Välkomna till min nya blogg. När jag började som journalist hade man block och penna. Idag har man blogg och penna. Det gäller att hänga med i tiden.

Det första ämne jag tänker ta upp är årets Bragdguld. En präktig skandal. Så här såg min lista på kandidater ut:
1. Nicklas Lidström, ishockey
2. Henrik Zetterberg, ishockey
3. Susanna Kallur, friidrott
4. Zlatan Ibrahimovic, fotboll
5. Kenny Jönsson, ishockey

Nu går det ju att beskylla mig för att vara hockeygalen, men att vinna Stanley Cup för fjärde gången och utses till NHL:s bäste back för den sjätte – som 38-åring – det är svårslaget.
Det var för övrigt tredje året i rad som Lidas fick James Norris Trophy som bästa back i ligan.
Det är historiskt.
Det är stort.
Det borde varit tredje gången gillt för bragdjuryn,
Men icke.
Jag tror inte ens han var uppe till diskussion.
Hockeyn fick ju inte ens Bragdguldet för OS-guldet i Turin 2006. Det gick till Anja Pärson som skulle vinna fem grenar men bara vann en.
Sjukt är bara förnamnet.
• • •
Jonas Jacobsson verkar vara en sympatisk kille och har naturligtvis lagt ner massor av jobb på att komma dit han kommit.
Och Paralympics är fyllt av bragdhjältar.
Alla som är med har egentligen gjort en bragd bara genom att ta sig dit.
• • •
Men jag är lite allergisk mot just skytte. Jag tycker inte det är någon sport.
Jag brukar säga att alla idrotter där du kan vinna med en cigarr i mungipan inte är sport.
Som skytte.
Som golf.
Eller biljard och dart.
• • •
Och vart tog Susanna Kallur vägen?
Ett världsrekord i friidrott – är inte det en bragd längre?
60 meter häck inomhus är väl inte världens största gren, men Ludmila Engquist gamla världsrekord hade stått sig i arton år och sex dagar, när Sanna slog det med en hundradel i tyska Karlsruhe (7,68).
Hade en längdskidåkare gjort något motsvarande hade det inte varit något snack.
Då hade Bragdguldet hängt runt halsen redan efter målgången.