening omyndig person.
Men när är man pojke och när är man flicka?
Är det könsorganet som avgör? Eller är det vad man känner sig som?
Det är kanske en filosofisk fråga. Men sanningen om varför rubriken blev som den blev är väl egentligen att det är för komplicerat att förklara att pojken börjat uppträda som flicka och bytt namn – men inte genomgått en könsbytesoperation.
Det började med Morgonpasset i P3. Tror att det var roliga Nour som spånade loss på hur tråkigt det är med parmiddagar där man pratar väder och resor.
Och parmiddagen har liksom hamnat i vanrykte. Jämna par som sitter som människor på stolarna och alltid har garden uppe. Fin fasad. Leka vuxen. Lite Kvarteret Skatan.
Men – folk håller ju ändå på med? Så något kul måste det vara?
I våra lilla skrivbordskonstellation tycker vi alla usch! om pardmiddagar som fenomen.
Men – NOTA BENE – alla parmiddagar vi har varit på har ju varit trevliga…!!!
Och sedan ersätts dessa aftnar med jämna par av halvdagar där bullriga spretiga jäkligt ojämna sällskap försöker få ihop det här med att äta och dricka samtidigt.
Det är de där nya små människorna som vi bara helt aningslöst har satt till världen. Det är dom som står för showen.
Garanterat roligt.
Garanterat stökigt.
Och garanterat utan garden uppe.
Men ändå, vi vill gärna veta: hur går parmiddagen från helvetet till? Berätta!
Kvinnan på bilden nedan är Wendela-redaktör Lina Lindkvist, som sjunger skiten ur någon Elton John-sång. Hon är inte bara en flink redaktör, hon är även Dirty Dancing-fantast. Filmen alltså, jag har aldrig sett henne faktiskt dansa dirty.
Igår hade Wendela-redaktionen, förstärkta med Bok-Cecilia och Bonus-Sara, karaokeafton. Vi kände alla, men kanske mest Lina, att en Patrick Swayze-hyllning var på sin plats. Vår tolkning av ”She’s like the wind” kanske inte var den vackraste men den var väldigt innerlig.
Förutom Anna Ankas fantastiska brandfacklor så har Swayze och Dirty Dancing varit vår största snackis den här veckan. Vi kan slå fast att är man född före 1972, som jag och Helena, har filmen gått tämligen spårlöst förbi. Är man född efter 1972, som Lena och Lina, kan man närmast tala besatthet. De ägnade avse värd tid under sina tonår åt Johnny, Baby, vattenmelonerna och så det där hörnet. Vi talar tonårshjärtan i våldsam brand.
Ikväll har jag och Helena chansen att komma i kapp. SVT är pigga och har slängt in Dirty Dancing i tablån, kl 22 i ettan. Kanske kan även lite mer medelålders hjärtan börja brinna. Vi kommer i alla fall att bänka oss.
Lina sings Elton.
Och vi andra sjöng också också hellre än bra. Ur låtlistan:
• ”Diana”, Paul Anka – hommage à Anna Anka.
• ”Beat it” och ”Billie Jean”, M. Jackson – this one´s for you, Michael.
• ”New York, New York”, Liza Minelli – för musikalgenrens och bensparkarnas bevarande.
• ”These boots were made for walking”, Lee Hazelwood – hyllning till höstmodet.
Man ska döda sina älsklingar.
Det fick man lära sig på Journalisthögskolan. Kanske av Åke Edwardson, deckarförfattaren. Han var lärare i något när jag gick där. Det var innan han började deckarförfatta.
Kill your darlings hade Åke snott. Från Hitchcock tror jag. Vilket en deckarförfattarkarriär senare känns helt logiskt.
Hursomhelst. Igår blev jag kär i ett uttryck som jag tror att jag själv formulerat. Men som jag mycket väl kan ha snott från någon. Helt utan uppsåt.
Hör själva: GENETISK KAPPRUSTNING.
Var inte den fin så säg?
Redaktör Anna blev också kär. Men sen skulle Chefen läsa och då blev det nervöst för jag vet att alla chefer har gått Kill your darlings-kursen och alltid ska dom stryka sköna uttryck som man är deeply in love with.
Men lycka! Idag stormade hon in på allra bästa humör. Inga killade darlingar. Så nu får älsklingen vara med i tidningen på lördag och även på sajten. Missa inte!
Jag har i ärlighetens namn inte ens sett serien, Hollywoodfruar. Men sällan har jag så plötsligt sett så mycket av någon jag aldrig sett innan, som jag sett av Paul Ankas svenska fru Anna de senaste dagarna.
För att inte tala om vad vi fått höra.
Och mer därtill.
Vi åkte söderut mot solen.
Det var lunch, vi var hungriga, vi kunde inte vägen, Cecilia var kartläsare – ändå kom vi fram till Wendela Hebbes hus i Södertälje.
Wendela var Sveriges första kontraktsanställda journalist. På Aftonbladet händelsevis. Första gubben hamnade i trassel, lämnade fru och döttrar, flydde utomlands. Andra gubben var chefen, Lars Johan Hierta, gjorde henne på smällen, gav henne ett hus i Södertälje.
Och i det huset kan man äta lunch. Och det gjorde vi. Fast ute i solskenet då.
Vilken arbetsdag! tänker ni nu.
Men vi pratar ju hela tiden artikelidéer. Och alla människor man möter kan komma till användning, levande som döa.
Hela livet är egentligen en enda lång artikelidé. Jag vet inte med era liv. Men mitt är det i alla fall.
Sedan åkte vi norrut. Det var efter lunch, vi var mätta, vi kunde vägen och kom utan blessyrer fram till Globen. Cecilia satt i baksätet.
Somliga fick bråttom till jobbet. Vi andra såg oss om i Wendelas hus. Björn, Cecilia och Marlene är all ears.
Lunch hos vår anmoder i Södertälje.
