OTTAWA. Sverige blev överkörda i JVM-finalen mot Kanada.
Inte bara för att Jacob Markström fick sina smällar.
Svenskarna var inte ens i närheten av att hota Kanada och de har inga andra att skylla på än sig själva.

Jag blev lite less där efteråt när jag stod och lyssnade på alla svenskar, inklusive ledare som Pär Mårts som jag hyllat så mycket tidigare.
Jag tycker det blev samma gnäll som alltid.
Kanadensarna var den stora stygga vargen som fick domarna med sig och kunde göra som de ville där på isen.
Jag såg det inte riktigt så.
Det var definitivt inte domarna som avgjorde den här matchen.
Kanada fick nio tvåminutersutvisningar.
Sverige sju.
Kanada gjorde två mål i power play.
Sverige inget.
Visst såg jag Jacob Markström få sina smällar och att Angelo Esposito inte ansträngde sig speciellt mycket för att undvika en krock när Markström stuckit ut ur målet för att hinna före på en puck längs vänsterkanten.
Det small och båda hamnade på isen.
Jag kanske borde vara upprörd, men har svårt att vara det.
Jag har alltid tyckt att målvakterna varit lite väl överbeskyddade.
Det är helt rätt att de ska få arbeta ifred i sitt eget målområde.
Där ska de vara heliga.
Men varför ska den spelare som har mest skydd på sig av alla på hela isen vara fredade när de ger sig tio meter utanför målområdet?
Jag har aldrig förstått det riktigt.
Så ömtåliga är de väl inte?
Andra spelare får ju smälla på varandra hur mycket som helst.
De har har absolut ingenting med Markström eller det som hände i natt att göra.
Det är bara en allmän uppfattning jag har.
Nu tog backen Victor Hedman hand om Esposito och markerade att så där gör man inte mot en målvakt.
Enligt konspirationsteorin borde Hedman ha åkt ut två minuter för roughing, men jag antar att domarna lät udda vara jämnt i det fallet.
Och jag ska påpeka absolut inte tycker att målvakten ska vara tracklingsbar. Däremot får han räkna med att hamna i rena kampsituationer när han lämnar målområdet.
• • •
Jag skulle vilja säga att en av de största anledningarna till den här förlusten var övertändning.
Jacob Markström var definitivt övertänd.
Mikael Backlund var en annan.
Backlund blev en riktig otursgubbe, då kanadensarna startade matchen precis som alla hade väntat att de skulle starta.
De dumpade ner pucken direkt och tog första bästa chans att sätta press på de svenska backarna och Markström framför målet.
Redan efter 22 sekunder kom första gruffet och Mikael Backlund överreagerade och crosscheckade en kanadensare i ryggen.
Den utvisningen var solklar.
Sexton sekunder senare gjorde Kanada 1–0.
Med bara sekunder kvar av andra perioden tog Backlund en ny utvisning, då han slashade en kanadensare.
Solklar den också.
Därför fick Kanada starta tredje perioden i fem mot fyra och smällde in 3–0 redan efter 33 sekunder.
Då var matchen avgjord.
Sverige hade sin chans i andra perioden då kanadensarna hade fem utvisningar mot Sveriges två.
Men det enda svenskarna lyckades vinna i den perioden var skottstatistiken – med 16-8.
Och hade Markström hållit sig lugn när Della Rovere stötte till honom när han var på väg mot båset för att få in en extraspelare under en avvaktande utvisning, hade Sverige fått spela fem mot tre i två hela minuter.
Man Markström tände till och skulle ge igen.
Det kostade Sverige ett utmärkt läge att reducera den kanadensiska ledning som då var 2–0.
Nu blev det bara fem mot fyra-spel och det var lika omständigt som under hela matchen.
• • •
Den absolut bästa svenska prestationen i den här matchen var Joakim Anderssons solomål som gav 1-3 och tände ett litet hopp 8.30 in i slutperioden.
Det var kanadensisk klass på det målet.
• • •
Men Kanada var kyligare och effektivare i den här matchen.
Jag skrev innan JVM-finalen att Sverige var bättre på allt – eller nästan allt.
Det tycker jag fortfarande.
Men Kanadas gamle 65-årige coach Pat Quinn spöade svenske uppstickaren Pär Mårts i den här finalen.
Quinns game plan fungerade till hundra procent.
Svenskarna ville spela som Kanada, men det blev fel redan från början.
Sedan levde de i förvillelsen att det är omöjligt att spöa Kanada på deras egen hemmaplan och att de ostraffat kommer undan med allt.
Så var det inte i den här matchen.
Och det är det ”tänket” vi måste sluta med.
Ett kyligare Sverige hade vunnit.
Det är den bistra sanningen – om vi nu ska försöka vara fullständigt objektiva.
Mats Wennerholm