Jag såg min första NHL-match i Madison Square Garden 1976.
Jag har sett Börje Salming live i Toronto.
Stora ögonblick men få har varit större än då jag satt med Salming och Darryl Sittler på läktaren i Air Canada Center och pratade gamla minnen häromåret.
Det är sådana där stunder då man hoppas att tiden stod stilla.
Två grånade män – och en fantastisk historielektion.
Darryl Sittler är ju legendarisk och främst ihågkommen för en sak:
Hans NHL-rekord i en och samma match mot Boston den 7 februari 1976.
Han gjorde sex mål och fyra assist och totalt tio poäng i en och samma match.
En magisk kväll som inte ens Wayne Gretzky kunde slå, då han krossade alla andra NHL-rekord under sin fantastiska karriär.
– Jag vet egentligen inte vad som hände, berättade Sittler när vi satt där på läktaren.
– Allt gick bara min väg. Varje gång jag sköt blev det mål. Varje gång jag passade gjorde mina lagkompisar mål.
Det har byggts en legend kring den matchen, mycket för att det var Don Cherry som coachade Boston.
Cherry som numera är lika älskad som hatad ikon i den kanadensiska långköraren Hockey Night In Canada.
Två matcher på bästa sändningstid varje lördagskväll i kanadensisk stats-tv, som aldrig ens hotats av några underhållningsprogram av den typ som krossar allt på lördagskvällarna här hemma.
Inget slår hockey i Kanada.
Det är därför jag alltid känner mig hemma där.
Men den där februarikvällen var Sittler så het att han inte ens tänkte på följderna.
Det var först i pausen mellan andra och tredje perioden som han fick veta att han var på väg att slå ett klassiskt rekord, dessutom hållet av en Habs-spelare.
Det var Maurice ”Rocket” Richard som då hade det gällande rekordet med åtta poäng i en och samma match.
Det jag läst om händelsen var att Darryl Sittler gjorde något han inte brukade göra.
Han satte in löständerna innan han gick ut till tredje perioden, bara för att han visste att han skulle fotograferas om han slog rekordet och ville se så bra ut som möjligt när han log på bilderna.
Stämmer det, frågade jag?
– Det stämmer, svarade Sittler.
Han passade till två mål i första perioden, gjorde och passade till två i den andra och stod på sju poäng inför den sista.
Då gjorde han ett hat trick.
Sex mål och fyra ass – i en och samma match.
Det kommer aldrig att slås.
Alexander Ovechkin kan bara drömma om något liknande.
• • •
Det var också en tid då NHL-spelarna oftast stannade kvar i sina klubbar.
De fick tid att växa till legender i en och samma tröja.
Salming spelade sexton säsonger i Toronto Maple Leafs innan han lockades över till Detroit Red Wings sista vintern i NHL.
– Jag ångrar det lite idag. Jag hade helst sett att jag hade haft hela karriären i Toronto. Men Detroit dubblade lönen, berättade Börje när jag frågade honom.
Men i Toronto är det knappt någon som ens minns – eller vill minnas – att han åkte över gränsen och spelade för Red Wings sista säsongen i NHL.
Idag är Salming en legend i Toronto, trots att det inte ens var honom klubben var ute efter när de åkte över till Sverige för att se Brynäs på tidigt 80-tal.
Det var forwarden Inge Hammarström som lockat Torontos chefsscout Gerry McNamara över Atlanten.
Men när han såg Salming insåg han att här fanns en spelare som ingen upptäckt tidigare.
På den tiden fanns ingen draft av europeiska spelare.
Allt NHL-klubbarna behövde göra för att få rättigheterna var att kasta sig på en telefon till NHL-kontoret och ”tinga” spelaren i fråga.
– Skriv upp Salming på oss. B-o-r-j-e S-a-l-m-i-n-g, bokstaverade McNamara på en knastrig telefonlinje i en periodpaus i Gävle 1972.
Resten är historia.
Men det är intressant att det mest var slumpen som avgjorde på den tiden. NHL-scouternas besök var sällsynta och satt de på läktaren när någon gjorde sitt livs match kunde de göra kraftiga felbedömningar.
Men Salming svek aldrig.
När han blev tingad av Toronto låg han i lumpen och var överlycklig över att klubben betalade hyran på 1000 kronor i månaden för lägenheten i Gävle.
Han hade ingen aning om vad han skulle begära för lön i Toronto.
– Jag hade aldrig haft någon, berättade han för mig när vi pratade om det.
– Men vi hade hört att 50.000 kanadadollar var en bra lön och jag och inge diskuterade saken innan och sa att vi chansar med att begära 65.000.
– De tog det direkt och vi bara satt där och gapade.
Det var kaffepengar jämfört med dagens löner, men som Börje säger:
– Det var enorma pengar för någon som var beredd att spela gratis. Hockey var det bästa jag visste. Och att sedan få betalt för att spela var rena drömmen.
Då hade Börje värvats till Brynäs en gång i tiden för en klubbjacka och ett par Playboy-skor – som var omåttligt populära på den tiden.
– Jag åkte hem och gick omkring i den där jackan och skorna hemma i Kiruna och kände mig som en kung, säger Salming.
Tiderna har sannerligen förändrats.
Jag kom in på de här tankarna därför att NHL närmar sig sin trading deadline.
Spelarna skeppas hit och dit, omsättningen är enorm och det handlar om att bygga slagkraftiga lag som kan slåss om Stanley Cup här och nu.
Och ingen går säker.
Det finns några få undantag som Nicklas Lidström i Detroit och Alexander Ovechkin som har ett rekordlångt kontrakt med Washington till 2021.
Men blir han kvar så länge?
Jag tvivlar.