Vi satt bredvid varandra i fyra månader, då såg hon bara högra sidan av mitt fejs.
Sen försvann hon, huxflux, och häromdagen dök hon upp och frågade om jag bytt till sidbena.
– Nej, men nu ser du mig rakt framifrån, sa jag.

Och idag – ta-da! – står hon mitt emot mig och jobbar!

Mysia ”Fab” Englund är tillbaka!! Vi kör typ sju frågor.

Var har du varit?
– I The Pearl of Africa. Där drack jag waragi, ugandisk gin, och åkte på safari.
Oj. Vad såg du för djur?
– Skittråkiga djur. Du vet som djur i Sverige fast exotiska. Buffel, alltså ko. Antilop – rådjur. Och fåglarna hade lite finare färger. Jag har ju insektsfobi, fast insekterna där var så stora så jag blev inte rädd för dem.
Och när du kom hem gick du tillbaka till ditt gamla jobb? På webb-tv. Hur är det?
– Det är skitkul. Jag jobbar ju ihop med Jenny Ågren och hon är alltid rolig, oavsett tidpunkt. Jag får ju en dipp mitt på dagen, men hon är alltid skoj.
Men saknar du inte oss då?!
– Jo, det är klart jag gör. Ni är ju fab! Men jag har fortsatt läsa Wendela.
Och den här veckan gör du come back och vikarierar för Chefen.
– Precis, det är skitkul. Tråkigt bara att tekniken inte fungerar och jag måste gå snart. Fast jag ska inte hämta på dagis som jag sa till helpdesk.
Nähä! Vad ska du göra?
– Jag ska träffa min vän.
Berätta om ett Wendela moment du minns?
– En sak? Hmmm… Okej. När vi glömde uppdatera horoskopen och fick massor av läsarmejl. Och då var det ouppdaterat i en timme typ.

Vart tar mejlen vägen idag?
Lina har inte fått ett enda av dem jag skickat.
Och alla-mejlet jag skickade ut 14.31 har inte synts till. Det är ju känsliga saker,  det där med alla-mejl. Man kan bli ihågkommen som hon skrev mens-mejlet eller han som skrev mejlet om den geyserliknande tarmtömningen.
Så man måste vara försiktig och iaktta redaktionsetikett. 

Nu undrar blir jag lite nervös. Vart har de tagit vägen?

Och jag vågar inte vända mig till någon slags hjälpdisk. När jag bad om hjälp med Iphonen sist gav de mig en putsduk och rekommenderade mig att göra ren skärmen.

Nu är jag rädd att de ska ge mig en sån där våtservett för att rengöra datorskärmen.
Det gör jag bara inte.
Jag äter hemlagad mat på jobbet.
Jag putsar speglarna hemma.
Jag putsar inget mer på jobbet. Nånsin. 
Jag vill bara att mejlen ska komma fram. 

Jag har kapitulerat inför lådmaffian.
Allt för sällskapets skull.
Enda nackdelen är att man få äta uppleva sin egen mediokra kokkonst även på arbetstid.

Men alla säger att man sparar så mycket pengar.

Eftersom jag idag hade med min minst tredje matlåda på en månad undrar jag nu: när kommer pengarna?

Pendlarlivet har hittills varit en besvikelse.
Inga dramer på pendeltåget, inga solskenshistorier på bussen, inga oväntade möten på perrongen.
Det är tyst och stilla och inget magiskt händer.
Knappt ens ett signalfel.
Bara bussar som kommer för tidigt.

Men – igår – hände det.
En handskrivet meddelande, fasttejpat vid fönstret.

Hjärtat tog ett skutt.
En skattkarta? Flaskpost på land (och utan flaska)?
Men det var inte så spännande.
Bara en som berättade att han var på väg.
Han hette Jesus Kristus.
Det stod inte vem det var till.
Men hoppas den som skulle hämta upp honom fick meddelandet. 

Först säger Mysia:
– Är det okej att jag tar en sån här stor bit?
JAAAA! säger vi. Bara ta! Och så säger alla:
– Tjejer tar alltid SÅNA HÄR små bitar!
– Och så säger dom ”guva jag alltid äter mycket, jag äter som en karl, jag”.
– Fast det gör dom inte.

Och så vidare.
Alltså typiskt tjejer. Fast inte typiskt oss.

Men vad händer när Iphonen åker fram?
Cavalli springer iväg.
Chefen gömmer sig (och gör fingret).
Lina lutar sig diskret vääääldigt långt bakåt.
Cecilia börjar greja med sin väska.
Mysia strikes a pose.

Bara jag är helt normal. Fast det syns inte eftersom jag tar bilden.

Och Hanna. Som säger:
– Kom jag med? 

