Nu pratar vi gamla hockeyminnen.
Från en tid då killar som Linus Omark, Jacob Markström och Victor Hedman inte ens var födda.
Ja, inte ens påtänkta.
Det var VM i Moskva 1986 och Curre Lindström hade hoppat in som nödlösning i Tre Kronor efter Leif Boorks fiasko i Prag året innan.
Det gick bra.
Väldigt bra.
Sverige tog ett VM-silver och Curre Lindström upprättade Sveriges förlorade heder.
Men det är en annan händelse jag tänker på.
En som inträffade runt midnatt en sen kväll, då jag var på väg hem mot hotellet.
Jag skymtade en person som stod och svajade under en lyktstolpe utanför gamla hotel Intourist i Moskva, ett hotell som brukade inhysa alla västerlänningar under den gamla sovjetiska kommunisttiden.
Ledarna gillade att ha koll på västerländska besökare på den tiden.
När jag kom närmare såg jag att personen som stod där och svajade var Brett Hull.
En då nästan okänd Brett Hull.
Han spelade fortfarande universitetshockey för University of Minnesota-Duluth, trots att han skulle fylla 22 samma sommar,  men var uttagen i USA:s VM-lag i Moskva (som mest bestod av universitetsspelare på den tiden).
Han var egentligen bara känd för en sak.
Han var son till NHL-legendaren Bobby Hull.
Men eftersom jag kände Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson litegrann och visste att Brett kände de två väl efter farsans succéår tillsammans med svenskarna i Winnipeg Jets, tänkte jag att jag kunde stanna till och prata lite hockey med honom.
Han var inte helt nykter ska jag väl påpeka.
Jag presenterade mig och han var mer än villig att prata bort ens stund.
Vad tycker du om svenska hockeyspelare, öppnade jag lite försiktigt.
– Chickens, svarade han.
Men du växte ju upp med Anders Hedberg och Ulf Nilsson?
– Chickens, svarade han.
Okay. Men Börje Salming då? Han har väl visat att européer kan hävda sig i NHL?
– Chicken, svarade han.
Jag förstod att jag inte skulle få några mer uttömmande svar än så och sa hej och vandrade vidare i natten.
Min första tanke var att han bara var sur för att han själv inte platsade i NHL.
Han var inte ens i närheten vid den här tiden och Calgary hade draftat honom först i sjätte rundan 1984.
Nu gick han bara och väntade.
Men nästa vinter – säsongen 1986/87 – fick han NHL-debutera och spelade fem matcher i Calgary.
Året efter gjorde han 26 mål på 52 matcher innan han byttes bort till St Louis, där han utvecklades till en av de mest fruktade målskyttar som har spelat i NHL.
Fyra år senare gjorde han 86 mål på en säsong – 1990/91 – i St Louis.
Ingen har någonsin varit närmare att hota Wayne Gretzkys målrekord på en säsong (92) från 1981/82.
• • •
Varje gång jag träffat Brett Hull efter det eller läst om hans målorgier, har jag tänkt tillbaka till den där natten i Moskva.
Hur det var möjligt att gå från en ”nobody”  till superstjärna i NHL.
Idag när han är assisterande general manager i Dallas skulle jag vilja fråga honom hur han ser på det faktum att en svensk (Loui Eriksson) är målkung i hans eget lag.
Jag tror inte han skulle svara ”chicken”.
Inte den här gången.
• • •
Brett Hull brukade för övrigt sno klubbar av ”Lill-Pröjsarn” när han var liten.
Jag gillar inte att rätta andra och speciellt inte en så extremt bra hockeysite som elitspropects.com.
Men där står att Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson var leftare.
Anledningen till att Brett snodde Lill-Pröjsarns klubbor var att han själv var rightare som de flesta stora målskyttar.
Farsan Bobby var vänsterfattad – trots målhungern.