Wendelabloggen

Vi bloggar om och från Wendela, Sveriges största sajt för kvinnor. Och mer därtill.

Dagens rätt eller #slutaprataomdet

av Helena Utter

– Vem var Strindberg egentligen, liksom, sa killen i grå tröja.
Vid bordet bredvid satt Nicklas H.
Vi fick ärva hans bord och diskplockerskan hällde misosoppa på Mias jacka.

Alla är rörande eniga om att det är så rätt att vara i City. Sitty. Sitttttty.
Facebook svämmar över av lunchbeskrivningar.
Tips om olika etablissemang utbyts i förtroende vid kaffeautomater och i multirum. 

Men snart måste det bli så här: Ingen vill veta var du åt din lunch.
Det är oundvikligt.
Jag snor Anna A:s fyndiga hashtag: #slutaprataomdet 

Mjau

av Helena Utter

– Hur fan är läget? hojtar webbtomte S.
Jag står vid hissarna och känner mig skyldig eftersom jag slunkit in i huset utan att vifta med passerkortet. 
– Eh, bra.
– Vet du, detta är tredje dagen i nya huset och jag slås av samma tanke. Råttor i en bur, hojtar S.
Jag ser bara blöta katter som slinker in genom luckor med blötsnö i pälsen och tassar förbi och upp och runt och bort.
– Äsch, hissarna kommer inte, hojtar S och försvinner upp för trapporna.
Jag snurrar runt några varv och sen tassar jag också upp för trapporna. 

Är det odopad fart som gäller?

av Helena Utter

Nu räcker det inte med att fila ned ringfingret så rätt finger bli längst.
Det gäller att rappa på lite när man är ute och går också.
Annars dör man.
Tidigare alltså.

Det är lätt att raljera om knasiga forskningsrön som detta.
Och svårt att låta bli.
Men en intressant sak är att historien inte förtäljer om det är så att man ökar chanserna att leva länge om man lägger på en rem.
Eller om det är en sån där personlighetsgrej, folks vars genetiskt bestämda gånghastighet är långsam är dödens lammungar, typ, och inför döden kan man inte förställa sig och småspringa för man alltid ikapphunnen.

Men om det hjälper att speeda på lite så kan man väl lika gärna springa några gånger i veckan och sedan gå i vilket jäkla tempo man vill resten av veckan och ändå komma upp i en hyfsad snittfart och hyfsad livslängd.

Eller så är det här mer vetande av typen ni som har långa ringfingrar får prostatacancer.
Rödhåriga tål narkos sämre.
Barn som är födda på söndagar är lyckobarn.

Och förresten, är det odopad fart som gäller?

 

Öfver en hyacint. Eller fyra

av Helena Utter
hyacint.JPG

Julen var visst slut häromdagen. 
Men jag var också slut häromdagen. 
Idag är jag också slut häromdagen. 
Vabbar och tänker att jag kanske kan utnyttja barnen till att avpynta huset. 
Jag kan ju inte arbeta, ens obetalt, när jag vabbar. 
Men att barnen de-pyntar lite kan ju försäkringskassan inte tycka är fusk, trots att de idag uteblir från skolan. 
De lär ju sig ju garanterat inget på avpyntningen. 
Eller gör dom det?
Att hyacinter vissnar och dör och slängs i soporna.
Men att granar barrar inte, dem lägger man bara i en låda på vinden och tar fram nästa år igen. 

Att gå till servicedesk

av Helena Utter

Jag tar hissen ned till plan 3 som jag inte vet om det ligger ovan eller under jord.
Där tänker jag Ebba Grön.
På Systembolaget där står man i kö.
Fast mest liknar det luckan dom hade på akuten, åtminstone när jag var där för sex år sedan och då var det inte jag som åkt ambulans utan jag kom till fots och fick stå i kö till en lucka.
Då fick jag till slut spelet och skrek argt till kvinnorna som blockerade kön för att en av dem hade ont i tån. Jag upprepar: I TÅN. Säkert lilltån också.

Nu var det Kalle Jungkvist som längst fram i den stillastående kön.
Men jag fick inget spel.
När Berra kom rullande med en sjuk skärm på en bår väste jag:
– Jag ska bara ha nya Iphonelurar, skulle du kunna smuggla ut nåra till mig?
– Vi fixar det, sa Berra.