Jag försöker beskriva sonens nya trumlärare.
– Lite likadan som den förra, samma stil, lite bohemisk, väldigt trevlig, cool typ, säger jag.
Det är oklart varför jag ägnar mig åt den här typen av information.
ingen har frågat, men jag börjar beskriva och brodera ut med diverse detaljer.
Så jag nämner att han är kort.
– Och så kom han in med en sån HÄR stor pälsmössa på huvet!
Jag illustrerar med en överdriven gest.
– Fast han hade han en annan mössa under, inflikar sonen.
– Hade han? Ja det hade han! säger jag.
– Ja, det hade han, säger sonen.
– Aha! Det är så kidsen gör när det är kallt. Dom har innemössa OCH utemössa.

Samma mössa inne som ute. Så känner man igen en person i medelåldern.

En gång på dinosauriernas tid – trias, jura eller 80-talet, jag minns ej så noga – kände jag människor som tyckte att personnummer var den mest idiotiska uppfinningen och något helt meningslöst och integritetskränkande.
Då fanns frihetsivrarna i moderaternas ungdomsparti och en utbrytargrupp till höger om dem.

På den tiden tyckte jag att personnummer ändå var ganska harmlöst.
Jag kände mig inte förföljd av staten.
Jag tänkte att det fanns uppsidor som att studiemedel betalades ut till rätt student och att rätt sjukling blev opererad på sjukhuset.

Vi läste George Orwell på gymnasiet och rös.

Idag häpnar jag över hur vi gladeligen låter oss registreras och övervakas.
Det är som att folk vill bli övervakade.
Som övergivna barn som i brist på kärlek hellre får skäll.

Och där kameror och pin-koder lämnar ett mellanrum, där fyller folk ut med att på nätet meddela vad de gör och vad de tycker och var de befinner sig.

Och sedan tror de tydligen på riktigt att det finns en Storebror som sitter och noterar att de checkar in på Ica Maxi och GILLAR Kundkraft.
När en man spränger sig på Bryggargatan får Säpo ideligen frågan om varför i hela fridens namn de inte hade koll på den här mannen. Han fanns ju på Facebook.

Och nu jag fortsätter att bli förbryllad. Nytt moderat förslag: förbjud smygfotografering.
Detta förbryllar mig.
Och det skakar min världsbild att ingen liksom ryter till.

Här kränker jag diverse besökare på Pressklubben. Bara så. Snart förbjudet.

Idag blev jag uppringd av en man som hade läst lördagens artikel om näthatet.

Mannen i luren säger:
– Dom som du har intervjuat påstår att kvinnor är särskilt utsatta för näthat.
– Ja, säger jag.
– Det är inte sant, säger mannen i luren.
– Säger vem? säger jag.
– Säger jag, säger mannen i luren.

Sedan säger han:
– Jag var inne på en blogg och där hade en av dem du har intervjuat skrivit en väldigt otrevlig kommentar, hånade bloggaren, skrev LOL och så. Är du medveten om det?!
– Nej. Men bara för att jag har intervjuat en person så är inte jag ansvarig för allt den personen skriver på nätet, säger jag i en onödigt otrevlig ton. 

Så där håller vi på. Egentligen hade jag velat lyssna på honom. Och förstå. För jag tror att han hade kunnat ha en poäng. Men har tar mig på fel sätt, är för aggressiv, ringer mig före lunch etc… och jag svarar genom att bemöta detaljer i hans resonemang och vägra se den eventuella helheten.

När han sedan säger att en av dem jag intervjuat är en obehaglig typ  – ”det ser man ju när man ser honom på bild” – så känner jag att han mer börjar bekräfta vår tes.

Så vi lägger på.
– Trevlig helg, säger han ampert.
– Tack detsamma, säger jag och tänker att det var en jävla lång framförhållning. 

Igår mellanlandade vi på jobbet på lunchen.
– Alltså vi behöver en plan för hur vi ska få Iphone 4, säger Lina.
– Jag vet, vi börjar tillverka såna där fodral till iphonarna som gör att de ser ut som fyror. Det är ju det folk vill, visa att de har en Iphone 4, säger jag.
– Det är bra. Men hur gör det så att vi kan ta bättre bilder?
– Jo, vi kränger de här skalen till folk som vill att det ska se ut som att de har Iphone 4 och och så får vi pengar att köpa nya telefoner…. Vi behöver alltså bara göra en prototyp, sälja in den nånstans, hitta en billig serietillverkare.. och, ja…
– Hm. 

A fruit for the vegetarian. Undrar vad Waterfront får för betyg av dom där killarna som sätter plus på alla lunchställen?

Först är det väldigt pinsamt att gå och köpa vin för då vet alla att man redan bränt sina drinkbiljetter. Sedan inser vi att plastkort inte alls är king och hamnar i grannbaren där vi till slut lyckas köpa nya vinkuponger men det är faktiskt snudd på att det inte går. – Bebissjukdomar, säger personalen. – Du MÅSTE blogga om det här, säger Mia.

Äsch. Nu går vi till Pressklubben.

Äsch. NU går vi.

Hej måndag!
Idag ska vi konferera. Eller vad man nu ska säga. Ta av?
90-talsordet kick off har bytts ut mot take off.
Sportmetaforerna ger vika för flygmetaforerna.
Vad är det ett tecken på, ni som vet?
Ska vi börja ge ut Flygbladet?
 Hahahaha.