Hittade en makaber artikel på Wikipedia häromdagen, som listade alla hockeyspelare som dött under sin aktiva karriär.
Det är allt från självmord, drunkningsolyckor, knarköverdoser till skrumplever.
Men framförallt bilolyckor.
Det är häpnadsväckande hur många hockeyspelare som dött i just bilkrascher och på listan finns några folkkära svenska hjältar:
Pelle Lindbergh, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och Roger ”Bullen” Hägglund.
”Lill-Strimma” har jag sett spela och han var förmodligen den största backtalang Sverige fått fram.
Pelle och ”Bullen” kände jag personligen.
Men det finns många andra namn man har en relation till, trots att man aldrig träffat dem personligen.
Som backen Tim Horton.
Enda anledningen till att jag har det är att hans nummer och porträtt hänger i taket i Air Canada Centre.
Eftersom pressläktaren är precis under taket har man all denna levande NHL-historia nästan mitt framför ögonen och jag vet inte hur många gånger jag låtit blicken fara över alla legendarer.
Och av någon anledning brukar jag alltid få platsen framför Tim Hortons banderoll, vilket gjort mig extra nyfiken på honom.
Men ingen som varit i Kanada kan ha undvikit Tim Hortons namn.
Det ligger ett Tim Horton´s i nästan varje gathörn, en snabbmatskedja döpt efter honom som mest fokuserar på kaffe, kakor och munkar.
En tickande fettbomb som nu växt till 2700 försäljningsställen både i Kanada och norra delarna av USA.
Tim Horton var en råstark back och kanadensare som var känd för att ta sina motspelare i ett järngrepp när han hamnade i slagsmål.
Ha la helt enkelt armarna runt dem och klämde åt.
Bostons Derek Sanderson hamnade i ett sådant järngrepp en gång och var tvungen att bita Horton för att få honom att släppa.
Då hade han känt hur revbenen knäcktes ett efter ett…
Sånt föder legender.
Men Tim Horton var inte odödlig.
Han körde ihjäl sig 1974 på väg från Toronto till Buffalo, en väg jag själv kört flera gånger.
Man passerar gränsen vid Niagara-fallen och sedan är det en stor och bred motorväg söderut mot Buffalo.
Horton körde en italiensk sportbil – en De Tomaso Pantera – som han fått i present av Buffalos dåvarande general manager George Imlach.
Han kraschade in i ett betongfundamentet till en motorvägsbro i 160 kilometer i timmen och kastades ur bilen eftersom han inte bar säkerhetsbälte.
Han förklarades död i samma stund han rullades in på sjukhuset.
När han dog var han fortfarande aktiv trots sina 44 år och 22 säsonger i NHL.
Och det var en ganska typisk NHL-olycka.
Alkohol i kombination med alltför hög fart.
Obduktionen visade att Horton hade dubbelt så mycket alkohol i blodet som tillåtet.
Snabbmatskedjan som bär hans namn fortsätter att växa, men Hortons partner köpte ut hans andel av änkan efter dödskraschen.
Det är bara namnet som lever kvar.
Det finns många sätt att bli odödlig.
• • •
Pelle Lindbergh kommer alltid att vara odödlig i mina ögon.
Jag gjorde mitt första hockey-VM i gamla Västtyskland 1983, då Sverige spelade i Düsseldorf och München.
Anders ”Ankan” Parmström var förbundskapten och Pelle Lindbergh hade just startat sin sagolika karriär.
Inför turneringen blev Philadelphia utslaget i första slutspelsrundan av New York Rangers.
Det var första säsongen Pelle var riktigt het.
Han hade fått spela sin första All Star-match, han kom med i NHL:s All Rookie Team och utsågs även till Årets Rookie i Philadelphia.
Så damp han ner där i VM-truppen som nybliven stjärna.
Livet lekte.
Jag minns speciellt en av dagarna då det var öppet hus hos Tre Kronor och jag satt och tog en kopp kaffe med Pelle.
Då frågade han plötsligt om jag ville hänga med ner till Stuttgart dagen efter.
Han skulle beställa en ny, specialbyggd Porsche direkt från fabriken.
Han beskrev alla detaljer, hästkrafter och det bara lös i ögonen på honom.
Han älskade bilar.
Men jag hade jobb att göra så jag var tvungen att tacka nej.
Nästa gång jag hörde talas om den där Porschen var den förvandlad till skrot och Pelle låg på ett sjukhus i Philadelphia med obotliga hjärnskador.
Det var två år senare.
Sedan familjen tagit det svåra beslutet att stänga av respiratorn fick jag det tunga uppdraget gå runt med dödsbudet på läktaren på Johanneshovs Isstadion där det pågick en elitseriematch.
Det enda jag minns är sorgen i allas ögon.
Pelle var älskad av alla.
Det gick inte att tycka illa om honom.
Han var ett naturbarn som levde i nuet och han älskade hockeyn överallt annat.
Sedan dess har jag alltid undrat om jag hade ändrat historiens lopp om jag valt att följa med honom till Porschefabriken den där dagen.
Men det får jag aldrig veta.
Det slår mig också att två spelare från det där VM-laget 1983 står med på Wikipedias lista över hockeyns sudden deaths.
Backen Roger Hägglund var också med där i Västtyskland och avled efter en bilolycka 1992.
• • •
För er som undrat så finns hela lista här:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_ice_hockey_players_who_died_young
Mats Wennerholm