Sen åkte jag hem till plan 7, mycket nöjd med att behöva gå till servicedesk och inte till akuten. 

servicedesk.jpg

Monki 26

av Helena Utter
monki26.jpg

Här sitter hon och fyller år mitt i allt.
Förra året fick hon presentkort på zorbing. ZORBING! Det är sånt som bara adrenalinjunkies får.
I år har hon hittills fått en fonduegryta.
Så kom inte och säg att det inte är nån skillnad på före och efter 25.
Och grattis Monica. Hej hej Monica, hej på dig Monica. 

En liten klimateffekt

av Helena Utter

Herregud, hur ska man kunna jobba idag.
– Det är som att vara på konferens, säger Schmidt.
Och det är det. En välkänd kombination människor i en ny miljö.
Och vilken knapp ska man trycka på för att få kaffe?
Var ligger toaletten?
Och var slänger man skräp?

Ingenstans visar det sig. Man får gå till en station och källsortera. Sånt som inte klassas som plast eller papper misstänker vi att man får äta upp och sedan bajsa ut, i rätt toalettstol, så att det blir komposterbart.

– Gud va varmt det är härinne? säger ledarredaktionen.
Och sedan dividerar de om lämpligheten i att bära ullklänning, men jag tänker att enda sättet att sänka temperaturen måste vara att se till att centralen utryms för det är ju deras svett som är vår värme.
Och nu när tågen har slutat gå som de ska, kommer det vara ständig trängsel där och överhettning här.

En liten klimateffekt. Lokal uppvärmning. 

Fem blondiner i en laxask

av Helena Utter

Dagen började så patetiskt så ni kommer tro att jag är mytoman om jag berättar.
Men till jobbet kom jag i alla fall.
Fick en macka av Schibsteds CFO-snubbe.
När jag vimsade runt på de nedre våningsplanen bland idel okända människor teaterviskade Hedvig:
– Du ska till sjuan, vi är på femman nu. Två trappor upp.
Sedan möttes jag av… FEM GLADA BLONDINER.
– Ni är nya Snygghörnan, sa C.
Men det var innan jag klämde mig in mellan fönstret och Lina.

Här är mina kollegor på vår nya arbetsplats i Kungsbrohuset:

fiveblondes.jpg

Nu får jag veta vad vi gjorde förra året. På sista puben i Globen.

av Helena Utter

Nu, förstår ni, har jag varit hemma i flera veckor.
Jag har då och då gjort små avstickare till Berns, till Sälen, till skridskoisar i mina hoods och till Coop fucking Forum.
Jag har träffat familj grannar granar barnen barnens vänner barnens vänners föräldrar ex-grannar och finska tanten som har serveringen vid skridskoisen och aldrig har växel på min femhundring som jag har gått omkring med i flera veckor utan att bli av med.

Eftersom Bluetooth är ett tjuv å rackar-spel där man alltid förlorar, och jag inte orkar gå upp för trappan och dra igång den stationära grejen som är något av datorernas Zetor, så har jag bara använt mig av min Iphone.
Och då tröttnar man ju.
Den är så 2009.
Dessutom får man mejl från folk som under sin signatur har det försmädliga Skickat från min Ipad.
Då tröttnar man ännu mer.

Men nu sitter jag här vid Zetor och gör några festliga upptäckter.

Folk har upptäckt och tröttnat på att checka in på olika ställen via facebook.
No kidding. Jag tröttnade innan jag upptäckte det. Ha-ha!

Westman påstår plötsligt att han inte alls hör till det surdegsbakande samhällsskiktet.

Vår glada afton på Kvarnen har gett upphov till minst två briljanta teckningar (Ja, jag vet, det heter något annat men jag kommer inte på, serierutor hetter det när jag var liten och man läste GP där Hegerfors brorsa alltid ritade en rolig (?) PS-ruta. Typ såna. Fast bättre.) och minst ett blogginlägg som får mig att be till Gud att jag inte var inblandad i den replikväxlingen. Men den klingar lite bekant.

Imorgon får jag äntligen börja jobba.
Bok-Cessan och jag har planerat Grand Opening Lunch imorgon.
Ni som läser detta kan lämna matlådan hemma.

Jag misstänker att det inte är några problem att bli av med femhundringen i City.
Ciiiiittttttyyyyyyy.
Heja.

Sida 5 av 79
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB