Fler än jag som har problem att sova på flygplan?
Skulle tro det.
Det är en rätt vanlig åkomma, även om man inte kan tro det av de bilder ni kommer att få se i det här blogginlägget.
Men jag kan inte sova flygande.
Inte för att jag är rädd för att flyga, utan mer för att jag har problem att hitta en naturlig sovställning i de hårda och trånga ekonomistolar mina chefer placerar mig i.
Jag tror jag är mest rädd för att vakna.
Om jag skulle somna.
Det har hänt några få gånger att jag slumrat till av ren utmattning, men då har jag aldrig vaknat som en hel människa.
En arm har fortsatt att sova, eller ett ben som suttit fast i en konstig vinkel under stolen.
Samtidigt har jag massor av kollegor som sover som lyckliga barn så fort de sätter sig i en flygstol.
Titta bara på Lasse Anrelll:

Mannen som brukar roa med sina ”Lika som bär” förvandlas när han sover.
Lasse Anrell eller Grodan Boll?
Jag vet inte.
Jag vågade inte väcka honom och fråga.
Men det enda som påminner om honom i vaket tillstånd är att han sitter med armarna i kors.
• • •
Andra är mer diskreta med sitt sömnberoende.
På väg hem från friidrotts-VM i Japan i fjol såg fotografen Andreas Bardell ut så här under hela tiotimmarsresan:

Ja, det är han under filten.
Men jag gillar det.
Det är stil jämfört med Anrells ohöljda snarkande.
Och jag har vant mig vid folk som sover bort halva livet, medan jag sitter ensam och vaken och funderar över samma livs eviga mysterier.
I somras var jag på friidrott med SvD:s Anders Lindblad och TT:s Lars Markusson.
Jag hade sett fram emot en intellektuell debatt om det kommande Bragdguldet och vände mig om för att öppna vad jag trodde skulle bli en het diskussion under tre timmars flygresa.
Då mötttes jag av den här synen:

Kan det bero på att jag själv är en så tråkig jäkel att alla bara somnar i mitt sällskap?
Jag vill inte tro det.
Fotografen Jimmy Wixtröm brukar skratta åt mina skämt ibland – även om han är från Karlskoga.
Men när jag böjde mig fram för att säga något skojigt under vår flygresa mellan japanska Fukuoka och Peking i somras, hade han redan gått i däck.

Helt utslagen.
Han såg ut som en degerforsare.
• • •
Vad man kan konstatera efter det här lilla potpurriet är att vuxna människor sällan är vackra då de sover.
Det är kanske därför jag själv håller mig vaken.
För att slippa bli smygfotograferad när hakan faller ner och  kroppen blir slappare än vanligt då man sjunker in i den tillfälliga medvetslöshet som kallas sömn.
Nej, de enda varelser som är vackra när de sover är små barn och hundar.
De ser ut att njuta av varenda sekund.
Barn har ett särskilt skimmer av harmoni över sig då de sover.
Som mitt barnbarn Nim som jag fick att somna i sittvagnen i somras:

Det är bilder som de här som får ett morfarshjärta att smälta.
Total harmoni.
• • •
Det här med att sömnproblem är intressant, men jag ska säga direkt att jag aldrig tagit en sömntablett i hela mitt liv.
Det är fusk.
Det är dopning.
Ska jag somna ska det vara av egen kraft.
Annars sitter jag hellre vaken.
Hur turbulent det än är.
• • •
Nästa flygresa blir för övrigt till inomhus-EM i friidrott i Turin första helgen i mars.
Då kanske jag somnar.
För på papperet ser det ut att bli ett riktigt sömnpiller.